Invandrarminister Birgit Friggebo skriver i en artikel om svensk flyktingpolitik (DN Debatt 17/5) att en regering måste "se till de ekonomiska och sociala konsekvenserna av sina beslut". Hon hävdar därtill att "regeringens politik är genomtänkt" och att det inte går att hävda att denna politik skulle vara mindre konsekvent, humanitär eller ansvarig än de två andra alternativ hon kan tänka sig - "stängda gränser" respektive "obegränsat mottagande". Det må så vara fallet. Det kan emellertid konstateras att dagens svenska flyktingpolitik är allt annat än konsekvent - inte minst i de asylsökandes och den svenska allmänhetens ögon.
För att åskådliggöra denna brist på konsekvens, låt oss börja med att ta en titt på svensk och internationell flyktinglagstiftning och dess tillämpning. Enligt svensk utlänningslag får en person inte avvisas till ett land där han skulle "vara i fara att straffas med döden eller med kroppsstraff eller utsättas för tortyr", eller "riskerar att utsättas för förföljelse" (kap. 8:1-2). Bestämmelserna följer FNs konvention mot tortyr samt FNs flyktingkonvention (Genèvekonventionen).
I FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna fastställs att "everyone shall have the right to seek and to enjoy in other countries asylum from persecution" (artikel 14). Det sägs också att "everyone has the right to leave any country, including his own, and to return to his country" (artikel 13). Den senare bestämmelsen återfinns också i europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (protokoll 4, artikel 2). Om vi studerar den svenska utlänningslagen hittar vi däremot inte innehållet i någon av de två angivna bestämmelserna återgivet. Tvärtom.
I utlänningslagens första kapitel stipuleras istället att "en utlänning som reser in eller vistas i Sverige skall ha visering". En visering definieras därefter som ett "tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid", d v s för turism eller affärsbesök - visum för att söka asyl utfärdas inte. Till detta finns i kapitel nio stadganden om "transportörens kostnadsansvar" som i praktiken innebär att färjerederier och flygbolag tvingas kontrollera att samtliga passagerare har nödvändiga inresehandlingar, d v s pass och visum.
Genom utlänningslagens regler ges således möjlighet att "vid behov" ytterst effektivt hindra skyddsbehövande från att söka asyl i Sverige - skyddsbehövande som enligt samma lag åtnjuter rätt till asyl i Sverige! Eller som FNs flyktingkommissariat, UNHCR, uttrycker det, "carrier sanctions and strict visa requirements [...] do not distinguish asylum-seekers from other aliens [and consequently] foreclose the chance to request protection to those in true need of it". Att denna möjlighet också utnyttjas blir uppenbart om vi tittar på vilka länder Sverige tillämpar visumtvång emot. På listan hittar vi bl a Bosnien-Hercegovina, Serbien (Kosovo), Angola, Burma, Indonesien, Irak, Iran, Rwanda, Sudan och Zaire. Samtliga länder där det förekommer allvarliga förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna.
Tillämpningen av de angivna bestämmelserna i den svenska utlänningslagen utgör därför ett klart brott mot artikel 14 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Att hindra människor från att lämna sitt hemland är därtill ett brott mot FN-konventionens artikel 13.
Vi ser nu tydligt att det är just genom den redovisade selektiva tillämpningen av internationella instrument som inkonsekvensen i den svenska flyktingpolitiken uppstår.
Samtidigt som vi erbjuder ett omfattande skydd till de flyktingar som på ett eller annat sätt lyckats ta sig hit, hindrar vi andra, mindre önskvärda (?), människor med samma skyddsbehov från att söka asyl i Sverige. I fallet Bosnien-Hercegovina är inkonsekvensen uppenbar. De bosniska flyktingar som anlände till Sverige för den 21 juni 1993 tilldelades permanenta uppehållstillstånd, medan de som flydde kanske bara någon dag senare än sina lyckligare lottade kamrater inte ens fick en realistisk möjlighet att ta sig till Sverige p g a regeringens plötsliga införandet av visumtvång. Hade den senare gruppen ett mindre skyddsbehov? Självfallet inte. Men de var för många... De "ekonomiska och sociala konsekvenserna" tillät inte att de gavs det skydd som de var i behov av.
Det är därmed helt uppenbart att Sverige, i strid med internationell rätt, för en flyktingpolitik som inte i första hand tar hänsyn till de asylsökandes skyddsbehov, utan till deras antal. Detta trots att invandrarministern försäkrar att "grunden för flyktingpolitiken, är och skall vara behovet av skydd". - Trots att rätten till asyl är fastlagd av Sveriges riksdag, inskränks den notoriskt av regeringens (oavsett politisk hemvist) tillämpning av utlänningslagens visumbestämmelser. Inkonsekvens var ordet.
Så åter till Birgit Friggebo som vidare skriver att vi "också har ett ansvar för förhållandena i vårt eget land". Om det nu är så att regeringen bedömer att Sverige av ekonomiska, sociala eller andra skäl inte kan leva upp till utlänningslagens bestämmelser om rätten till asyl och hinder mot avvisning, vore det då inte ärligare att istället till Sveriges riksdag framlägga ett förslag till en ny utlänningslag där skyddsbestämmelserna är anpassade till Sverige förmåga att ta emot flyktingar? - En utlänningslag som även i den praktiska tillämpningen utgår från de asylsökandes skyddsbehov, inte deras antal.
Kanske skall vi enbart acceptera konventionsflyktingar för att vara på "den säkra sidan"? Den politiska diskussionen får avgöra om humaniteten eller materiella värden skall sättas i förgrunden vid lagens utformning.
Poängen är emellertid att oavsett hur "generöst" eller "restriktivt" vi väljer att utforma vår asyldefinition, bör den åtminstone vara så konstruerad att dess tillämpning kan vara konsistent över tid. Endast genom en så utformad lagstiftning undviker vi missbruk av visuminstrumentet och skapar förutsättningar för en konsekvent och, inte minst viktigt, tydlig svensk flyktingpolitik - en politik där skyddsbehovet alltid avgör.