Vi har tiotusentals kosovoalbaner i Sverige som alla väntar sig att vi skall avvisa. Den senaste debatten har gått ut på att deras skyddsbehov inte är tillräckligt för att de skall få stanna här. En viktig del i underlaget för detta påstående är den information som tjänstemän i utlänningsnämnden och Statens invandrarverk har bidragit med efter att ha hemkommit från en resa till det forna Jugoslavien. Dessa tjänstemäns bild av situationen i Kosovo har sedermera blivit upphöjd till officiell sanning. Det är en sanning som säkerligen har mottagits med största tillfredsställelse av det politiska etablissemang som nu också Bert och Ian tillhör. Eftersom det finns en mängd andra informationskällor, bl a Amnesty, som ger en helt annan bild av hur kosovoalbanerna har det i Kosovo, en bild som mer liknar Sydafrikas apartheid under de värsta åren, så finns det skäl att undra över det sätt på vilket de svenska tjänstemännen samlat in sin information. Dessa funderingar fanns skäl för redan innan TV4 gjorde en intervju med utlänningsnämndens chef Johan Fischerström, men är efter densamma alarmerande.
Tjänstemännen var i det forna Jugoslavien i fyra dagar. Under dessa fyra dagar lämnade man inte Belgrad en enda gång. Skälet till varför man under hela vistelsen uppehöll sig i Serbiens huvudstad (det är de serbiska myndigheterna som förtrycker kosovoalbanerna) var enligt Fischerström att det endast är i huvudstaden det går att få tag på generell information. Om man hade besökt en by i Kosovo skulle man bara få provinsiell information, löd argumentationen.
Det finns nu två möjligheter. Antingen är tjänstemännen aningslösa eller så är de korrupta. Vi börjar löpa längs den aningslösa linan. Det grundläggande felet i detta scenario är en analogi från svenska till serbiska förhållanden. - Kan man hitta generell hållbar information i Stockholm om situationen i Norrland, så kan man också hitta denna typ av information om Kosovo i Belgrad. - Det är för det första inte säkert att man kan hitta sådan information i Stockholm, men det är bergsäkert att man inte hittar den i Belgrad. Den allra mest grundläggande historiskt källkritiska lektionen säger oss att uppgifter från en krigförande stats myndigheter inte är tillförlitliga (Serbien för ännu så länge inte regelrätt krig i Kosovo). Tänk er tanken att en serbisk tjänsteman skulle tala om för utsända svenska myndighetsrepresentanter att man förtrycker kosovoalbanerna. Sannolikheten för det är inte liten, den är försumbar. Om detta resonemang är riktigt så är de svenska tjänstemännen inkompetenta och bör snarast bytas ut.
Vart leder då korruptionslinan? Jo, det är ju ganska uppenbart. Detta scenario bygger på antagandet att det omtalade politiska etablissemanget inte vill ha någon annan information än den vars konsekvens är att kosovoalbanerna kan avvisas. Då är det inte långt till slutsatsen att de svenska tjänstemännen fick anvisningar om att bara åka till Belgrad. De ansvariga politikerna är kanske inte så dumma som den aningslösa linan antyder! - Man ville inte ha reda på sanningen! Är detta resonemang riktigt, hemska tanke, så får väl också vi ta upp en allsång: "We shall overcome".
Vilket av resonemangen det än är som ligger närmast sanningen, så krävs en ordentlig genomgång av ärendet. Hur vore det om konstitutionsutskottet skulle ta och titta på invandrarministerns göranden och låtanden i denna sak?