Under våren utbröt strider mellan regeringsarmén och kroatledda styrkor i centrala Bosnien-Hercegovina. Bosnienserbiska förband gick till förnyad offensiv mot muslimska enklaver i de östra delarna av landet. I maj och juni fattade FNs säkerhetsråd beslut om att upprätta s k "säkra områden". Hösten såg regeringsarmén konfronteras med Fikret Abdic' anhängare i Bihac i landets nordvästra hörn. I november förstördes den "Gamla bron" i Mostar av bosnienkroatiskt artilleri.
I januari överlämnade Invandrarverket ett antal bosniska ärenden till regeringen för vägledning.
I mars skrev Röda Korset till regeringen, Utlänningsnämnden och Invandrarverket och förklarade att "Röda Korsets 24 distrikt runt om i Sverige har under den senaste tiden märkt att allt fler bosnier kontaktar oss på grund av att deras familjer har splittrats och finns i olika länder. Ofta rör det sig om föräldrar och barn som blivit åtskilda". Under rubriken "Röda Korsets förslag till lösning" anfördes att
Röda Korset vill i första hand protestera mot att krigsflyktingar behandlas annorlunda än övriga asylsökande. Enligt vedertagen tillämpning av utlänningslagen faller krigsflyktingar under UtlL 2 kap. 4 § 2. punkten. Det torde dock finnas en del ärenden bland dessa där den 'etniska rensningen' varit av den art att man kan överväga om inte dessa flyktingar borde få konventionsstatus. Röda Korset vädjar att rådande praxis skall ändras och att Invandrarverket skall behandla bosniernas ärenden. Som ett alternativ eller ett komplement föreslår vi att kärnfamiljer skall få återförenas i Sverige under väntetiden.
Samma månad kunde flyktingenheten informera om att "genom att ICRC gradvis byggt upp ett nätverk i Bosnien-Hercegovina kan man nå i stort sett alla områden utom de som är direkt inblandade i stridigheter". Angående efterforskning gavs nu tydligt besked: ICRC har "ingen möjlighet att åta sig sådana ärenden. Först när konflikten är över kan man börja efterforska de som försvunnit. Det enda sättet att hålla kontakt är f n genom familjemeddelanden".
Vintern och våren gick, men de asylsökande förblev asylsökande och hade därmed ingen rätt till familjeåterförening. Den enda återföreningsmöjligheten bestod alltjämt i att de anhöriga själva lyckades ta sig ut ifrån Bosnien-Hercegovina och vidare till den svenska gränsen för att vid ankomsten söka asyl. Flyktingenhetens tydliga råd var nu att familjemedlemmarna i Sverige kunde skriva ett "garantiintyg" för att underlätta gränspassagen mellan Bosnien-Hercegovina och Kroatien och att intyget skulle förses med stämpel av Notarius Publicus för att sedan skickas med ett rödakorsmeddelande. Samtidigt betonades dock att "garantiintyget" varken garanterade evakuering eller möjlighet att lämna Bosnien-Hercegovina.
I fall där familjemedlemmarna fanns i olika asylländer var anvisningen "enkel": Så länge viseringsfriheten gäller och personerna har bosniska passhandlingar, kan även de resa vidare till Sverige och söka asyl. Flyktingenheten gav dock rekommendationen att de anhöriga i Sverige skulle möte de nyanlända vid gränsen för att inför myndigheterna intyga släktskapet och sin existens som asylsökande i Sverige. Annars fanns risken för avvisning till förstaasyllandet och fortsatt familjesplittring.
I början av juni varnade flyktingenheten anhöriga för att det kan "hända att viseringsplikt införs för bosnier" och att "det förekommer ... att bosnier skickas tillbaka till första asyllandet om de kommer från ett säkert land. Polen har ju numera skrivit på flyktingkonventionen och är därför ett 'säkert land'." Invandrarverket hade redan hösten 1992 föreskrivit att man förutom Polen även betraktade bl a Tjeckoslovakien, Ungern och Makedonien (FYROM) som "säkra första asylländer".
Under vårmånaderna hade det växt fram en insikt om att många bosniska flyktingar var i behov av psykosocialt stöd. Flyktingenheten kunde konstatera att "de som har varit här lite längre mår relativt bra medan de som anlänt under 1993 är i väldigt dålig kondition både psykiskt och fysiskt". Familjemedlemmar tvingades leva åtskilda; i Sverige och i Bosnien-Hercegovina; i Sverige och andra asylländer. Nära anhöriga var försvunna. Människor hade drivits på flykt genom den "etniska rensningens" strategi med övergrepp, avrättningar och beskjutning.
Runt om i landet startade Röda Korset därför olika former av stödverksamhet. Röda Korset blev en organisation dit flyktingar kunde, och vågade, vända sig för att få någon utomstående att prata med om sina upplevelser och oro för anhöriga. Och man visste att Röda Korset hade tillgång till pålitlig och uppdaterad information om situationen i hemlandet.
Den 21 juni fattade regeringen med invandrarminister Birgit Friggebo i spetsen beslut om att återinföra viseringstvång för bosniska medborgare; under våren hade det kommit i genomsnitt runt 5.000 personer per månad, nu reducerades antalet till drygt 200. De som anlänt till Sverige "i tid" beviljades permanenta uppehållstillstånd efter ett vägledande beslut i ett ärende som överlämnats av Invandrarverket. Människor som lämnat Bosnien-Hercegovina "för sent" och fortfarande befann sig på flykt mot Sverige stoppades på vägen och tvingades söka asyl i det land där de befann sig. Familjer splittrades under lång tid.
Regeringen aviserade också att bosniska flyktingar skulle tas emot "inom ramen för en väsentligt utökad flyktingkvot". En proposition om detta överlämnades till riksdagen i oktober; sammanlagt skulle upp till cirka 7.300 skyddsbehövande från f d Jugoslavien kunna överföras till Sverige under budgetåret 1993-94.
Invandrarverket lät efter regeringens vägledande beslut meddela att asylansökningar från personer med anhöriga inom kärnfamiljen kvar i något land i det f d Jugoslavien skulle behandlades med förtur. Dessutom gavs de kvarvarande anhöriga möjlighet att ansöka om återförening redan innan familjemedlemmarna i Sverige fått sina uppehållstillstånd.
Röda Korset hade redan under 1992 offentligt kritiserat förslag om att införa viseringstvång för flyktingar från forna Jugoslavien och tog i ett pressmeddelande "avstånd från avvisningar och visumtvång för flyktingar från krigsdrabbade länder".
Efter regeringens 21-junibeslut uttalade Röda Korset att kravet på visering
kommer leda till att muslimerna får det mycket svårt att lämna Bosnien. I princip är den enda möjligheten för en muslim som vill lämna Bosnien att åka via Kroatien. De muslimer som inte har ett färdigt inresetillstånd till annat land har fått ta sig över gränsen till Kroatien endast om de haft för avsikt att resa vidare till något av de länder som ej begär visum. Den möjligheten blir betydligt begränsad härmed.
Slutsatsen blev att "vad som sker idag är att Europa helt stänger dörren för muslimerna från Bosnien". Samtidigt välkomnades beskedet om att de bosniska flyktingar som fanns i Sverige nu skulle få sina asylansökningar behandlade.
Åtskilliga anhöriga i Bosnien-Hercegovina befann sig i fångläger. ICRC arbetade för att få till stånd en frigivning av alla krigsfångar och besökte fängslade på olika platser i landet, men hade inga möjligheter att förhandla fram frisläppande av enskilda internerade. Den enda service flyktingenheten kunde erbjuda de härvarande var att vidarebefordra rödakorsmeddelanden. Fångarna förblev tillvidare fångar.
"Vi har fått väldigt många förfrågningar om garantibrev och dylikt som skall möjliggöra en evakuering" förklarade flyktingenheten i början av hösten.
I slutet av juli hade enheten fått information om att ICRC börjat hjälpa till med evakuering i familjeåterföreningsärenden i de fall den anhörige i Bosnien-Hercegovina var under 16 eller över 60 år. För att komma ifråga för evakuering krävdes att den kvarvarande kunde visa att han eller hon beviljats uppehållstillstånd i ett annat land. ICRC fordrade därför ett "guarantee letter", vilken för svenska förhållanden alltså visade sig avse ett bevis om uppehållstillstånd. "Garantiintyg" hade således fått ytterligare en innebörd.
Här fanns dock ett problem. I Bosnien-Hercegovina fanns ingen svensk beskickning. För att bli evakuerad med hjälp av ICRC krävdes uppehållstillstånd, men för att kunna ansöka om uppehållstillstånd måste man följaktligen först ta sig till ett land med svensk ambassad. Inom Invandrarverket diskuterades hur frågan skulle lösas. Flyktingenhetens svar på frågor från anhöriga i Sverige blev allt längre, samtidigt som besked som innebar en förändring av de kvarvarandes situation alltjämt uteblev.
För att försöka lösa problemet skrev flyktingenheten i mitten av september till ICRC med en förfrågan om det vore möjligt att bifoga ansökningsformulär till ett rödakorsmeddelande och, efter att den anhörige i Bosnien-Hercegovina fyllt i formuläret, vidarebefordra detta till svensk ambassad i Zagreb eller Belgrad. Invandrarverket hade dessförinnan godtagit ett sådant förfarande för kärnfamiljsmedlemmar. Som vi snart kommer att se ändrade dock samma invandrarverk bara några veckor senare sina regler för hur ansökan om familjeåterförening skulle gå till.
Under hösten kunde flyktingenheten vidarebefordra information från Adventistsamfundets "Development and Relief Agency" (ADRA), som mot betalning erbjöd sig att packa och transportera matpaket till "vänner eller släktingar i Sarajevo".
I oktober konstaterade Invandrarverket att det är "praktiskt omöjligt för personer i Bosnien-Hercegovina att komma i kontakt med svenska myndigheter" och lät därför meddela att bosnier med permanenta uppehållstillstånd i Sverige nu fick söka tillstånd för medlemmar i kärnfamiljen som fanns kvar i Bosnien-Hercegovina. En särskild ansökningsblankett utformades. Övriga anhöriga hänvisades dock även fortsättningsvis till svensk utlandsmyndighet.
Invandrarverket aviserade vidare att det "med tanke på den svåra situationen i Bosnien-Hercegovina förutsätts att exempelvis ICRC kan nå kärnfamiljerna inne i Bosnien-Hercegovina med besked om beviljat tillstånd i Sverige och även hjälpa dem ut ur Bosnien-Hercegovina".
Efter ett möte mellan flyktingenheten och Invandrarverket den 17 november, kunde Invandrarverket i december upplysa om att "möjlighet finns för den anhörige i Sverige att genom ett s k rödakorsmeddelande försöka få fram informationen till den beslutet gäller. Ytterligare information om sådana meddelanden lämnas av Röda Korsets distriktskontor".
Under hösten hade det börjat dyka upp bosniska flyktingar som med hjälp av nyligen införskaffade kroatiska pass lyckats kringgå det svenska visumkravet för medborgare i Bosnien-Hercegovina. Invandrarverket lade återigen asylansökningar på hög och överlämnade i februari 1994 två ärenden till regeringen.