Den 5 februari dödades sextioåtta människor i en granatattack mot Sarajevo. De bosnienserbiska belägringsstyrkorna tvingades flytta tillbaks sina positioner efter hot om flyganfall från NATO. Striderna mellan regeringsarmén och de kroatledda styrkorna upphörde och en "muslimsk-kroatisk" federation bildades. I augusti besegrade regeringsarmén Abdic' styrkor; i september gick bosnienserbiska trupper till offensiv i Bihac; i slutet av oktober gick regeringsarmén till motattack; i november samlade sig de bosnienserbiska styrkorna åter till anfall. Samtidigt gick regeringsarmén och bosnienkroatiska styrkor till gemensam offensiv i centrala Bosnien-Hercegovina.
Under vintern kom frågor om "K9-blanketter". Anhöriga i Sverige uppgav att ICRC krävde en "K9-blankett" för att en evakuering skulle kunna genomföras. Det visade sig snart - likhet med den senaste versionen av "garantiintyg" - att vad som avsågs var ett bevis om uppehållstillstånd i Sverige. "K9" var Invandrarverkets beslutsklass för anhöriga till bosniska medborgare.
I mars meddelande Invandrarverket att möjligheten för bosniska flyktingar i Sverige att söka uppehållstillstånd för anhöriga i Bosnien-Hercegovina nu utsträcktes till att omfatta även övriga anhöriga, d v s ensamstående föräldrar med vuxna barn i Sverige, föräldrapar i vissa fall samt personer med samtliga nära släktingar i Sverige ("sista länken"). En ny ansökningsblankett togs också fram.
I marsnumret av "Flyktingnytt" klargjorde flyktingenheten Röda Korsets möjligheter att bistå vid återförening av splittrade familjer:
Svenska Röda Korset vidarebefordrar enbart rödakorsmeddelanden till vilka man kan bifoga besked om en anhörigs uppehållstillstånd i Sverige. I meddelandet kan man också uppmana mottagaren att söka upp ICRC i Bosnien-Hercegovina.
ICRC kan i vissa speciella fall hjälpa till med evakuering och familjeåterförening.
Det är viktigt att skilja mellan dessa åtgärder. Evakuering innebär enbart att man hjälper människor att förflytta sig från den direkta stridszonen till en säkrare plats i närområdet.
När det gäller familjeåterförening krävs att ICRC kontaktas på plats och att de inblandade familjemedlemmarna uttryckligen säger att de vill återförenas.
Det är p g a säkerhetsproblem mycket svårt att evakuera människor ut ur Bosnien-Hercegovina.
ICRC måste förhandla om transit i varje enskilt fall. Det gäller såväl land- som flygvägen. Ibland stoppas transporterna av de inblandade parterna.
Bosniska pass går att få på bosniska ambassaden i Zagreb ... I undantagsfall så kan det finnas en möjlighet att utfärda Röda Korsets resedokument i Kroatien och rest-Jugoslavien.
ICRCs kriterier för familjeåterförening specificerades: barn under 16 år; ensamma äldre personer över 60 år; ensamma kvinnor med eller utan minderåriga barn. Inom denna grupp gjordes prioriteringar utifrån levnadsförhållanden. ICRC såg till att alla nödvändiga tillstånd och handlingar fanns och organiserade resan från konfliktområdet till en säker plats. Utöver detta gällde en särskild ordning för f d krigsfångar.
På förekommen anledning och efter att ha blivit uppmärksammade av ICRC, förklarade flyktingenheten i ett separat informationsblad att varken fotografier med "flaggor, emblem, partisymboler eller andra symboler, människor i uniform eller människor som bär vapen etc" eller pengar kunde bifogas rödakorsmeddelanden. Under den gångna hösten hade ICRC mottagit ett stort antal meddelanden från Sverige där pengar hade bifogats. Senare hade ICRC även återsänt nyårskort och i ett ärende hade enheten kunnat konstatera att bilder där Josip Titos portätt syntes i bakgrunden ansågs utgöra en fara för mottagaren.
I maj kunde flyktingenheten upplysa anhöriga att "enligt vad vi erfarit behöver alla män utresetillstånd av de lokala myndigheterna för att få lämna Bosnien-Hercegovina och personer i 'militärålder', d v s mellan 16 och 60, kan inte röra sig överhuvudtaget". Att få utresetillstånd för män i dessa åldrar bedömdes som "ytterligt svårt".
Även för andra grupper krävdes utresetillstånd. I Sarajevo beviljades normalt utresa för familjeåterförening och släktbesök utomlands efter ansökan hos lokala myndigheter. Senare under året nödgades dock flyktingenheten konstatera att "det blir allt svårare" att få tillstånd, men att "kontakter eller mutor" kunde underlätta. I Banja Luka tvingades människor att betala en "skatt" på 100 DM och tilläts, mot betalning, enbart medföra två resväskor i bagage.
Den 26 maj fastslog regeringen genom två vägledande beslut att "det inte finns något som hindrar att bosnier som fått kroatiskt medborgarskap sänds tillbaka till Kroatien". Bland andra FNs flyktingkommissariat (UNHCR) gjorde dock en annan bedömning; flyktingar tidigare hemmahörande i kroatkontrollerade områden i Hercegovina ansågs löpa stor risk att bli återsända dit från Kroatien. Efter att en "delegation" (läs: ett departementsråd) skickats till Kroatien med uppgift att "utröna det berättigade i detta ifrågasättande" lät dock Invandrarverket i början av augusti meddela att "det saknas anledning att gå ifrån den hittills tillämpade praxisen".
Flyktingenheten kontaktade därför Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen (Federationen) i Genève om möjligheten för rödakorspersonal att vid ankomsten till Kroatien möta personer som avvisats från Sverige.
I oktober genomförde Invandrarverket och Utlänningsnämnden en utredningsresa till Kroatien och överlämnade därefter över nya ärenden till regeringen. Motivet angavs vara att "den nya regeringen bör pröva om den tidigare regeringens praxis skall gälla, detta sett även mot bakgrund av den stora uppmärksamhet som frågan har fått i massmedia och bland flyktingintressenter". Invandrarverkets egen bedömning i sak var dock även fortsatt att "den hittillsvarande praxisen bör bestå".
I början av december konstaterade Utlänningsnämnden att "den kroatiska armén har mindre enheter av elitförband i Bosnien-Hercegovina" och beslutade därför att "tills vidare inte pröva" överklagade ärenden gällande vapenföra män i åldern 17-60 år med kroatiskt medborgarskap.
I november var det så flyktingenhetens tur att besöka Kroatien för att undersöka såväl situationen för bosnier med kroatiska pass, som frågor med anknytning till familjeåterförening (Reserapport från Kroatien, Rapportserie 2/94). I den resulterande rapporten, som publicerades i slutet av december, gavs stöd till Utlänningsnämndens bedömning:
SRK anser att bosniska män i vapenför ålder som är innehavare av kroatiska pass skall få stanna i Sverige. Detta på grund av risken att inkallas till krigstjänstgöring i Bosnien-Hercegovina.
Vidare kunde Röda Korset konstatera att
De villkor de kroatiska myndigheterna ställer på bosnier som avvisas till Kroatien är så orimliga att vissa till och med ser sig tvingade att återvända till Bosnien-Hercegovina. Detta innebär att Sverige indirekt avvisar personer från Bosnien-Hercegovina tillbaka dit. Detta kan inte anses acceptabelt. SRK anser därför att dessa i nuläget skall få stanna i Sverige av humanitära skäl.
Den 21 juni lät Röda Korset meddela att ICRC "från och med nu" kommer "att ta sig an enskilda efterforskningsärenden". Denna uppgift dementerades dock bara några dagar senare och uppgavs enbart gälla "i vissa speciella fall". Samtidigt inleddes genom ett samarbete mellan ICRC och BBC World Service radiosändningar där "de som inte genom rödakorsmeddelanden eller på annat sätt hittills fått kontakt" fick möjlighet efterlysa sina anhöriga. Returnerade rödakorsmeddelanden skulle åtföljas av en blankett för efterforskning via "Radio Link" som den nya tjänsten döptes till. Sändningarna kom att pågå till den 31 mars 1997.
I slutet av juli inkom ett brev från ICRC med anledning av att kommitténs delegation i Banja Luka de senaste veckorna mottagit ett stort antal brev innehållande bevis om uppehållstillstånd i Sverige och ansökningar till ICRC om familjeåterförening/evakuering. De flesta angavs ha Invandrarverket och Hässleholms kommun som avsändare. Flyktingenheten ombads informera dessa om den korrekta proceduren för familjeåterförening: Uppehållstillstånd skickas med rödakorsmeddelande till den anhörige som i sin tur själv kontaktar ICRC.
Efter att Kroatien infört krav på transitvisering för bosniska medborgare, utfärdade flyktingenheten i september anvisningar för hur ansökan om transitvisering för Kroatien skulle gå till. Det blev den härvarandes släktingens uppgift att rekvirera ansökningsblankett från Kroatiens ambassad och sedan skicka denna ifylld tillsammans med den anhöriges uppehållstillstånd och kvitto på avgift betald genom utrikes postanvisning, till Kroatien.
I slutet av november lät dock Kroatiens ambassad meddela att de tog emot ansökningar i Stockholm och att avgiften - 220 kr för en person - skulle betalas till bankkonto eller postgiro i Sverige. Beslut om att bevilja visering togs emellertid alltjämt i Zagreb, varför varje ärende även fortsättningsvis befordrades mellan Sverige och Kroatien tur och retur, nu med ambassaden som mellanhand, för att därefter via Svenska Röda Korset och ICRC i Zagreb sändas med ett rödakorsmeddelande till den anhörige i Bosnien-Hercegovina.
"Möjligheterna till återförening har ... varit begränsade och en mängd svårigheter har uppkommit. För att få en så klar bild av läget som möjligt och för att kunna ge information om vad Röda Korset kan och inte kan göra ansåg vi att en resa till Kroatien var nödvändig", skriver flyktingenhetens chef i reserapportens förord (Reserapport från Kroatien, Rapportserie 2/94).
Förutom att samla in och kontrollera information vilka möjligheter som gavs att hjälpa anhöriga att lämna Bosnien-Hercegovina och vilka restriktioner som fanns, kom man på plats överens med ICRC och IOM (International Organization for Migration) om rutiner och ansvarsfördelning i familjeåterföreningsärenden. Innehållet i denna överenskommelse och organisationernas insatser i övrigt redovisas utförligt i reserapporten.
"Vad kan SRK göra för att underlätta återförening av bosniska familjer?" frågar sig författarna i rapportens slutsatser. Två problem tas upp: ICRC kan inte evakuera personer som inte har logi ordnad under transittiden i Kroatien; det tar lång tid att få transitvisum. Konklusionerna blev här att
Personer som ICRC har för avsikt att evakuera och som inte har någonstans att bo under transittiden i Kroatien och som kanske dessutom behöver vård eller tillsyn kan inte evakueras.
SRK har för avsikt att uppmärksamma problematiken för svenska myndigheter och se om en lösning på denna kan finnas.
SRK har också för avsikt att ta kontakt med kroatiska ambassaden och undersöka om vi tillsammans kan finna mindre omständliga vägar för transitvisumet.
I november meddelades i "Flyktingnytt" att ICRC hade "begränsade möjligheter att evakuera nya fall från Banja Luka-området på grund av att de redan har en så stor ärendemängd". Flyktingenheten anvisade att
De som vill pröva möjligheten till evakuering bör söka upp ICRC med uppehållstillstånd till Sverige och transitvisum till Kroatien. Först när ICRC gjort en bedömning av att man kan hjälpa till bör man söka utresetillstånd. Eftersom man blir tvungen att göra sig av med alla ägodelar för att få utresetillstånd är det säkrast att vänta med att söka detta till ICRC har gett klartecken.
Senare kunde flyktingenheten också rapportera att UNHCR "inte kan göra något om det inte gäller människor som är extra utsatta i en allmänt svår situation eller direkt hotade till livet". Detta mot bakgrund av att minoritetsbefolkningarna uppgavs leva "under mycket svåra förhållanden": Männen hade arbetsplikt och tvingades bära lik och gräva gravar i frontlinjen; medicinsk vård förvägrades systematisk; barnen riskerade att misshandlas psykiskt och fysiskt av sina klasskamrater i skolan. UNHCR bad därför Röda Korset att "medverka till att inte skapa falska förhoppningar om att de ska kunna hjälpa människors anhöriga i området".
1995 - Tillfälliga uppehållstillstånd och temporärt återvändande