I april och maj intensifierades striderna; attackerna mot Bihac ökade i styrka och Sarajevo fick utstå upptrappad artilleribesjkutning. Den 25 maj bombade NATO bosnienserbiska ammunitionsförråd; över 360 FN-anställda togs som gisslan och i ett "motanfall" mot Tuzla dödades sjuttioen personer. I juli intog bosnienserbiska trupper enklaverna Srebrenica och Zepa, två år tidigare av FN utropade som "säkra områden". Till dessa hörde även Bihac. Enligt ICRC saknas fortfarande över 7.000 personer från Srebrenica.
Efter en granatattack i slutet av augusti då trettiosju människor dödades i Sarajevo, inledde NATO omfattande flyganfall mot bosnienserbiska militäranläggningar. Samtidigt och efter att kroatiska regeringsstyrkor tagit kontrollen över Krajinaområdet i Kroatien, med resultatet att minst 150.000 människor flydde in i Bosnien-Hercegovina, gick kroatiska och bosniska regeringsstyrkor till offensiv i nordvästra Bosnien-Hercegovina; Drvar, Mrkonic Grad, Sipov, Jajce och Sanski Most intogs. Den 11 oktober trädde en slutgiltig vapenvila ikraft; efter tre veckors intensiva förhandlingar i Dayton undertecknades det resulterande fredsavtalet i Paris den 14 december.
Den 16 februari beslutade regeringen återigen, som den nye invandrarministern Leif Blomberg nu uttryckte det, att "bosnienkroater med kroatiskt medborgarskap inte har skyddsbehov". Den kroatiska regeringen uppgavs ha "garanterat att Kroatien tar emot alla sina medborgare oavsett var de har eller har haft sin hemvist".
Den 8 mars skrev Röda Korset tillsammans med Rädda Barnen, Svenska flyktingrådet och Svenska kyrkans församlingsnämnd ett öppet brev till invandrarministern. I brevet anfördes att personer från Bosnien-Hercegovina med kroatiska pass inte erhöll "fullvärdigt" kroatiskt medborgarskap och var utsatta diskriminering, att de enda alternativet för många var ett återvändande till Bosnien-Hercegovina och att män i vapenför ålder löpte en "överhängande risk" att bli inkallade till krigstjänstgöring. Organisationerna krävde därför att
- Regeringen stoppar alla avvisningar till Kroatien tills vidare på grund av risken för nya stridigheter.
- Regeringen omgående omprövar besluten rörande personer från Bosnien-Hercegovina som endast innehar ett nominellt medborgarskap.
Redan två dagar senare kom ett svar per fax från Arbetsmarknadsdepartementet där det konstaterades att "inget av vad Ni framfört är nya omständigheter som regeringen inte kände till vid beslutstillfället". Invandrarministern lät till detta framföra att "om det visar sig att Kroatien dras in i krig eller att bosnienkroater, trots garantier om motsatsen, med tvång vidaresänds till Bosnien-Hercegovina så får ansvariga myndigheter, Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden, ta med dessa omständigheter i sina fortsatta prövningar av asylansökningar".
Den 12 mars utlovade Kroatiens president att något anfall mot serbkontrollerade områden i Kroatien inte skulle ske, förutsatt att dessa återbördades på fredlig väg.
Två veckor efter ankomsten av departementets fax kungjordes genom ett pressmeddelande att "det är enligt Röda Korsets uppfattning helt orimligt att i nuläget avvisa de bosnienkroater som kommit till Sverige tillbaka till Kroatien ... Ur humanitär synpunkt kan tidpunkten för avvisningarna knappast vara sämre vald". I meddelandet, utformat som ett uttalande av ordföranden Christina Magnuson, betonades att "risken för krig i Kroatien ... är uppenbar":
De garantier som har givits den svenska regeringen om att bosnienkroaterna inte skall tvingas tillbaka till Bosnien-Hercegovina eller bli inkallade har givits i en given situation. Men om Kroatien drabbas av krig är situationen en helt annan. Vem kan då överhuvudtaget garantera någonting?
Även i distrikten gjordes flyktingpolitiska insatser. I den lokala pressen återfanns rubriker som "Utvisade bosnier tvingas ut i kriget", "Absurt skicka tillbaka 5.000 bosnier till Kroatien" och "Röda Korset skärper tonen mot invandrarministern".
Den 18 april inbjöds Röda Korset och andra organisationer till Arbetsmarknadsdepartementet för att "diskutera frågan om bosnienkroater i hela sin vidd". Invandrarministern erbjöd pengar för stödinsatser i Kroatien, men trots att uppgifter om pågående mobilisering i Kroatien framfördes vidhöll ministern att skyddsbehov saknades; det fanns inte någon anledning att ifrågasätta den kroatiska regeringens "garantier".
Efter överläggningar i slutet av april med företrädare för den kroatiska regeringen lät regeringen återigen annonsera att "Kroatien kommer att ta emot sina egna medborgare och ge dem skydd i sitt land, oavsett registrerad tidigare hemvist".
Den 1 och 2 maj intog kroatiska regeringsstyrkor västra Slavonien i Kroatien och tvingade de lokala väpnade styrkorna till reträtt. Zagreb besköts med splitterbombsmissiler och människor i Banja Luka-området drevs på flykt från sina hem. Den sista striden hade inletts.
Röda Korset reagerade snabbt och redan under de nya stridigheternas andra dag krävde generalsekreterare Peter Örn i ett pressmeddelande att
Nu måste den svenska regeringens beslut om att avvisa de femtusen bosnienkroaterna omedelbart skrinläggas ... Det vore cyniskt att sända tillbaka män, som riskerar att tas ut till krigstjänst, och att med berått mod avvisa kvinnor och barn till ett område där de när som helst kan bli utsatta för krigets fasor.
Två dagar senare, den 4 maj, meddelade regeringen att Utlänningsnämnden beslutat att överlämna fyra ärenden till regeringen "gällande de kroatiska medborgare som sökt uppehållstillstånd i Sverige" eftersom "läget i Kroatien har förändrats". Dagen efter beslutade regeringen att bevilja tillfälliga uppehållstillstånd till den 1 december 1995. Samtidigt infördes viseringstvång för kroatiska medborgare. "Mot bakgrund av den dramatiska och svårbedömda händelseutvecklingen i Kroatien var det nödvändigt att göra en ny prövning", uttalade invandrarministern.
I slutet av november återvände flyktingenheten till Kroatien för att "följa upp situationen för de ca 3.300 bosnienkroaterna med tillfälliga uppehållstillstånd som befinner sig i Sverige" (Uppföljning av situationen för flyktingar i Kroatien, Rapportserie 1/95). Slutsatsen blev även denna gång att bosnier med kroatiska pass inte borde utvisas till Kroatien:
Svenska Röda Korsets slutsatser av resan är att Sverige måste avvakta med återsändandet av bosnienkroaterna till Kroatien.
Bosnienkroaterna kan inte räkna med att få stanna i Kroatien, trots medborgarskapet. Vår slutsats är att hemvistorten i praktiken har större relevans än medborgarskapet.
I anslutning till att de tillfälliga uppehållstillstånden löpte ut, knappt sju månader efter regeringens beslut, fick "berörda utlänningar", som Invandrarverket uttryckte saken, "på nytt ansöka om uppehållstillstånd". Då påbörjades en process som i november 1997 resulterade i att Utlänningsnämnden genom fem vägledande beslut beviljade barnfamiljer permanenta uppehållstillstånd av humanitära skäl. Men det är långt in i framtiden i förhållande till föreliggande rapport, nästan två år efter fredsöverenskommelsen i Dayton.
I april kunde så flyktingenheten till slut tillkännage att efterforskning nu var möjligt i Bosnien-Hercegovina: I nuläget gäller det familjemedlemmar som inte har haft kontakt med varandra under minst fyra månader. ICRC behöver mycket information om omständigheterna kring försvinnandet och har utarbetat blanketter som skall fyllas i så noggrant som möjligt.
Samma månad redogjorde flyktingenheten i ett "mallbrev" (standardbrev till anhöriga i Sverige, som successivt blev allt mer uttömmande och fyllda med tydliga anvisningar) utförligt för de aktuella möjligheterna till familjeåterförening. Under rubriken "Allmänt" redogjordes nu även för UNHCRs insatser:
FN:s Flyktingkommissarie (UNHCR) arbetar inte specifikt med familjeåterförening i BiH. UNHCR:s främsta mandat är skydd av flyktingar som flytt över en gräns till ett annat land, vilket inte är fallet i BiH. UNHCR övervakar situationen i Bosnien och försöker hjälpa de mest utsatta. UNHCR kan inte göra något om det inte gäller människor som är extra utsatta i en svår situation eller direkt hotade till livet. Även när det gäller familjeåterförening måste vederbörande vara extra utsatt enligt organisationens kriterier. Anhöriga som har en besvärlig situation i BiH måste själva kontakta UNHCR i BiH, där de har 14 kontor.
När det gällde ICRCs möjligheter att bistå vid evakuering ur Bosnien-Hercegovina angavs samtidigt följande:
ICRC:s delegater kan evakuera personer som är under 16 och över 60 år från BiH bara om de har fått tillstånd i ett annat land samt transitvisum för Kroatien. De kan också i vissa fall hjälpa ensamma kvinnor (med eller utan barn), invalider och mentalsjuka.
Personen i BiH måste själv kontakta ICRC eller dess delegater i BiH och be om hjälp för att evakueras. Detta gäller dock inte små barn. I dessa fall kan man kontakta närmaste rödakorsdistrikt i Sverige.
Om den anhörige i Bosnien-Hercegovina fått uppehållstillstånd [i Sverige] bör följande göras: 1) uppehållstillståndet skickas i original till den anhörige i BiH med ett rödakorsmeddelande 2) transitvisum sökes för den anhörige via den kroatiska ambassaden i Stockholm och skickas sedan via rödakorsmeddelanden till den anhörige. (Vi har detaljerad information). 3) När allt annat är klart sökes utresetillstånd av den anhörige hos de lokala myndigheterna i BiH.
Internationella rödakorskommittén har stora svårigheter att genomföra dessa återföreningar främst beroende på säkerhetsskäl. En av Röda Korsets principer är att inte använda sig av väpnad eskort. Därför är det endast möjligt att evakuera personer om man kan få till stånd en överenskommelse mellan samtliga parter.
Som ett exempel på alltför "stora svårigheter" tvingades ICRC i mitten av maj meddela att evakuering för familjeåterförening för närvarande inte längre var möjlig i Banja Luka-området.
Samtidigt som Zagreb utsattes för missilbeskjutning besökte en representant för flyktingenheten bland andra Federationen, ICRC, UNHCR och IOM på plats i Kroatien och dessförinnan i Genève. Syftet med resan var att "samla material och information om repatrieringsfrågor samt ... klargöra vissa frågor rörande det medicinska programmet för frivilliga återvändare till Bosnien-Hercegovina". Även situationen för "bosnienkroaterna" undersöktes (återigen).
Samma månad inleddes pilotprojektet för "Temporärt återvändande av bosnisk sjukvårdspersonal", tillkommet efter begäran av den bosniska regeringen och med Sveriges regering som uppdragsgivare. Bakgrunden var "att den stora flyktingströmmen åderlåtit sjukvården i landet på kompetent personal". Svenska Röda Korsets roll inom projektet blev att koordinera, informera och driva projektet i Sverige, att ge individuell rådgivning och ordna researrangemang. Samarbetspartners blev UNHCR och regeringen i Bosnien-Hercegovina.
Svenska Röda Korsets medverkan hade sitt ursprung i en förfrågan från det svenska utrikesdepartementet. UD tog först kontakt med centralstyrelsens sekretariats internationella avdelning, som avböjde deltagande i projektet, och därefter med flyktingenheten, dit bosniska flyktingar redan tidigare vänt sig med frågor om möjligheter att "göra en insats för hemlandet".
Flyktingenheten, som dagligen genom sin verksamhet konfronterades med behoven i Bosnien-Hercegovina, såg en möjlighet att ge krigets flyktingar en roll i lindrandet av lidandet; att se dem som en resurs i biståndsarbetet. Efter många diskussioner både internt och med blivande samarbetspartners, och med tydliga krav gentemot den bosniska regeringen (de återvändande fick ej tas ut till krigstjänstgöring och skulle vara fria att lämna landet när som helst), säkrades Röda Korsets deltagande.
Under hösten reste två grupper med sjukvårdspersonal, sammanlagt femton personer, till Bosnien-Hercegovina. En första uppföljning av projektet gjordes i februari och mars 1996 (Reserapport från uppföljningsresa till Bosnien-Hercegovina, flyktingenheten 960315). Projektet skulle komma att följas av flera.
I juni kungjorde Invandrarverket att möjligheten för bosnier i Sverige att söka uppehållstillstånd för anhöriga i Bosnien-Hercegovina nu upphörde; "Bosnier bör som andra utlänningar hänvisas till att själva söka uppehållstillstånd vid svenska utlandsmyndighet". Det tidigare arrangemanget ansågs inte längre vara "ändamålsenligt för att främja återförening av nära anhöriga".
Enligt flyktingenheten var orsaken till Invandrarverkets beslut att "bosnier har sökt för alla släktingar (syskon m.m.) och ansökningarna har i nästan 100% av fallen blivit avslag ... SIV har nu dragit slutsatsen att det inte fungerar längre". I praktiken visade det sig dock att Invandrarverket fortsatte att avgöra ärenden efter ansökan av anhörig i Sverige i fall där förutsättningar för uppehållstillstånd trots allt förelåg.
Fem dagar efter fredsförhandlingarnas avslutande i Dayton, begav sig tre personer från flyktingenheten till Kroatien. Syftet med resan var dels, som redovisats ovan, att "följa upp situationen" för bosnierna med kroatiska pass, dels att "inom ramarna för flyktingenhetens pilotprojekt, rörande temporärt återvändande av bosnisk sjukvårdspersonal, följa upp olika aktörers beredskap inför en återvandring i större skala till Bosnien-Hercegovina". Resultatet av den senare ansatsen återfinns i en intern promemoria (Olika aktörers beredskap inför en återvandring till Bosnien och Herzegovina, flyktingenheten 1995).
Den 14 december trädde Daytonavtalet ikraft. IFOR marscherade in i Bosnien-Hercegovina och i Sarajevo installerade sig Carl Bildt som omvärldens "High Representative".