Christer Lundh & Rolf Ohlsson (1994)
Christer Lundh, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, och Rolf Ohlsson, professor i samma akademiska disciplin, söker i föreliggande verk ge en bakgrund till dagens s k "mångkulturella" Sverige. Enligt deras förläggare, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), ger deras bok "en bred översikt över invandringens mönster, invandrings- och invandrarpolitiken och invandrarnas samhällsekonomiska roll".
Författarna inleder med att teckna "invandringen i ett historiskt och teoretiskt perspektiv". De konstaterar bl a att utvandringen översteg invandringen fram till början av 1930-talet och att förhållandet därefter varit det motsatta. Vad gäller invandringspolitiken pekar författarna på att denna förändrats flera gånger sedan mitten av 1800-talet. Mellan 1860 och 1917 förhärskade tanken om "det fria folkutbytet"; utlänningar behövde normalt varken pass, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd för att få bosätta sig i Sverige.
Därefter, med början under första världskrigets slutskede, infördes både passtvång och krav på uppehållstillstånd. Invandringspolitiken förblev mycket restriktiv ända fram till slutet av det andra världskriget. Som författarna mycket riktigt konstaterar avvisades under 1930-talet bl a många judar som sökte skydd i Sverige. Emellertid stämmer ej deras påstående att tillämpningen blev mer generös efter det att Danmark och Norge dragits in i kriget överens med verkligheten. Tvärtom, utan tillsynes någon större tvekan införde Sverige visumtvång mot sina nordiska grannländer så snart dessa hade hamnat under tysk kontroll. Inte förrän kriget tycktes vända till de allierades fördel öppnade Sverige sin dörr på glänt och började på allvar släppa in skyddsbehövande. En viktig iakttagelse som författarna missar och som längre fram kom att diskuteras i den flyktingpolitiska debatt som följde efter krigsslutet!
Efter kriget liberaliserades så återigen den svenska invandringspolitiken. Emellertid behölls tillståndskraven, men de gavs istället en generös tillämpning. Som Lundh och Ohlsson skriver kunde utlänningar resa hit som turister för att söka anställning (Jmf EES-avtalet!). Denna möjlighet avskaffades 1967/68. Nu måste uppehålls- och arbetstillstånd sökas före inresa. Som bekant tillämpas denna princip dock ej när det gäller utlänningar som söker asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Författarna avslutar så sin historiska exposé med att konstatera att invandringspolitiken (inte invandrarpolitiken som det felaktigt står i texten) "uppvisar ett klart samband med den ekonomiska tillväxten" samt att det även finns ett samband med handels- och tullpolitik; "Invandringspolitiken måste alltså ses som en integrerad del i mer allmänna ideologiska strömningar".
När det gäller det "teoretiska perspektivet" redogör Lundh och Ohlsson för ett antal "migrationsstimulerande" respektive faktorer "som förhindrat flyttning". De konstaterar att invandringen till Sverige i huvudsak skett av ekonomiska skäl, flyktinginvandringen undantagen. Så långt synes resonemanget okontroversiellt. Författarna tillägger emellertid att även flyktingarnas val av Sverige "som destination ofta gjorts av ekonomiska skäl". Något stöd för detta påstående ges dock inte! På denna punkt skulle säkerligen personer med större insikt i flyktingars situation i allmänhet, och tillgång valmöjligheter i synnerhet, saluföra en något annorlunda verklighetsbeskrivning.
Efter att ha räknat upp ett antal ekonomiska stimulansfaktorer skriver författarna att "även skillnader i politiska förhållanden har spelat en stor roll". Hur skall de ha det egentligen?, kan man nu fråga sig. Vilka faktorer är egentligen viktigast; de ekonomiska eller de politiska? Något svar erbjuder Lundh och Ohlsson oss tyvärr inte. De övergår istället till att diskutera förhindrande faktorer. Här nämns politiska hinder (t ex den f d existensen av Berlinmuren), resekostnader samt informationshinder.
Avslutningsvis konstateras att invandringen har "ingått i ett historiskt sammanhang och måste främst ses som en effekt av de förändringar som ägt rum i landets ekonomiska och sociala struktur". Författarna tillägger dock att "också andra faktorer har varit viktiga: lagstiftning och dess tillämpning, indirekta och direkta kostnader i samband med flyttningen, och inte minst informationsspridningen".
I det följande kapitlet radar författarna så upp siffra efter siffra i "en statisk översikt". Denna exercis pågår under 25 sidor och därefter vidtar någon slags analys som huvudsakligen består i ett stort antal diagram. Här handlar det alltså om "invandringens mönster" i numerära termer. En intressant iakttagelse som görs här är att samtidigt som Sverige har haft "en betydande" invandring sedan 1945, så har landet även fått vidkännas "en betydande" utvandring, vilket, som Lundh och Ohlsson konstaterar, "inte alltid uppmärksammas"! De visar bl a att av de personer som invandrade mellan 1968 och 1985 hade närmare en tredjedel återvänt till sitt ursprungsland inom fem år från det att de invandrade till Sverige. Vidare konstateras till exempel att invandringen genom sin kontinuitet har fått "en permanent föryngrande effekt på ålderssammansättningen hos Sveriges befolkning".
De två därpå följande kapitlen behandlar mer specifikt invandringspolitiken när det gäller arbetskraftsinvandring respektive flyktingpolitiken och knyter därmed an till bokens titel. Lundh och Olsson inleder med att slå fast att liberaliseringen av invandringspolitiken efter andra världskriget var "helt i linje med den optimism och allmänna ekonomiska liberalisering som [då] präglade västvärlden". Det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), Kol- och stålunionen (CECA) samt Bretton Woodssystemet nämns som exempel på denna ekonomiska liberalisering. Huvudskälet för omsvängningen i invandringspolitiken anges emellertid vara ett uppkommet efterfrågeöverskott på den svenska arbetsmarknaden.
I övrigt är diskussionen om arbetskraftsinvandring närmast en utvidgning av den inledande historiska exposén. Vi hamnar till slut på 1970-talet och Lundh och Ohlsson konstaterar att de ekonomiska kriserna under detta årtionde "och den lägre tillväxttakten och krympande industrisektorn [...] gjorde att den grundläggande faktorn bakom arbetskraftsinvandringen, bristen på inhemsk arbetskraft, försvann".
De bägge författarna återkommer därefter till sin antydan att även flyktingar skulle lockas till Sverige av ekonomiska, inte politiska, skäl. De skriver att man inte skall "bortse från möjligheten att åtminstone en del av den invandring som motiveras på annat sätt (flyktingskap, humanitära skäl, anhörighet) i grund och botten är ekonomiskt betingad". De avslutar därför med att slå fast att den mer restriktiva invandringspolitiken som bedrivits efter 1967/68, "i den mån den haft någon effekt", har medfört att "vi fått hit en annan typ arbetskraft än den som skulle söka sig hit om inga hinder mot arbetskraftsinvandring funnits"! Det skulle kanske inte skada om Lundh och Ohlsson hade stannat upp då och då och funderat lite mer över sina slutsatser och kanske, om de fortfarande ansett dem giltiga, tillfogat ett och annat argument för detta till texten (åtminstone så hade recensenten uppskattat ett dylikt tillvägagångssätt).
Så till den svenska flyktingpolitiken. Redan på kapitlets andra sida gör sig författarna skyldiga till en feltolkning, låt vara en vanligt förekommande sådan. De skriver att FN:s flyktingkonvention (1951 års Genèvekonvention) "är bindande för de länder som ratificerar den, vilket innebär att de förbinder sig att ta emot politiska flyktingar". Så är emellertid inte fallet! Konventionen förhindrar endast de kontraktsslutande staterna att avvisa flyktingar till ursprungslandet (den s k non-refoulment-principen). Det är därför som t ex visumtvång och sanktioner mot transportföretag ej anses strida mot konventionens bokstav (Jmf t ex visumtvånget mot Bosnien-Hercegovina som infördes 21 juni 1993). Och det är därför som distinktionen är av avgörande betydelse för asylrätten. Så var det med det. (Också diskussionen om den s k första asyllandsprincipen är något oklar).
Därefter slår författarna fast att "en stor del av de asylsökande som själva tagit sig till Sverige, har inte beviljats uppehållstillstånd och avvisats. Endast flyktingar i Genèvekonventionens mening och de som har haft flyktingliknande skäl[ ] har beviljats asyl"! Här är det alltså inget tal om ekonomiska skäl; de som inte har ett genuint skyddsbehov avvisas! Det är inte lätt att hänga med alltid för en statsvetenskaplig recensent.
Några sidor senare sägs att andelen konventionsflyktingar "minskat något" mellan 1987 och 1993. Tar vi oss en egen titt i tabellen utifrån vilken denna slutsats är dragen, finner vi att minskningen är 7%-enheter; 1987 var andelen 10%, 1993 var den nere i 3%. En ganska stor minskning skulle nog recensenten vilja påstå. Tilläggas kan här att författarna ett stycke tidigare har redovisat att motsvarande siffra 1978 låg på omkring 33%. Minskningen från detta årtal till 1993 diskuteras tyvärr ej. Det skulle möjligtvis kunna vara av intresse för läsaren att få en närmare inblick i denna betydande minsknings orsaker.
Lundh och Ohlsson framhåller så att man sedan slutet av 1980-talet "försökt att begränsa strömmen av asylsökande". Genom införande av visumtvång har invandringsmöjligheterna begränsats för bl a chilenare, rumäner och bulgarer (1989) och personer från Bosnien-Hercegovina och rest-Jugoslavien (1993). "När trycket på landet åter minskat, har visumtvånget kunnat hävas", skriver de vidare och nämner även Sveriges påtryckningar på dåvarande DDR som ledde till att flyktingar kunde stoppas redan vid den östtyska gränsen! Författarna säger dock ingenting om vad detta tillvägagångssätt har inneburit för de asylsökande som på detta sätt hindrats från att söka skydd undan politisk förföljelse, inbördeskrig, etc.
Avslutningsvis här konstateras att "den rådande lågkonjunkturen har tillsammans med den enorma flyktingströmmen från det forna Jugoslavien skapat en mycket svår situation för flyktingmottagandet". Författarna menar emellertid att "den förda flyktingpolitiken dock ännu inte förändrats i grunden". Här kommer Lundh och Ohlsson in på det ämne som behandlas av Nils Öberg i Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser?, nämligen "flyktingpolitikens dilemma":
Å ena sidan motiveras flyktingpolitiken av etiska och ideologiska överväganden och på grundval av dessa har Sverige förbundit sig att ta emot flyktingar. Å andra sidan innebär själva asylprövningen och flyktingmottagandet reella ekonomiska och sociala kostnader för samhället.
Jag återkommer mer utförligt till detta resonemang i nästkommande läsrapport. Nu till kapitlets allra sista mening där Lundh och Ohlsson lakoniskt hävdar att någon gemensam europeisk flyktingpolitik inte finns. Det skulle nog inte skada med en liten problematisering här! De skulle ju exempelvis kunna hänvisa till ett par uppsatser från Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Eller hur?
Så följer ett mycket kort kapitel om "familjeinvandringspolitiken". Författarnas konstaterar här att "de åtstramningsåtgärder som genomförts för att [...] begränsa flyktinginvandringen saknar i stort sett motsvarigheter när det gäller anhörighetsinvandringen". Ett mycket intressant fastslående som så vitt recensenten vet inte har diskuterats i särskilt stor omfattning i den allmänna debatten.
Därefter hänger sig Lundh och Ohlsson åt invandrarpolitiken. Det skall emellertid recensenten, som önskar begränsa sin framställning, avstå ifrån, och vi hoppar därför raskt fram till bokens sista kapitel som behandlar "invandring och ekonomisk förändring". Kapitlet visar sig snart huvudsakligen vara en sammanfattning av bokens tidigare kapitel. Inledningsvis konstateras att "invandringens mönster, den samhällsekonomiska roll som invandrarna spelat samt själva invandringspolitiken kommit att genomgå en radikal förändring" under perioden från andra världskriget. Detta torde vara uppenbart efter vad som redogjorts; den svenska invandringen har gått från arbetskraftsimport till flyktinginvandring.
På bokens näst sista sida slår författarna fast att det, enligt deras mening, är "hart när omöjligt att ge ett empiriskt grundat svar på om invandring är samhällsekonomiskt lönsamt i ett längre perspektiv". Så var det med det. Slutligen, och nu är det verkligen slutligen, presenteras några framtisscenarier. Vi får veta att det tidigare efterfrågeöverskottet på arbetskraft inte kommer att återkomma, samt att de "internationella migrationsströmmarna kommer att fortsätta med oförminskad styrka". Punkt.
Vad kan då sägas mer Lundhs och Ohlssons verk? Som vi konstaterat förekommer ett antal felskrivningar/tolkningar. Alla har inte redovisats ovan. Det tål också att upprepas att lite utförligare argumentation skulle vara välgörande på sina ställen. Det förekommer att tämligen kontroversiella påståenden och tolkningar helt saknar belägg. Båda den för vetenskapliga diskursen i allmänhet, och den enskilde intresserade och kritiske läsaren i synnerhet, skulle en utvidgning på denna punkt vara ytterst välkommen.
Lite mer konsekvensanalys skulle inte heller skada; hur påverkas flyktingarna av den svenska flyktingpolitiken? En politik som enligt Lundh och Olsson syftar till att "bistå människor som tvingas fly". Var i denna politik hör viseringsinstrumentet hemma, o s v? (Här lär vi dock återigen stöta på det påstådda "moraliska dilemmat".) Men, det kommer kanske i nästa upplaga?
Till författarnas fördel kan till slut anföras att deras boken onekligen är ett innehållsrikt uppslagsverk när det gäller att hitta allsköns statistik över invandringen till Sverige. Det måste emellertid tyvärr framhållas att det är säkrast att jämföra författarnas analyser med det faktiska innehållet i deras tabeller innan några säkra slutsatser dras.
Allra sist, som ett litet tillägg, kan följande iakttagelse göras. Lundh och Ohlsson skriver som vi har sett att liberaliseringen av invandringspolitiken efter andra världskriget var "helt i linje med den optimism och allmänna ekonomiska liberalisering som [då] präglade västvärlden". I detta sammanhang nämner de bl a GATT och CECA (idag en del av Europeiska unionens (EU) s k "första pelare").
Även på 1990-talet framstår GATT som symbolen för en friare världshandel, långt friare än under åren efter andra världskriget. Här har, som vi kunnat konstatera, invandringspolitiken inte följt med efter slutet av 1960-talet. Och trots ökad frihandel präglas stora delar av världen av ekonomisk pessimism. Arbetskraftsinvandringen har dock kommit att underlättas inom skilda regioner i världen, främst inom EU och EES samt nu senast NAFTA (North American Free Trade Area). Parallellt har emellertid samtidigt invandringspolitiken gentemot icke medlemsstater blivit allt mer restriktiv, möjligtvis flyktingpolitiken undantagen (anser recensenten, men här finns även andra åsikter). Om dessa utvecklingstendenser skulle också mer kunna skrivas. Vi får se vem som hinner först...
Rickard Olseke/Göteborgs universitet 1994