Nils Öberg (1994)
Utgångspunkterna i Nils Öbergs doktorsavhandling är 1) "att fred, frihet, rikedom och välfärd medför åtminstone vissa moraliska skyldigheter gentemot mindre lyckligt lottade människor" och 2) "att de ideal som själva idén om en välfärdsstat bygger på [...] innefattar ett civilt, socialt och politiskt ansvarstagande även för de permanent bofasta utlänningarna". Genom att anamma dessa två grundläggande värdepremisser har välfärdsstaten "hamnat i vad jag skulle vilja kalla ett moraliskt dilemma", skriver Öberg; att erbjuda en fristad åt alla skyddsbehövande/flyktingar "skulle medföra sådana åtaganden att möjligheten för välfärdsstaterna att bibehålla de befintliga invånarnas levnadsstandard riskerar att undergrävas".
Problemet är att politiken därför inte alltid till fullo kan stämma överens med vår "moraliska övertygelse". Dels är överensstämmelse av "praktiska skäl inte alltid möjlig", dels är "våra normer och värderingar [...] inte självklara och entydiga". I jakten på det "rätta" handlingsalternativet måste vi därför, hävdar författaren, lämna empirins "alla motsägelsefulla realiteter och betrakta problematiken ur ett mer principiellt perspektiv". Han hoppas därför att den politiska filosofins rättviseteorier skall kunna bidra med "de argument vi behöver för att det ena eller det andra alternativet trots allt skall framstå som mer övertygande".
I inledningskapitlet slås därför fast att avhandlingens huvudsyfte är att "pröva om denna förväntan överhuvudtaget är realistisk" när det gäller invandrings- och invandrarpolitik. Dess s k "speciella målsättning" är i följd härav att "undersöka med vilka normativa utgångspunkter vi kan legitimera olika migrationspolitiska lösningar".
I de följande två kapitlen diskuterar Öberg den invandrings- och invandrarpolitiska utvecklingen i fyra välfärdsstater: Sverige, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Konklusionen därav är, med ovanstående resonemang som utgångspunkt, föga förvånande; samtliga fyra stater "har skaffat sig en allt starkare kontroll över invandringen", en kontroll som tillämpas alltmer restriktivt (invandringspolitik). "Samtidigt har invandrarnas ställning i mottagarländerna stärkts" (invandrarpolitik). Öberg kan därför belåtet konstatera att "sambandet mellan dessa båda utvecklingstendenser" i hög grad har med vårt moraliska dilemma att göra.
I det fjärde kapitlet konstaterar Öberg att invandringspolitiken är "ofta ett utslag av utpräglat ad hoc-betonade omständigheter", inte av planering eller någon genomtänkt strategi; "Politiken kan snarare beskrivas som reaktiv än proaktiv"! Ett intressant klarläggande. Att detta även gäller den svenska flyktingpolitiken på 1990-talet torde det inte vara någon tvekan om. Tvärtom!
Öberg slår därefter fast att "välfärdssamhällets uppbyggnad är sannolikt inte den enda förklaringen till den mer restriktiva syn på invandring som idag råder, men mycket talar för att den spelat en framträdande eller rent av avgörande roll". Som belägg för detta påstående anför författaren att förespråkare för en restriktiv invandringspolitik hävdar att så skulle vara fallet! Öbergs tillvägagångssätt här är knappast övertygande. Här kommer vi också in på en av de allvarligaste bristerna i avhandlingen; ingenstans finner vi någon adekvat definition av det centrala begreppet "välfärdsstat".
Mellan raderna tycker recensenten sig kunna framtyda att Öberg sätter likhetstecken mellan "utbyggd välfärdsstat" och svag ekonomisk tillväxt. Trots att han använder begreppet generellt verkar författaren närmast tänka på den svenska välfärdsstaten och dess kristillvaro under 1990-talets inledande år (hur många är ju ännu oklart...). Tankarna för närmast till Konjunkturrådets rapport 1994, Välfärdsland i ofärdstid! Men, måste välfärdsstaten genomgående präglas av ekonomisk svaghet? På denna fråga ger oss Öberg inte något svar. En välfärdsstat under 1990-talets andra hälft kanske inte alls har samma restriktiva syn på invandring som dagens. Om framtida förhållanden kan vi inget säkert säga; däremot kan vi kräva definitioner av centrala begrepp och hållbara argument för framförda påståenden!
Recensenten får också intrycket av att Öberg hela tiden betonar negativa samhällsekonomiska konsekvenser av invandringen och att positiva dito skjuts i bakgrunden. Implicit tycks författarens utgångspunkt vara att invandring är en ekonomisk belastning för välfärdsstaten. Punkt. Men det kan kanske bero på att recensentens egen uppfattning är den motsatta.
Nåväl, Öberg skriver vidare att "den som föredrar en motsatt invandringspolitisk strategi än den som välfärdsstaterna idag tillämpar [...] kommer i så fall sannolikt också att vilja försvara uppfattningen att invandrarpolitik kan vara negativt särbehandlande". Varför då?, kan man fråga sig. Något svar får vi emellertid inte heller här. Istället tornar bilden upp av en tillväxtbromsande välfärdsstat och en ström av parasiterande flyktingar som knackar på dess dörr.
Med denna verklighetsbeskrivning stämmer onekligen Öbergs "moraliska dilemma"; antingen måste vi hålla vår dörr så gott som stängd för att vi någotsånär skall kunna upprätthålla vår ekonomiska välfärd, eller så måste vi negativt särbehandla (d v s förvägra sociala förmåner, etc.) de som vi släpper in. Frågan kvarstår: Är detta verkligen en riktig beskrivning av vår och våra europeiska grannländers verklighet på längre sikt? Eller är det en politiskt färgad bild av Sverige år 1993? Hur som helst, recensenten låter ämnet vila här och går vidare i Öbergs tangentnedslag. Låt oss helt enkelt anta att det "moraliska dilemmat" faktiskt uppstår och alltid kommer att uppstå i "välfärdsstatens" migrationspolitiska överväganden.
Öberg presenterar så två migrationspolitiska strategier: 1) Kontrollerad (restriktiv) invandringspolitik i kombination med en "ej särbehandlande" (d v s likabehandling när det gäller sociala förmåner, etc.) invandrarpolitik, 2) Fri (generös) invandringspolitik i kombination med en "negativt särbehandlande" invandrarpolitik". Dessa två strategier sägs ge samma ekonomiska utfall. Frågan var då, som sagt var, "om vi med hjälp av teorier om social rättvisa normativt kan förankra och försvara dessa tillsynes motsägelsefulla migrationspolitiska val på ett sätt där den ena kombinationen framstår som mer tilltalande än den andra". Mot svaret.
I det femte och sjätte kapitlet tar sig så Öberg en närmare titt på sina rättviseteorier. Han delar upp dess i kategorierna "konstruktivism" respektive "kontextualism". Enligt författaren hävdar konstruktivisterna att om vi kan "identifiera vilka egenskaper som är moraliskt relevanta i en viss fråga så kommer människor också att kunna enas om vilka politiska lösningar som är rättvisa och bör väljas". Sedan kommer han till kärnpunkten i konstruktivismen: Det är "själva valet av principer som är betydelsefullt, inte vilket resultat som principerna i fråga eventuellt leder till". Immanuel Kant!, skulle nog de flesta nu utropa. Just så är det. Däremot kände inte Kant till beteckningen "konstruktivism"... Alltnog, Öberg placerar så in Kant i underkategorin "enbent konstruktivism" och konstaterar sedan att denna kategori inte är intressant; det går inte att "enbart med hjälp av enbenta teoretiska utgångspunkter [...] uttala sig om vad som är rättvist".
"Flerbent konstruktivism" kan däremot, enligt författaren, vara av intresse att titta närmare på. Här kommer han in på Jeremy Bentham och den "klassiska utilitarismen", därefter på Robert Nozick och John Rawls. När Nozicks teori om "ömsesidiga fördelar" diskuteras berör Öberg återigen sin implicita definition av välfärdsstaten när han skriver att, om vi vill ha ett "fritt invandringspolitiskt system", så måste vi kunna försvara de inskränkningar detta skulle medföra i de "inföddas" tillvaro; de olägenheter som invandringen medför "måste ge ett nettoresultat som samhällets medlemmar betraktar som fördelaktigt". Återigen, måste det förhålla sig så? Kan de kort- och långsiktiga konsekvenserna skilja sig åt? En diskussion om detta skulle inte skada.
Öberg konstaterar slutligen att "teorier om rättvisa som ömsesidiga fördelar inte kan ge oss vägledning". Tyvärr. Kan då John Rawls och dennes "rättvisa som opartiskhet" vara till någon nytta? Ja, utifrån Rawls resonemang - "ur ett renodlat orginalpositionistiskt perspektiv" - tvingas vi "försvara ett villkorslöst system av gränslös rättvisa". Öberg skriver att
i sin fulla konsekvens formar sig Rawls orginalpositionsteori [...] till ett försvar för en invandrings- och invandrarpolitisk strategi som föreskriver både fri invandring och lika fördelning av civila och politiska rättigheter mellan infödda och invandrare.
Så över till "kontextualismen". Här hävdas enligt Öberg att "vi bör börja vår normativa argumentering med utgångspunkt i hur den värdegemenskap som råder faktiskt ser ut i det samhälle vi intresserar oss för". Författaren delar så in kontextualismen i tre skolor; "konventionalism", företrädd av Michael Waltzer, "rättvisans sociologi", representerad av David Miller, samt en icke namngiven variant där Richard Flathman får tjäna som frontfigur.
Slutsatser? Enligt Öberg ligger det "nära till hands att dra slutsatsen att kontextuella utgångspunkter mer eller mindre automatiskt kommer att leda oss fram till restriktiva invandringspolitiska strategier i icke särbehandlande invandrarpolitiska system". Problemet är dock här, och det inser författaren, att utgångspunkten "är identisk med det som i slutändan skall legitimeras, d v s välfärdsstatens befintliga storlek och sammansättning". Bra Öberg! Ett cirkelresonemang är alltså detekterat! Det är emellertid inte nog med detta. Som Öberg skriver har vi även att göra med teorier "som på logiska grunder saknar förutsättningar att ge nationsgränser en självständig normativ legitimitet". (Med nationsgränser avser här Öberg gränser mellan stater, som alltså måste vara identiska med de "gränser" som innesluter varje "värdegemenskap" för att kontextualismens logik skall hålla (vilket den alltså inte gör!)). Så var det med det. Här avslutar författaren sitt sjätte och näst sista kapitel.
Efter denna mycket kortfattade (lakoniska?) skildring av den teoretiska rättvisediskussionen kan recensenten enbart konstatera att han, förutom när det gäller Kant, inte är tillräckligt bevandrad i ämnet för att kunna bedöma dels Öbergs val av teorier och dels dennes redogörelse för desamma (åtminstone inte i större utsträckning än vad som redovisats ovan). Recensenten får helt enkelt förutsätta att författaren kan sin sak på dessa punkter (ett rimligt antagande?).
"Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser?" lyder rubriken på det sista, fyrsidiga, kapitlet. Svaret som Öberg ger är att "det bästa vi kan hoppas på är [...] rättvisa inom gränser, några ambitiösare rättviseideal än så finns det däremot inte utrymme för". Jaha... Hur var det då slutligen med den politiska filosofin? Författaren konstaterar nu att det är "långt ifrån självklart att teorier om social rättvisa kan användas för att söka svar på frågor som rör internationella förhållanden" och slår fast att de svar som framkommit i tidigare kapitel inte är "entydigt positiva". Nej, det kan man ju inte påstå. Det är dock inte heller, som Öberg skriver, "entydigt negativt". Till detta tillfogar författaren kommentaren att teorier om rättvisa som ömsesidiga fördelar leder till ställningstaganden "som får sägas stå i direkt strid med de humanitära normer och värderingar som karaktäriserar välfärdsstatens rättvisetänkande". Hur skall han ha det? Inte var det väl rättviseteoriernas normativa värde han skulle pröva?
Öberg konstaterar vidare att, som vi har sett, "orginalpositionsteorier" inte ger stöd för "den migrationspolitiska modell välfärdsstaterna valt". Då så, till den slutgiltiga slutsatsen:
Någon lösning av moraliska dilemman ger oss inte den politiska filosofin, den lär oss snarare att någon sådan lösning inte existerar. Eftersom vår moraluppfattning inte är perfekt i den meningen att den i alla delar är konsekvent, blir moraliska dilemman av det slag som avhandlas i stället våra följeslagare i politiken.
Däremot ger oss rättviseteorier "en möjlighet att reflektera över våra politiska strategier från en högre abstraktionsnivå"! Kanske ett välgörande tips våra medborgarkollegor i kvarteren runt, och i, Sveriges riksdag. Utom möjligtvis för Kulturdepartementet, som genom Öbergs nit får veta att dess politik inte går att försvara utifrån dessa teorier.
Vad kan vi då sammantaget säga om Öbergs bok och tillika doktorsavhandling? Vid en första anblick är det lätt att falla för författarens resonemang om det "moraliska dilemmat". Allting hänger så väl ihop; teori, empiri, allt... Men kanske är allting lite väl sammanhängande och strömlinjeformat. En närmare kritisk granskning visar, som nu torde vara bekant, att så mycket väl kan vara fallet. T ex så är den saknade definitionen av "välfärdsstaten" av avgörande betydelse för den fortsatta diskussionens relevans eller eventuella irrelevans. Här bör nog Öberg ta sig en tillbakablick på sitt verk för att se om inte någonting kan göras för att förbättra situationen. Kanske kan han även se över diskussionen i sin helhet och relatera denna till syftet. Alla slutsatser är möjligtvis intressanta (här är recensenten böjd att instämma), men är de relevanta?
Öberg bör dock berömmas för sin tämligen omfattande, till sidantalet drygt 50 sidor lång, historiska genomgång när det gäller svensk invandrings- och invandrarpolitik under framförallt 1900-talet (fram t o m 1989). De tre övriga välfärdsstaterna tilldelas därtill sammanlagt knappt 40 sidor. Sammantaget utgör de två kapitlen en lättillgänglig kunskapskälla för den som kan tänkas vara intresserad av svensk och europeisk migrationshistoria. Stora delar av framställningen bygger emellertid på ett fåtal sekundärkällor och det torde kanske därför, för exempelvis den vetgirige statsvetaren, vara rimligare att vända sig till dessa. Här skall tilläggas att när det däremot gäller diskussionen om rättviseteorier använder sig Öberg tvärtom nästan uteslutande av primärkällor (d v s verk av Kant, Rawls, o s v).
Som recensenten tidigare har påpekat, och som han ofta ser sig tvingad att påpeka (bl a i läsrapporter), skulle det inte skada om även Öberg lade ned lite större kraft på att trovärdigt argumentera för sina påståenden. Allt för vetenskapen, även så väl i Uppsala?
Avslutningsvis, några ord från Jesus Alcalá. Inte statsvetare, men väl jurist med insikt i migrationspolitik. För honom finns inget "moraliskt dilemma"; ett dilemma som Öberg karaktäriserar som "genuint olöslig[t]"! Alcalá ställer ofta offentligt frågan "Vad är viktigast för oss - den materiella välfärden eller moralen?". För vår jurist är svaret självklart.
Rickard Olseke/Göteborgs universitet 1994