"Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt förstånd!" utropar den tyske filosofen Immanuel Kant i Horatius efterföljd. Kant betonar att detta inte enbart är den enskildes rättighet utan en plikt. Att avstå från upplysning är att förneka sin egen mänsklighet.
Schiller konstaterar att:
Tiden är upplyst,...; den fria undersökningens ande har skingrat de falska begreppen, som länge stodo hindrande i vägen för sanningen, och undergrävt den grund, på vilken fanatismen och bedrägeriet uppbyggde sin tron;...
och frågar: Varför är vi då fortfarande barbarer?
Den franska revolutionen visade för Schiller att mänskligheten ännu inte var redo att erövra politisk frihet, vilket Upplysningen hade antagit. "Tillfället var det bästa, men det fann en korrupt generation som inte var det värdigt...". Upplysningen hade misslyckats att upplysa hjärtat och därmed saknades viljan att leva upp till dess ideal. Hur kan ofullständiga människor skapa en bättre ordning?
"Sapere aude! Hav mod till vishet!" utropar också Schiller i upplysningens anda. Men "vägen till huvudet måste öppnas genom hjärtat. Utbildning av känslan är alltså ett av tidens mer trängande behov,...". Den moderna människan upplever ett främlingsskap, alienation, gentemot samhället. Hon är en splittrad individ, en specialist utan grepp och känsla för helheten, ett kugghjul i statens maskineri:
Evigt fjättrad endast vid ett enskilt litet brottstycke av det hela, utbildar sig människan själv endast som ett brottstycke; evigt med örat endast fyllt av det entoniga surret från hjulet, som hon driver, utvecklar hon aldrig sitt väsens harmoni, och istället för att utprägla mänskligheten i sin natur, blir hon blott ett avtryck av sitt yrke, sin vetenskap.
Motbilden är "de gamla" grekerna som var naturligt harmoniska och fullt utvecklade sina talanger. Grunden för nyhumanismen blir personlighetens bildning. En nations förbättring måste utgå från en förädling av just personligheten.
Målet för människans strävan är utvecklingen av alla sidor av hennes personlighet. Denna bestämmelse har alla gemensamt; "att utbilda sig som människa". Den ökande specialiseringen gör att denna utveckling hämmas och de kvalitéer som behövs för att den enskilda människan skall kunna spela en aktiv roll i ett samhälle av fria individer och garantera dess framtid saknas. Individen känner inget ansvar för samhället som helhet, utan endast för sin speciella funktion i det samma, hon blir en undersåte, ej en medborgare. Detta är det allvarligaste hindret i den politiska processsen; hur kan passiva och politiskt naiva människor ges ansvar för sin egen politiska framtid?
Som kontrast till Schillers negativa inställning till specialisering framför bildning kan nämnas nationalekonomen Adam Smiths predikningar om specialiseringens välsignelser. Smiths tes var att specialiseringen ökar det totala matriella välståndet i samhället och att detta välstånd sprider sig till alla människor, alla får en hög materiell standard. Slutsatsen vi kan dra av Smiths resonemang blir att individen inte behöver utveckla sin personlighet, harmonin och helheten hos människan är av intet värde då alla livets nödvändigheter kan köpas för pengar. Den lycklige konsumenten blir människans bestämmelse.
Schiller personifierar det nyhumanistiska bildningsidealet i "det filosofiska huvudet", vars alla bemödanden
syftar till att fullända hans vetande; hans ädla otålighet kan ej vila förrän alla hans begrepp ordnats till en harmonisk helhet, tills han står i medelpunkten av sin konst, sin vetenskap och därifrån med tillfreställd blick överskådar hela dess område.
Han söker ständigt utvidga sin vetenskap och se sambandet med andra vetenskaper. Nya upptäckter glädjer "det filosofiska huvudet". Det nya kan fylla en lucka i hans idébyggnad eller få den sista stenen att falla på plats. Skulle det nya rasera hela hans byggnad är han ändå glad, han har "alltid älskat sanningen mer än sitt system". Han ifrågasätter också själv oupphörligen sitt system för att ständigt kunna förbättra det och göra det fullkomligare.
Motsatsen till "det filosofiska huvudet" är "den brödlärde" som
inriktar hela sin flit och omsorg på att uppfylla de villkor som gör honom behörig till ett ämbete och som ger honom dess fördelar. Han sätter sin intelektuella förmåga i rörelse endast för att därigenom förbättra sitt sinnliga tillstånd och för att tillfredställa en inskränkt ärelystnad ...
Han kommer att inrikta all sin flit för att uppfylla de krav som hans ödes herrar kan komma att ställa på honom och han tror sig ha gjort allt när han förberett sig så att han inte behöver frukta denna instans.
"Den brödlärde" åtskiljer sin vetenskap från de övriga. Nya upptäckter bekymrar honom då det ger honom mer arbete eller gör hans gamla kunskaper värdelösa. Han försvar förbittrat det gamla mot det nya och bevakar oroligt sina minnesskatter.
"Den brödlärde" kräver belöningar och uppmuntran från omvärlden för allt han företar sig. "Det filosofiska huvudet" finner detta i sin egen verksamhet, sitt eget vetenskapliga värv. Vad än hans verksamhet består i, ser han alltid helheten och är nära förenad med sina likar genom ett harmoniskt verkande förstånd.
Det kan tyckas vara en utopi att alla människor skall kunna delta i "det filosofiska huvudets" strävan. Men av den anledningen får det för Schiller aldrig vara frågan om att överge idealet, människan är född till något högre och att inte sträva mot denna bestämmelse vore att förneka den samma, att ta ifrån människan hennes mänsklighet.
Schillers samtida, filosofen Johann Gottlieb Fichte, ett "filosofiskt huvud" enligt Schillers definition, betonade ännu tydligare "det filosofiska huvudets" roll. Han sade sig vara "en präst åt Sanningen" och hävdade att för Sanningen måste man offra allt, även livet om det blev nödvändigt.
Vad Schiller ville var att hos alla människor locka fram de krafter som kunde bygga en bättre värld. Staten skulle fostra ansvarskännande samhällsmedborgare genom att främja den individuella mänskligheten hos varje människa. Bildning är bildning för medborgarskap. Målet är att skapa en medborgargemenskap, kompetent och villig att ta på sig sitt ansvar i en konstitutionell demokrati.
Humboldts grundläggande idé var att det primära syftet i utbildningens olika stadier skulle vara att skapa förutsättningar för att varje elev/studerande maximalt och harmoniskt skulle kunna utveckla sina olika egenskaper (moraliska, intellektuella och estetiska). Alla människor, från arbetaren till akademikern, måste ha samma grund att stå på. Alla skall få en komplett mänsklig bildning. På alla nivåer, från grundskolan till universitet, skall det finnas en kärna av allmänbildning syftande till personlighetens bildning.
Allmänbildning och yrkesutbildning skall hållas isär då de styrs av olika principer. Allmänbildningen skall stärka, rena och ordna de egenskaper och anlag varje individ har för mänsklig utveckling. Yrkesutbildning syftar till möjlighet att tillämpa förvärvade färdigheter.
Vid reformeringen av grundskolan utgick Humboldt ifrån den schweiziske pedagogen Heinrich Pestalozzis principer. Fundamentalt för undervisningen var att frambringa barnets individuella kapaciteter. Barnet blev uppmuntrat att lära sig av direkta observationer och att göra saker själv. Memorerande av stycken ur katekesen och Bibeln reducerades. Moraliska principer skulle ingjutas genom undervisning i kärlek till mänskligheten och respekt för sanningen. Vikten av väl utbildade och kompetenta lärare underströks.
Humboldt betonade fokuseringen av barnet som individ och utvecklingen av den totala personligheten. Det viktigaste var inte vad man lärde ut, utan att, i inlärningsprocessen, minnet övades, intelligensen skärptes, omdömet förbättrades och de moraliska känslorna förfinades. Fichte hävdade att genomförandet av Pestalozzis pedagogiska principer var en nationell nödvändighet. Det var den enda vägen för att kunna bevara det tyska oberoendet.
För den högre utbildningen satte Humboldt det klassiska Grekland som förebild. Gymnasieutbildningen skall göra den studerande "fysiskt, moraliskt och intellektuellt" förberedd för de fria studierna vid universitetet. Han skall längta efter att få delta i det vetenskapliga värv som utgör universitetets väsen. Studier skall huvudsakligen bedrivas i matematik, historia och språk. Vikt läggs också vid gymnastik och musik. Språkstudierna, företrädelsevis grekiska och latin, skall "göra huvudet klart och öva minnet och fantasin". De studerande har frihet att utveckla sina individuella egenskaper och lägga tyngdpunkten på vissa ämnen så länge övriga ej försummas.
Universitetet skall vara en plats där vetenskap odlas. Vetenskap och bildning ställs i centrum framför specialisering (yrkesutbildning). Syftet med universitetsstudier är att öva hjärnan, inte att bli utbildad till expert. I gymnasiet överfördes vad som redan var känt, vid universitetet skall man brottas med problem vilkas lösningar ännu inte är kända. Universitetet skall fostra kreativ intellektuell aktivitet, de studerande skall aktivt delta i den vetenskapliga processen. Studenter och forskare skall samarbeta.
Vid universitetet råder frihet att söka kunskap, "Lernfreiheit" -frihet för de studerande att själva välja studier, kurser, inriktning, och "Lehrfreiheit" - frihet för professorn/forskaren/-föreläsaren att utveckla ämnet och välja forskningsinriktning.
Intentionen i Humboldts reformer var, liksom Schillers, att utbilda kompetenta medborgare som kunde ta sitt ansvar i samhället.
[...]