Så till en inledning av den fortsatta bevakningen! Genom massmedias försorg har alla intresserade kunnat läsa och höra att det under Europeiska Rådets möte i Edinburgh den 11-12 december 1992 diskuterades och fattades beslut i frågor som Danmarks begärda undantag från Unionsfördraget, tillämpningen av subsidiaritetsprincipen, EG:s budget för resten av nittiotalet samt igångsättandet av medlemskapsförhandlingar med Sverige, Österrike och Finland. En fråga som inte fick lika stort utrymme i rapporteringen från Edinburgh var personers fria rörlighet.
Europeiska Rådet konstaterade att denna frihet inte skulle kunna vara genomförd den 1 januari 1993. Dublinkonventionen hade fortfarande inte ratificerats av alla medlemsstater och Spanien och Storbritannien hade ännu inte kunnat komma överens om Yttregränskontrollkonventionens tillämpning i fallet Gibraltar. Schengenavtalets tillämpningskonvention beräknades emellertid kunna träda i kraft någon gång under 1993.
Europeiska Rådet fick icke desto mindre tillfälle att samtidigt välkomna vad som hade uppnåtts på invandrarministrarnas möte i London knappt två veckor tidigare. Efter detta möte kan de första konkreta resultaten i arbetet att harmonisera medlemsstaternas flyktingpolitik noteras. Försöken att harmonisera medlemsstaternas flyktingpolitik har alltså gett resultat! Invandrarministrarna presenterade regler för bedömning av uppenbart ogrundade asylansökningar, tillämpningen av första asyllands-principen samt bedömning av s k säkra länder, d v s stater där personer inte anses löpa allvarlig risk för förföljelse. Dessa regler fick vid mötet dock inte formen av bindande konventioner. Medlemsstaternas invandrarministrar träffas nästa gång i Köpenhamn den 1-2 juni 1993.
Som framgår av ovanstående går utvecklingen ständigt framåt, eller, som någon kanske skulle säga, bakåt. Hur som helst, den fortskrider under alla omständigheter åt något håll, ibland långsamt, ibland med rasande fart. Därför riskerar varje fästande på papper av iakttagelser av densamma att snabbt bli inaktuella. Föreliggande uppsats syfte är dock inte att i första hand presentera "senaste nytt", som detta efterord bl a avser att göra, utan att ge grundläggande kunskaper om den hittillsvarande utvecklingen och därigenom möjliggöra en politisk diskussion om just utvecklingens fortskridande. Är dess nuvarande riktning önskvärd eller finns det möjligtvis alternativa färdvägar som istället kan väljas?
När detta är sagt vill jag till sist passa på att tacka min kollega Ludvig Sandberg för delgivandet av värdefulla synpunkter under författandets gång. Jag riktar också ett stort tack till Åsa Hjalmers för hennes hjälp under materialinsamlingen.