Supplement till "EG, Sverige & flyktingpolitiken":
I inledningen till uppsatsen "EG, Sverige & flyktingpolitiken" ställs frågorna "Vilken innebörd har då ordet harmonisering i upprättandet av den inre marknaden?" och "Vad är skillnaden mellan samarbete och harmonisering?". På dessa "tre sidor" skall följa ett försök till en mer omfattande analys av dessa två begrepp än den som ges i ovan nämnda uppsats. Först en genomgång av som sägs, eller inte sägs, i några olika uppslagsverk.
I tyska Brockhaus Enzyklopädie förklaras "Harmonisierung" innebära samordning av konjunktur-, finans-, social- och utrikespolitik. Samordningen sägs ske genom att olika stater vidtar åtgärder för uppnå en gemensam politik. Någon närmare beskrivning av dessa åtgärder ges dock inte. Harmonisering anges också beteckna den anpassning av lagar och regler inom EG som sker med anledning av upprättandet av den inre marknaden.
I Stora Focus, ett svenskt uppslagsverk, finns inte "harmonisering" som uppslagsord. Ej heller i den synonymordbok som ingår i ordbehandlingsprogrammet Microsoft Word finns det att hitta.
Enligt Svenska Akademins Ordbok betyder harmonisera "bringa harmoni". Harmoni råder när "delar /.../ tillsammans bilda en (väl)ordnad enhet (där ingenting strider mot det hela)". Ingenting sägs emellertid om hur harmonin uppnås - hur den bringas till sin fullbordan. Denna process beskrivs i uppsatsen med hjälp av den tyske filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz. Jag definierar där harmoniseringens mål, harmonin, enligt följande: "Varje medlemsstats nationell politik är 'en koncentration och en levande spegel' av samtliga medlemsstaters respektive nationella politik." Denna
mening tål att begrundas. Den implicerar nämligen något helt annat än 'den minsta gemensamma nämnaren'. Termen 'kompromiss' ligger närmare till hands för att beskriva vägen mot harmoni. Enligt ovanstående kan harmonisering per definition inte 'bygga på' en eller ett fåtal medlemsstaters nationella politik, utan måste tvärtom utgå från samtligas.
I International Encyclopedia of the Social Sciences behandlas "cooperation" på sex sidor. I inledningen sägs att "cooperation is joint or collaborative behaviour that is directed toward some goal and in which there is common interest or hope of reward". Efter en genomgång av olika typer av samarbete deklareras att för både Platon och Aristoteles var samarbete "the keystone of the good state". Harmonisering nämns inte i detta sammanhang och finns ej heller som eget uppslagsord.
Vidare, ur uppsatsen:
Samarbete, i snäv betydelse, innebär närmast utarbetande av överenskommelser som reglerar staternas skyldigheter gentemot varandra inom ett visst område. Den enskilda medlemsstaten tillämpar emellertid sin nationella lagstiftning när den fullgör sina, genom samarbetet reglerade, skyldigheter. Detta kan, om det finns stora skillnader i de nationella lagstiftningarna, leda till att staterna inte "litar" på varandra och därför ej anser sig kunna agera i enlighet med en viss överenskommelse. För att skapa det ömsesidiga förtroende mellan medlemsstaterna som krävs för att samarbetets frukter skall tjäna sina syften, måste deras nationella lagstiftningar därför närmas varandra. Divergensen mellan dem måste minskas (för att kanske till slut helt försvinna). Denna sistnämnda process tycks utgöra harmoniseringen i upprättandet av den inre marknaden, åtminstone i fråga om flyktingpolitik.
Göran Lysén tycks ha kommit till samma slutsats. Han skriver i Introduktion till EG-rätten att "med harmonisering brukar i allmänhet avses ett inbördes närmande av nationella lagar /.../, vilket kan ske i varierande grad utan att fullständigt enhetliga regler skapas". Identiska regler skapas genom unifiering. I EG består emellertid enligt Lysén harmoniseringen i vissa fall av både harmonisering i ovanstående betydelse och unifiering.
I European Community Economics behandlar Theo Hitiris enbart ekonomisk integration, men hans resonemang torde även kunna vara användbart för att kasta ljus över den "europeiska" harmoniseringen i ett vidare perspektiv. Enligt Hitiris är harmonisering en "interventionary policy" i två steg. Steg ett består i att göra nationella målsättningar, som står i konflikt med varandra, kompatibla. Steg två är en utjämningsprocess som ytterligare ökar graden av interdependens mellan medlemsstaterna. Behovet av utjämningen uppstår p g a att det tidigare samarbetet (som är ett mellanled i harmoniseringens två steg?), t ex upprättandet av den inre marknaden, skapar för- och nackdelar för olika medlemsstater. Han skriver vidare att "harmonisation of policies refers to the adoption of common rules and the application of consistent policies with a view to achieving greater uniformity across the members of the union" och att "harmonisation /.../ is an imposed reconciliation of different systems of national policies".
Horst Siebert, "en av Tysklands ledande ekonomer", ställer i Europas nya ekonomiska karta bekymrat frågan "Har EG blivit en sammanslutning grundad på kompromisser utifrån den minsta gemensamma nämnaren?"
Siebert definierar harmonisering som sammanjämkning av rättssystem. Denna sammanjämkning sker genom "förhandlingar i Bryssel". Han förespråkar emellertid en annan form av sammanjämkning, institutionell konkurrens. Genom denna konkurrens kan de nödvändiga besluten tas på nationell nivå och integration kommer "att ske med tiden".
I handeln med varor inom EG gäller ursprungslandets regler. (Belgiskt öl kan t ex säljas i Tyskland trots att det inte uppfyller den tyska renhetslagen från 1517.) Detta benämner Siebert "ömsesidigt erkännande". Därför behövs ingen harmonisering! Men hur var det med "den minsta gemensamma nämnaren"? Genom "ömsesidigt erkännande" kommer den medlemsstat som har de minst stränga reglerna att bli förebild för de övriga. I ekonomiska termer: Utan på förhand harmoniserade regler kommer företagen att välja att etablera sig där de, för företagen, mest gynnsamma reglerna gäller. Ett exempel på regler som Siebert nämner är miljökrav. Genom institutionell konkurrens skulle medlemsstaterna således söka locka till sig företag genom att den ena staten efter den andra t ex ställer lägre miljökrav på företagen! Minsta gemensamma nämnaren alltså (eller kanske ännu "mindre").
Harmonisering kan i verkligheten, om än ej per "Leibniz-definition", tillåtas bygga på "den minsta gemensamma nämnaren". Men också på kompromiss! Genom "förhandlingar i Bryssel" skulle därför ovanstående scenario kunna förebyggas. Detta gäller även i fallet flyktingpolitik. Denna "konkurrens" som kan skönjas idag följer det skisserade mönstret. Fast tvärtom! I frånvaro av harmonisering har medlemsstaterna snarast tävlat om att skärpa asylreglerna. Som ekonom (?) anser dock Siebert den institutionella konkurrensen vara mera "tilltalande" då denna styrs av marknaden och ej av politiska beslut. Han ogillar således Hitiris "imposed reconciliation of different systems of national policies".
Avslutningsvis. Harmoniseringen sker alltså genom vidtagande av åtgärder för att uppnå en gemensam politik, anpassning av lagar och regler, "inbördes närmande av nationella lagar", "adoption of common rules", sammanjämkning av rättssystem o s v. Men vilken princip vägleder själva harmoniseringsprocessen? Den minsta gemensamma nämnaren, sammanjämkning genom kompromiss, vad som är "bra" för Europa...? Något entydigt svar på denna fråga har ej funnits att hitta. Kanske finns det inte något sådant svar. En studie av olika, i verkligheten existerande och "en bit på vägen komna", harmoniseringsprocesser är därför nästa steg i en eventuell fortsatt undersökning.
Någon mer utförlig analys av relationen mellan harmonisering och samarbete blev det tyvärr ej på dessa "tre sidor". Tillsvidare tvingas jag nöja mig med mina egna iakttagelser från uppsatsen. Jakten på insiktsfulla verk kommer emellertid ej att ges upp!