Möten med NDU

Åter till förstasidan I Detta är NDU I Du och NDU I Artiklar
Forskning I Boktips I Om NDU-sajten I IANDS

Mina möten med NDU

Av Kajsa Öhrström
Det har gått över 20 år sedan jag första gången hörde talas om NDU. Jag har själv inte haft någon nära döden-upplevelse men har alltid varit mycket intresserad av fenomenet. Sedan jag skrev texten här nedanför i augusti 2001, så har jag träffat fler upplevare. De finns överallt. Man måste bara vara intresserad av att lyssna och ha ett öppet sinne.

Du som vill veta hur mitt engagemang startade, är välkommen att läsa det jag har skrivit här nedanför, det förklarar nog en hel del.

Det började av en "slump"...
Jag var 16 år gammal, året var 1982, och jag satt i vardagsrummet rätt sent på kvällen. Där stod en stereo. Jag brukade sällan lyssna på radio, det blev mest LP-skivor. Men den här kvällen satte jag ändå på radion.
Det jag kom att lyssna på skulle förändra mitt liv.

Jag minns inte vad programmet hette, eller vilken forskarrapport som citerades. Men det kan ha rört sig om dr Melvin Morse och hans studier av barns nära döden-upplevelser.

Jag satt som klistrad vid stereon och hörde fall efter fall beskrivas.
Om jag minns rätt tog jag trots min fascination ganska lätt på denna nya insikt. Jag var inte särdeles troende, även om jag redan som ung hade en filosofs eller sökares natur.
I en ganska lättsam ton talade jag om fenomenet nära döden-upplevelser med en vän. Han berättade då att hans mormor hade haft en NDU på grund av komplikationer när hon skulle föda barn. Gud hade sagt åt henne att återvända till jorden eftersom hennes barn behövde henne.
Jag blev glad över denna bekräftelse, men tänkte inte så mycket mer på saken. Även om jag var benägen att tro, så var jag inte helt övertygad.

Det blev jag först när jag personligen träffade en "Nära döden-upplevare".

Ett möte som förändrade mitt liv
Efter några års trevande i yrkesvärlden blev jag journalist. Jag älskade det skrivna ordet, och var nyfiken på ALLT! Vilket yrke kunde väl vara bättre.
Det var under mitt första år som journalist som nära döden-upplevelsen tog ett nytt tag om mig. Jag hade fått ett vikariat som reporter på tidningen Barometern i Kalmar. Året var 1995.

Nyhetschefen hade förgäves försökt hitta numret till en tonårig pojke som han hade hört talas om. Pojken hade skadats allvarligt i en olycka när han var 15 och hade kämpat mot svåra hjärnskador. Han hade genomgått en lång och arbetsam rehabilitering dels på "Center för hjärnskadade" i Köpenhamn, dels i Kalmar. Nu kunde han röra sig obehindrat och hade fått nästan hela sin talförmåga tillbaka.
En dag kom nyhetschefen glatt in till mig. Pojken hade själv hört av sig till tidningen och ville berätta om sin rehabilitering. Han visste att han var en av få som hade lyckats återhämta sig så bra efter sådana skador, och han ville visa andra att det gick. Och att det fanns hjälp att få.

Tre veckor i koma
Pojken var nu 17 år och studerade på Komvux för att ta igen det han hade missat. Under intervjun var hans pappa närvarande och det stod klart för mig att utan envisheten hos pojkens föräldrar hade den lyckade rehabiliteringen aldrig kommit till stånd. Pappan hade fått ryta i till läkare som i pojkens närvaro förklarat för pappan att hans son aldrig skulle bli annat än en grönsak. (Kanske föll orden annorlunda men det var vad som menades).

Vi pratade om olyckshändelsen. Pojken hade åkt moppe och blivit påkörd av en lastbil. Han hade legat tre veckor i koma på sjukhus. Han hade varit nära att dö.
Det visade sig senare hur nära att dö han faktiskt hade varit.

Efter att ha pratat länge om den besvärliga rehabiliteringen berättade plötsligt pojken om sin nära döden-upplevelse. Det kom som en parentes till vad han egentligen ville berätta om, nämligen rehabiliteringen. Pojken och hans syster hade varit och träffat vänner i ett annat land där familjen tidigare bott ett tag på grund av pappans yrke.
Vännerna hade knappt kunnat känna igen den levnadsglade pojken som var mager efter olyckan och knappt kunde prata. Det var många som ville träffa honom. Han var en glad och utåtriktad person som hade lätt att vinna människors hjärtan.

"Det är inte farligt att dö"
På väg hem till Sverige satt pojken och tittade ut genom fönstret. Där ute låg molnen, ulliga och inbjudande.
Och det var då det hände.
- När jag tittade ut på molnen kom jag ihåg hur jag dog, sa han som om det var den naturligaste saken i världen (vilket det troligen är).
Jag lyfte huvudet från anteckningsblocket. Mina händer som frenetiskt hade skribblat ned stolpar för artikeln blev stilla.

Det har gått sex år sedan det här tillfället och jag minns inte ordagrant det som han sedan berättade för mig.
Men det som hände var detta. När tillståndet var som mest kritiskt efter olyckan lämnade pojken sin kropp. Han for genom en tunnel (och genom moln) upp till ett ställe där han träffade någon som han kallade gud.
Jag frågade pojken om han var religiös, men nej, det var han inte, sa han.
Innan han träffade "gud" mötte han sina far- och morföräldrar. Det var första gången som han träffade sin farmor, för hon hade dött tidigt.
Gud hade sagt till honom att han skulle återvända, det var inte dags än för honom att dö.
- Gud ville inte släppa in mig, sa pojken.
Han var inte överförtjust över detta faktum som man kanske skulle ha kunnat tro. Istället sa han det med en viss besvikelse.

- Så det är inte farligt att dö, fortsatte pojken. Det vet jag för jag har dött.
Efter nära döden-upplevelsen låg han tre veckor i koma och var som sagt allvarligt skadad. Därför dröjde det innan minnet av NDUn kom tillbaka.
Artikeln kan hittas i Barometerns arkiv.

Ett efterlängtat bevis
Rubriken på helsidesreportaget blev "Gud ville inte släppa in mig". Det var featureredigerarens val. Jag var orolig för att detta skulle göra pojken upprörd. Han var ju ledsen för att gud inte velat släppa in honom. För säkerhets skull ringde jag och frågade. Men nej, rubriken var okey.
Reportaget orsakade ingen större uppståndelse. En veckotidningsreporter ringde mig och ville ha tag i pojken för en intervju. Jag vidarebefordrade detta. Om det blev någon intervju vet jag inte.
Jag har inget minne av att någon på tidningen tyckte att det var något konstigt med denna märkliga upplevelse. Kanske hade kunskapen om NDU redan spridit sig så pass.
1982 när jag först hörde talas om det var det ingen jag kände som hade hört ett dugg om dessa upplevelser. Förutom killen vars mormor hade haft en NDU.

Mötet med pojken blev livsavgörande för mig. Jag visste det redan då. Det var ett bevis, levererat till mig personligen, kändes det som. Utan bevis kunde jag inte tro på NDU helhjärtat. Tidigare hade jag tänk att det kanske var en bluff. En gigantisk bluff visserligen, med läkare inblandade, men ändå...

Vad min kollega berättade
Den 17-årige pojken var den förste NDUaren jag mött. Men inte den siste. Sedan 1995 brukar jag fråga människor som jag möter i olika sammanhang om deras syn på NDU. Om någon berättar om hur han eller hon har haft en kritisk sjukdom eller en nära anhörig som nästan dött så frågar jag rakt ut: Fick du/han/hon en nära döden-upplevelse?
På det sättet har bland andra en pappa berättat om sin lilla dotters NDU och en dotter om sin gamla pappas.

Jag försäkrar att jag inte är fanatisk på något sätt och jag tar verkligen inte upp ämnet i tid och otid. För det mesta glömmer jag bort det om inte det rör sig om något speciellt. År 2000 arbetade jag med en man som i sin NDU hade svävat runt i taket medan läkarna försökte få igång han hjärta.
Han var i 60-årsåldern och fotograf på den tidningen jag arbetade för. Det var min första helg på den tidningen. Och även om jag nu vet att han är världens snällaste människa så uppfattade jag honom vid det första mötet som lite svår.

Vi var de enda som arbetade den helgen och vårt samarbete denna första förmiddag kändes ganska kyligt. Antagligen var vi båda på ett uselt humör.
Allt detta vände på ett ögonblick. Något jag sagt på väg till redaktionen efter "knäcket" fick honom att tycka att jag var lite hypokondrisk. Han drog därför fram sina egna två hjärninfarkter. Jag lät mig inte hindras av den lätt spända situationen utan plockade automatiskt fram min NDU-fråga:
- Hade du en nära döden-upplevelse då?
Fotografen tittade förvånat på mig med sina isblå ögon och hans ansiktsdrag mjuknade oväntat.
- Nej, sa han. Inte då.

"Det var så skööönt!"
Det hände på ett sjukhus.
Han skulle genomgå en mindre operation, ingenting allvarligt alls. Men det visade sig att han var allergisk mot något i det lugnande medel som han hade fått. Reaktionen blev kraftig.
Medan han höll på att klä om inför operationen kände han hur det började snurra runt i huvudet.
Därefter såg han hur hans kropp låg på golvet, och en sköterska skrek att hjärtat hade stannat.

Min kollega blev inte upprörd. Han njöt.
- Det var så sköööönt, berättade han. Det var det skönaste jag hade varit med om.
Han såg hur läkarna arbetade för att få igång hans hjärta.
När han var "återuppväckt" berättade han om det han upplevt för sköterskan. Hon blev inte förvånad. Enligt de böcker om NDU som jag har läst så är det inte ovanligt att just sjuksköterskor känner till NDU genom sina patienters berättelser. Läkarna är inte alltid lika insatta. En så otumlande händelse kan vara svår att berätta om. En omhändertagande sköterska kan nog verka vara en mer välvillig och ickedömande lyssnare än en stram och viktig läkare, den slutsatsen drar åtminstone jag. Och innan NDU var så känt som det är idag hände det att den stackars NDUaren hamnade hos psykolog och på mentalsjukhus när han eller hon ville berätta om det fantastiska som hänt.

Jag var den förste på arbetsplatsen som min kollega hade berättat detta för. Från det ögonblicket försvann iskylan som hade inlett dagen och ersattes av samförstånd och värme.

En kärleksfull ljusvarelse
Jag kan mycket väl tänka mig, att dessa nära döden-upplevelser som uppskattningsvis miljoner människor har berättat om är ögonvittnesskildringar av vad som händer efter det att kroppen dör. Själen, anden eller vad det är dör inte. Vi får träffa en otroligt kärleksfull ljusvarelse som älskar oss mer än någon annan någonsin har gjort under vårt jordeliv.
(En del personer har dock berättat om mycket obehagliga och helvetiska NDUer).

Vi får återuppleva våra liv och känna hur våra handlingar har påverkat andra, människor och djur. Det berättar bland andra Dannion Brinkley om i boken Räddad av ljuset.
Vad händer sedan? Vem vet.
Jag har personligen inte läst om någon NDUare som har fått vetskap om vad evigheten består av. Betty J Eadie, som beskrivit sin mycket långa nära döden-upplevelse i boken Omsluten av ljuset, säger att hon fick veta att människan inte reinkarneras.

Å andra sidan. Om det kan finnas evigt liv utan att vi vet det med våra förnuft, kan det då inte lika gärna röra sig om helt andra men lika fantastiska ting? Som att hjärnan har en inbyggd funktion som talar om för oss hur vi ska leva... Eller att ursprunget till alla religioner, och de symboler som dyker upp i bland annat NDUer finns i vår hjärnsubstans? En ganska långsökt förklaring förvisso. Men det väsentliga är: Vi kan inte vara säkra på något! Allt vi tror beror på vad vi redan vet. Och det är inte mycket.

Döden - ett spännande äventyr
Genom att ha fått höra och läsa om NDU har jag fått en större trygghet i livet. Jag är inte rädd för döden. Genom att ha tagit del av berättelser om NDU har min ansvarskänsla för miljön blivit större. Jag är också mer medveten om hur viktigt det är att behandla människor och djur på ett vänligt och respektfullt sätt. En irriterad och otålig handling kan sprida sig som ringar på vattnet och få stora konsekvenser. Det skulle egentligen inte universum behöva påpeka, men det är lätt att glömma bort.

Det är lättare att inte gräva ned sig i världsliga problem när man tror att ingenting sker av en slump.
Men man ska inte gräva ned sig för mycket i NDU heller. Livet är - så länge jag befinner mig på jorden - intressantare än döden.