Jag dog under förlossningen

Åter till förstasidan I Detta är NDU I Du och NDU I Artiklar
Forskning I Boktips I Om NDU-sajten I IANDS

"Jag dog under förlossningen"

Kvinna, 39 år, berättar för NDU-sajten om sin NDU
Ett mejl kom till NDU-sajten:
- Äntligen en seriös hemsida om detta, jag har letat men mest känt att ndu är förknippat med magi och New-age.
För min del är det så självklart det jag upplevt och inte det minsta magiskt. Det är för mig lika verkligt som jag skriver det här mailet. Fast visst är det magiskt, det var en fantastisk upplevelse och jag längtar ständigt tillbaka.

Det var under min dotters förlossning som jag dog. Jag lämnade kroppen och såg mig själv på förlossningen och sedan var jag i ett ljus jag aldrig sett tidigare. Otroligt ljust men behagligt för ögat. Jag var omsluten av varma kärleksfulla armar och händer som höll mig. Jag kan inte säga hur många de var eller hur de såg ut, men de såg rakt in i mig, de kunde läsa allt inom mig. Allt vad jag någonsin gjort och de dömde mig inte utan bara kände mig rakt igenom. De kände mig och hade längtat efter mig. Jag kände dem men insåg att jag glömt bort dem men nu åter kommit hem. De släppte mig och jag drogs genom en mörk tunnel, ljuset försvann och det kändes som om kalla händer drog och slet i mig och någon ropade mitt namn. Det var min man och barnmorskan som "drog" tillbaka mig till livet. När jag släpptes förstod jag att jag inte skulle få stanna, att tiden inte var inne, men jag blev oerhört besviken och ledsen och när jag var tillbaka i den kalla förlossnings-salen skulle jag föda fram mitt barn. Det blev en svår konflikt. Jag födde en dotter men längtade bara efter att få komma hem, alltså att dö.

Jag brottades med de här känslorna att vilja komma tillbaka, samtidigt som jag skulle vara mamma och lycklig. Det var en svår tid. Nu kan jag vänta, jag vet att jag kommer tillbaka dit en dag och jag är inte rädd för att dö. Jag vet att det kan göra oerhört ont men när man går över så försvinner all smärta, jag kan fortfarande känna hur skönt det kändes i kroppen när jag gått över, jag hade glömt hur ont jag haft och jag glömde faktiskt min familj också. Den kärleken jag kände där var starkare än något annat jag känt, till och med kärleken till mina barn, som är oerhört stark, är så liten jämfört med den kärlek som strömmade mot mig.

Det var svårt länge efteråt, det är fortfarande svårt att vara helt närvarande ibland. Jag får kämpa för att göra saker som jag tycker är meningslösa. Jag kommer aldrig någonsin att gå med i något religiöst samfund eftersom jag vet hur det ligger till. Jag har blivit oerhört kritisk till präster och pastorer. Jag känner mer kärlek till omvärlden men samtidigt vet jag att all jakt på rikedomar och makt inte betyder ett smack när det väl är slut. Till vilken nytta ska man nå mål som inte betyder något. Jag har blivit besvärligare att umgås med, jag orkar inte med något tjafs längre, jag orkar inte lyssna på småsaker eftersom jag inte längre själv lägger tid på saker som inte betyder något för mig.

På det hela taget är det en mycket positiv upplevelse. Jag har haft cancer till och från och jag är inte alls rädd för att dö längre. Jag har blivit en besvärligare person, men för min egen skull är det bara bra, jag är ingen ja-sägare längre. Jag är inte längre rädd. Det som är jobbigt är att jag längtar tillbaka. Det har jag dåligt samvete för, gentemot mina barn.

(Denna text publiceras i oredigerat skick med tillstånd av kvinnan, som vill vara anonym)