ÖVER HAVERÖ SOCKEN
Namnet Haverö skrevs förr Haffra, Haffrö, eller Hafwerö och namnet kommer troligen från sjön Havern.
Haverö är ett högland i förhållande till övriga Medelpad.
Det finns en del ganska höga berg i området. Bland annat Myckelmyrberget som är medelpads högsta.
Områdena mellan dessa berg är ganska platta men sakner framförallt djupt nedskurna dalar.
Det har att göra med att ingen del av socknen efter istiden var täckt av hav.
Ca.6500f kr var ljungan en fjord som sträckte sig som längst till Ovansjö. Någon mil öster om Haverö.
När isen drog sig tillbaka kom växter och djur och med dem följde människan.
Det finns spår efter stenåldersmänniskor i form av pilspetsar och yxor. Även tidiga boplatser har hittats på vissa platser.
Dom tidigaste bestämmbara spåren är ca 6000 år gamla.
Många av fynden har likheter med jämtländska och norska fynd varför man kan tro att en del inflyttning kommer
från väster.
Under senare stenåldern och hela bronsåldern var klimatet milt och varmt.
Flera av dom i Sydsverige nu levande växterna trivdes då i Haverö så som hassel och ek.
Ca 500 f kr skedde en stark och långvarig klimatförsämring då mer eller mindre hela nordskandinavien avfolkades.
Så småningom steg temperaturen till nuvarande nivå och 3-400 e kr finns det återigen spår efter människor.
I böjan av 1100-talet nämns att det fanns sju bönder i Haverö. Men på varje registrerad bonde kan man räkna med
tio människor så antalet var ungefär sjuttio.
Socknens gräns har i stort sett varit densamma sen 1200-talet.
Under norsk-svenska förhandlingarna i Sarpsborg år 1273 nämns Haffra första gången i text.
I samma dokument nämns Haverövallen och Haverö kyrka.
Bland kyrkans äldst bevarade inventarier finns S:t Mikael. En skulptur från Reims i Frankrike tillverkad före år 1220.
Att en sådan förnäm skulptur hamnade i sådana avlägsna trakter var nog ett sätt för svenska kungen att minska det
norska inflytandet i dessa gränstrakter.
I mitten av 1300-talet drabbades socknen av digerdöden och stora delar av befolkningen i Haverö och
grannliggande områden dog.
Jakten och fisket som varit dom stora inkomstkällorna började drygas ut med boskapsskötsel och jordbruk.
Men ännu år 1571 fanns endast 18 hästar, 128 kor, 8 ungnöt, 10 får och 5 getter i Haverö.
Vid 1600-talets mitt invandrade många finnar och befolkningen ökade.
I skogsordningarna år 1644 och 1647 tilläts svedjebruk i de norra skogarna men förbjöds i övriga Sverige.
För skörd av en tunna råg beräknade man att 200 träd måste fällas och brännas.
Skogen saknade under denna tid värde.
När jordbruk och boskapsskötsel tog överhand blev jakt och fiske en viktig biinkomst.
Även järnframställning av myrmalm var ett tillskott i kassan och fortsatte till mitten av 1800-talet.
När vägen från Ovansjö till Krog byggdes 1852-1853 blev Haverö till viss del av med sin isolering.
I och med att transportvägarna öppnades och skogen fick ett värde började virket sin transport från
haveröskogarna mot kusten där dom stora sågverken låg.
Detta skedde med älvens hjälp och fick jobb med timmerhuggning, timmerkörning och flottning.
Många arbetare kom Jämtland, Härjedalen och framförallt Värmland som var känt för sina
duktiga hästkarlar.
Vid slutet av 1800-talet gick många flyttlass till Nordamerika men trots det ökade befolkningen.
Befolkningen ökade från 1231 personer år 1870 till 3002 år 1930.
Befolkningen har sedan dess minskat konstant liksom den har gjort i många inlandskommuner.
FOLKMÄNGDEN I HAVERÖ GENOM ÅREN
År 1769 (354 personer)
År 1820 (589 personer)
År 1870 (1231 personer)
År 1900 (2538 personer)
År 1930 (3002 personer)
År 1950 (2603 personer)
År 1969 (1834 personer)
År 1997 (1136 personer)