I den store koboldfaderns dippspår!
.. eller möte med Metz

Denna berättelse är inte helt fiction. I grund och botten har detta inträffat. Resten är ett hopkok av andra händelser som HAR inträffat och ren och skär lögn..
- Skriven i imperfekt för att hedra meetz!

Del ett:

Det var en mörk lördagskväll ute vid det fallfärdiga huset Lauvi kallade sitt.
Regnet duggade ner och alla kände sig smått nedstämda. Trots upprepade försök att spela ett långt Eon-äventyr kunde ingen riktigt komma in i stämningen.
Det var bara att inse faktum. Vår store ledare och mål för inspiration var borta. Metz hade inte spelat med oss på flera veckor. Det verkade som om han försökte hålla sig undan, för när vi , några dar tidigare, hade ansträngt oss för att hälsa på Metz på hans skola - hade han sprungit iväg från oss i all hast..
Alla drog en djup suck och allt verkade dystert, då Davva plötsligt sade:
- Hörrni grabbar, vad sägs om att vi går bort till folkhögskolan i Strömbäck och trackar konfirmander??
Alla lyfte sina huvuden och kände en ljusning i det becksvarta mörker vi befann oss i. Konfirmander.. Guds små får och nollställda vasaller. Att, mitt i deras hjärntvättning (en förberedelse inför det stora riket, där alla får springa omkring och vattna blommor - utan nån som helst möjlighet till egen vilja..) komma dit och skrika "Gud är fascist!!" får vem som helst att känna en upplyftning utan motstycke (nåja.. att lyssna på den tappre Metzan och hans otroliga upptåg är snäppet bättre..)

Efter att ha kastat iväg alla rollpersoner och tunga regelböcker, som blockerade Lauvis utgång, tog vi på oss våra ytterkläder;
Lauvi i en gestapo-rock, Adde i en lederjacken, Lalle i lederjacken och hoodlum, Davva i dunjacka och hoodlum och Björta.. tja.. som Björta brukar se ut..
Lauvi snörde på sig ett par inlines och Björta slet med sig en cykel, och så påbörjade vi den långa pilgrimsvandringen uppför den mäktiga Strömbäckskullen, där folkhögskolan låg.
Efter en lång stund, då vi äntligen besegrat kullen, stod vi mitt ibland folkhögskolans många hus. Avlägsna röster, som knappt gick att urskilja, tycktes komma från alla håll. Husen var upplysta och det tycktes som om att alla hade retirerat in från regnet.

Där stod vi, fem hårda rollenspielers, i diverse utstyrslar och spanade efter små vita nissar med kors, då vi plötsligt såg han. Det gick inte att ta miste på den avlägsna figuren på övervåningen i det stora huset. Den alltid lika välkända och omtyckta pottfrisyren, av vår store ledare Metz, avtecknade sig mot fönstret. I ren lycka ropade alla till.
- Metz! Det är juh Meeetz där uppe!!!!

Vi sprang allt vad våra ben kunde bära emot det stora gula huset, medan vi skrek på tyska, latin och engelska efter "Das Neo Jesus", "Heligen Kobolpater" och "Supreme Cobold-Master".
Trots våra tappra försök att överrösta den höga volymen där inne (och Björtas väldigt femiga och skrikiga röst), verkade Metz inte höra oss.

Besvikna över att vara så nära, men ändå så långt bort, så att säga, gick vi in i huvudentren till skolan i hopp om att kunna smita in i huset där Metz befann sig.
Vi möttes av en äldre gammal kvinna med reumatism och käpp som med skraltig och skärande röst förkunnade:
- Skolan e stääääängd fööör allmääänheeeten. Kooonfirmaaaanderna fååår inteeee taa emooot besöööökareeeeeee. Försvinn!
Vi gjorde ett snabbt styrelsemöte ala SVEROK, för att besluta om vi ändå inte skulle slå ner tanten och satsa på att hinna in i huset innan hon kom upp på benen igen och börja slå oss med sin farliga träkäpp.
Innan vi fyllt i de 125 olika blanketterna vi behövde för att ha ett regelrätt styrelsemöte, och få ut mest bidrag för det, ställde sig en blond, blåögd biff alldeles bakom kärringen och såg hååård ut.
Den gamla gumman (kärringen) hötte med käppen och sade återigen med sin fruktansvärda röst:
- Föööööörsviiiiinn! Heeeeemskaaaa ungdåååååmar!
Vi konstaterade snabbt att i och med den store ubermenschens uppdykande hade våra chanser att ta oss in den här vägen fallit som en full tonåring på väg upp för en stege i Lalles stuga.
Vi ursäktade oss, duckade undan för käppen när den ven genom luften och skyndade oss ut på gårdsplanen igen.

Tillbaka till ruta noll. Gejm åver liksom.
Men trots att vi blivit utschasade av den gamla elaka bitchen, hade vi nåra continues kvar..
I ren frustration över att vi inte kom in i huset började vi gå runt och söka efter alternativa vägar i takt till tysk marschsång.
Vi gick runt huset ett flertal gånger, men det enda vi såg till var en liten person i tvångströja, slitna jeans och kängor. Han hade ett äggformat huvud, nästan rakat hår och utstående öron och förkunnade där han satt och skakade:
- Dom kommer och tar mig.. hihi.. dom komme och tar mig.. Dom kommer i flockar, med vita rockar.. dom kommer och tar mig hihi..
Självklart ignorerade vi denna totala galning, som vilt försökte sparka Lalle på benet, av nån outgrundlig anledning.
Men trots vår ihärdiga sökan och ständiga rop kunde vi inte hitta någon väg in till den upphöjde..
Så med mycket besvikelse återvände vi till Lauvis stuga för att ta oss litet fika. Efter den lika mödosamma färden ner för kullen, (då Lauvi gjorde en batmanimitation, genom att låta rocken flyga i vinden, som en mantel, när han åkte med inlines i full fart ner för slänten..) och vissa problem med att komma in i det lilla sjulet, satte vi oss i Lauvis vardagsrum med allt ätbart vi kunde hitta.

Det bestod av 5 ätbara halstabletter, 17 halvt ätbara fjolårs-godisar, 1 liter äcklig apelsinjuice med viss missfärgning, 12 stenhårda sockerbitar och en limpa mögligt bröd. (Det var faktiskt ärbart om man skalade bort det värsta utanpå, men av nån underlig anledning blev alla som ätit av det magsjuka efter några dar..) Av vilket alla tappert knaprade på och nästan förlorade tänderna på köpet.

Efter denna otroligt mättande och berikande kost var alla pigga nog att dra ett rollspielen-pass till.
Det blev ett halvseriöst äventyr under ledning av Björta, som faktiskt lyckades ta ett helt äventyr utan att få rösten att svikta.
Davva hade intagit sin naturliga position, skräddarsits och halvvaken. Adde såg drogad ut och Lalle var inte lika jääävulsk som han brukade vara..
Bristen av koffein i blodet var uppenbar.
Och Lauvi hade bara te.. (den pojken har aldrig insett vikten av att dricka Björta-kaffe - äckligt, ljummet, alldeles för starkt, men nog fan vaknar man..)

Efter äventyret, då alla kände av koffeinbristen, och Lauvi som vanligt börjat somna (den pojken är klen..) drog Davva igång en äkta gammal b-skräckis, Evil Dead, varpå alla med spänning bevittnade de otroligt patetiskt usla skräck-effekterna.
Men redan efter ett par minuter hördes Lauvis snarkningar, Davvas mummel och ingen kunde egentligen koncentrera sig..
Lalle försökte desperat övertala Lauvi om att han måste börja dricka kaffe, men det föll för döva öron eftersom Lauvi redan sov, och trots B-skräckisen började desperationens svarta moln att hopa sig öven den lilla gruppen..

[bakåt | framåt]