Introduction

Falkenering - hot eller tillgång?
De senare åren har Sveriges Ornitologiska Förening och Fågelvakten upprepade gånger fört fram larmrapporter om falkenering i massmedia. Den svenska debatten om falkenering har tyvärr präglats av en oehörd brist på saklighet och objektivitet. Än mer besvärande är att flera direkt felaktiga påståenden har används som argument mot falkenering.
I över tre tusen år har människor samarbetat med rovfåglar. Människan har alltid försökt kompensera sin egen bristande jaktförmåga genom att samarbeta med andra, mer kapabla djur, och falken är tillsammans med hunden och hästen ett av de djur som människan hållt längst.
Även i Sverige har det jagats med rovfåglar, och det finns vittnesmål bevarade från så långt tillbaka som 500-talet. Så sent som på 60-talet jagades det med duvhök i Sverige, om än i en blygsam omfattning. 1969 försvann dock möjligheten att jaga med rovfåglar ur den svenska jaktlagstiftningen. Vid denna tidpunkt såg framtiden för våra rovfågelsbestånd synnerligen mörk ut, huvudsakligen på grund av olika miljögifter såsom DDT, PCB och kvicksilver. 1976 fanns det t.ex färre än 10 par pilgrimsfalkar i hela Sverige, och dessa par lyckades bara få 6 ungar på vingarna. I både USA och Storbritannien är bestånden av pilgrimsfalk på många platser idag större än innan miljögiftseran. Idag häckar mer än 1300 par pilgrimsfalkar i Storbritannien - fler än någonsin tidigare under 1900-talet. I både USA och Tyskland har arbetet med att rädda pilgrimsfalken till övervägande delen utförts av organisationer med falkenerare i spetsen. I Tyskland har falkenerare satt ut över 500 pilgrimsfalkar utav egen uppfödning, och i USA har organisationen "The Peregrine Fund" fött upp och satt ut över 4300 (sic!) pilgrimsfalkar. Även i Storbritannien bidrog falkenerare med viktig kunskap och erfarenhet i den gemensamma ansträngningen för att rädda pilgrimsfalken, något som "The Royal Society for the Protection of Birds" har visat sin uppskattning inför: "Many responsible falconers played their part to the full... falconers, who had been involved from the very beginning in the then unknown science of breeding peregrines in captivity." De tekniker som det svenska Projekt Pilgrimsfalk har använt sig av, utvecklades av falkenerare under stora personliga uppoffringar. Projektledaren Peter Lindberg fick öväderliga råd av två pionjärer inom rovfågelsuppfödning, Dr Tom Cade från USA och Pr. Cgristian Saar från Tyskland, båda två framstående rovfågelsforskare och tillika falkenerare. Under många år fick Projekt Pilgrimsfalk dessutom praktisk hjälp med sin uppfödning av Allan Pedersen, en dansk privatuppfödare av falkar. Var all kunskap om uppfödning och utsättning av falkar egentligen har kommit ifrån, har dock det svenska naturvårdsetablissemanget hållt väldigt tyst om. Samtidigt har man inte dragit sig för att kritisera falkenerare på ett oehört onyanserat sätt.
Falkenering innebär att en rovfågel sätter sin styrka och skicklighet mot bytesdjur som i sin tur har utvecklats för att undvika rovfågelns attack. Endast de svagare och mer oerfaren individerna tendera att fångas, och ett naturligt urval sker således. Bytet dör antingen en snabb och naturlig död eller undkommer oskatt - vid jakt med rovfåglar sker ingen skadeskjutning.
De ständigt återkommande påståenden om att falkenerare skulle vara villiga att betala 100 000-tals kronor för vilda rovfågelsungar, är inget annat än institutionaliserade tidningsankor. Falkenerare är inte mer intresserade av vildfödda rovfågelsungar än uppfödda. Förutom att vara ett tydligt exempel på sensationsjournalistik av sämsta slag, riskerar spridandet av dessa "tidningsfalkar" att förleda okunniga och skrupulösa personer till brott, allt i tron på en stor och snabb förtjänst. Det är idag väl dokumenterat att Europas rovfågelsbestånd generellt sett har återhämtat sig under 80 och 90-talet, med undantag för vissa arter och vissa områden. Under samma tid har falkenering också haft ett uppsving i många europeiska länder. Beståndsutvecklingen för de två mest populära arterna inom falkenering, pilgrimsfalk och duvhök, är fortsatt positiv och stabil trots påståenden om en omfattande illegal insamling av ägg och ungar för falkenering. Det existerar således ett positiv samband mellan antalet personer intresserade av falkenering och antalet rovfåglar av de arter som används. Detta samband kan naturligtvis vara helt slumpmässigt, men det visar tydligt att europeisk falkenering inte har haft någon negativ effekt på rovfågelsbestånden. Detta faktum skall naturligtvis inte användas som ett skäl till att ha överseende med eventuella fall av illegal insamling, men det visar klart att det inte finns någon vetenskaplig grund för påståenden om att falkenering skulle ha en negativ inverkan på de vilda bestånden. För övrigt är det knappast särskilt vetenskapligt att utifrån ett fåtal fällande domar, mot personer skäligen misstänkta för brott, dra slutsatsen att falkenerare skulle vara mindre laglydliga än folk i allmänhet. Med hjälp av slutna ringar och mikrochips kan man idag med 100% säkerhet identifiera varje enskild rovfågel, och med modern DNA-teknik kan man dessutom säkerställa varje rovfågels härkomst bortom allt tvivel. Denna metod rymmer stora möjligheter, och kommer dessutom med stor sannolikhet att utvecklas ännu mer i framtiden, till glädje för rättsmedicinen och seriösa uppfödare.
Att få se en pilgrimsfalk störta sig ner mot en ripa i en vinande dykning, eller en duvhök skickligt manövrera i full fart efter en hare, är en oerhört fascinerande upplevelse. Det är denna naturens egen dramatik som fortsätter att fascinera människor än idag. Idag utövas falkenering över nästan hela Europa, Nordamerika, Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien, och dessutom i Sydafrika, Zimbabwe, Namibia, Ryssland, Japan och ett par länder i Sydamerika. Falkenering bör naturligtvis, liksom allt annat, vara tillräckligt väl reglerat, t.ex. genom någon form av licensiering av alla falkenerare kombinerat med en tillförlitlig ID-märkning av samtliga rovfåglar. Men att inte tillåta en modern och välreglerad falkenering i dagens pluralistiska Sverige, kan knappast anses vara försvarbart. Istället för att ständigt misstänkliggöra alla falkenerare, borde även de svenska myndigheterna och naturskyddsorganisationerna respektera och ta tillvara på de färdigheter och det stora engagemang för rovfåglar som finns hos alla seriösa falkenerare. Uppsala 980418 Magnus Wildt, ordförande Svenska Falkenerarförbundet