"Jo du Nicke", sa han, "här har dom satt in en knapp som jag får trycka på om jag vill, men då springer du i luften Nicke!"
"Åhå", svarade Nicke, "jag kan också få dig att gå i tusen bitar om jag trycker på min knapp som jag har."
Och så skrattade de och glammade och tyckte att det var ett ovanligt dumt skämt det här med knapparna, för ingen av dem skulle ju för allt smör i Småland kunna tänka sig att spränga sin vän och hans släktingar i luften.
(…)
"Det vet du väl Jonne", sa Nicke, "att aldrig för min liv och kniv skulle jag trycka på knappen."
"Inte jag heller", sa Jonne. "Hej då."
Så gick en tid, och så ringde det i Jonnes telefon.
"Jo hej på dej, Jonne", sa Nicke. "Hur har du det?"
"Magert magert", sa Jonne. "Jag har gjort som vi kom överens om och försökt få folk att inte sätta fler barn till världen, men det verkar va rätt meningslöst. Och man förstår dom ju, det är ju det enda dom har nuförtiden. Och så är det ju alla katolikerna vet du, dom är ju värst."
"Det ser rätt hopplöst ut här också", sa Nicke.
"Alla blir bara fler och fler, och det hjälper inte hur jag än tjatar om att vi inte kan mätta flera munnar nu. Var skulle vi ta maten ifrån? Varenda häst är uppäten, och jag har nog sett hur folk börja gå och snegla på hundarna."
"Vi måste göra något, Nicke", sa Jonne.
"Du menar…?" sa Nicke.
"Nej nej, hur kan du tro något sådant", sa Jonne förskräckt. "Knappen har jag inte en tanke på. Men vi måste tänka ut något annat."
"Det är bra att ha en sån vän som du", sa Nicke. "Vi får tänka ut något annat."
Ur "Sagan om Jonne och Nicke" från "Sagor för barn över 18 år", av Tage Danielsson, 1964.