MICROS KRÖNIKA

Spontanidrotten- ett minne blott?

"Vi tre mot er två, flygande målvakt, först till tio!" Min barndom präglades till stor del av dessa ord. På helger och på kvällar. Sommar, höst, vinter eller vår- årstiden spelade ingen större roll. Aktiviteter med bollar av olika slag var mitt största nöje, och jag var inte ensam om detta. Hela kvarteret var inblandat och åldern var blandad. Tio års åldersskillnad var inget hinder för att umgås kring bollen, världens bästa leksak.

Varför detta till synes nostalgiska prat? Jo, jag menar att denna spontanidrott håller på att försvinna. Detta beror på många saker: Antalet fria ytor blir mindre, särskilt i städerna där det är lättare att hitta den berömda nålen i höstacken än att hitta en bra lekyta åt barnen. Detta kan naturligtvis innebära att barnen inte heller håller sig ute och leker, men det behöver faktiskt inte vara så. Det som i mina ögon sätter stopp för spontanidrott är bristen på kreativitet! Vi på Platåvägen spelade alltid "innebandy" på gatan, och detta medförde inga problem i annan form än att någon ilsket fick springa och flytta på målen när Brenanders eller Franssons bilar kom tutande.

Jag vill mena att bristen på kreativitet bland dagens ungdomar är total. Detta är emellertid inte enbart ungdomarnas fel! Vi vuxna har en kraftig tendens att styra ungdomarnas aktiviteter i stor utsträckning. Fotbollsträning, hockeyträning, innebandyträning och friidrottsträning, listan kan göras lång. Aktiviteterna skall vara väl planerade, skötta av vuxna enligt de vuxnas modell. P12-lag ska minsann använda samma övningar som A-laget annars kan de baske mig aldrig bli några bollspelare! Denna filosofi råder hos de vuxna som engagerar sig i undomarnas aktiviteter.

Nu vill jag direkt påpeka att det naturligtvis är bra med engagemang, bättre för mycket än för lite, men det jag vill poängtera är att detta tenderar att överdrivas. Kreativiteten som jag tjatar om blir lidande. På platåvägen flödade kreativiteten: Tiokamper med ohyggligt fantasifulla grenar, hinderbanor, frisbeegolf, konstig studs…

Konstig studs är det ultimata exemplet på vår kreativitet. Ett helt nytt bollspel bestående av en gungställning, en höjdhoppsställning och en tennisboll. Man mot man, studs efter studs, först till tio! Det är väl än idag bara jag och Peter Wernklev som behärskar detta ädla spel. Dagens ungdomar behärskar andra saker: Datorer, Playstation, Nintendo, skjuta ihjäl femtioelva låtsasmänniskor med allehanda "skitfräcka" vapen mm. Vad får då detta för följder?

Osteoporos (benskörhet) blir vanligare i Sverige, detta går lägre och lägre i åldrarna. Medelvikten ökar- även bland ungdomar. En mellanstadiekille kan springa tre kilometer på 26 minuter. Kreativiteten försämras och den sociala kompetensen blir klart tveksam. Detta är dagens verklighet. Samtidigt är verkligheten att på arbetsmarknaden är det vissa saker som är utslagsgivande. Datakunskap i all ära men det arbetsgivarna vill ha är kreativa människor som kan samarbeta. Det är detta som gör att jag med så fuktiga ögon ser på spontanidrottens fall. Vad kan man då göra?

Vissa säger att idrottsläraren har som uppgift att få ungdomarna i trim, samtidigt som de skall fostras till sociala varelser. Därför har idrotten nu tilldelats den ohyggliga summan av 120 minuter i veckan. På två timmar skall alltså barnen fostras och komma i form. Detta är naturligtvis helt orimligt, om än ett steg i rätt riktning. Barn behöver rörelse och interaktion med andra barn. De behöver det som spontanidrotten stod för. Det vi som vuxna måste göra är att bli medvetna om denna tendens i samhället och sedan sätta sig och fundera på vad som skall göras. Borgstena är fantastiskt på många sätt. Föräldrarna är engagerade och goda möjligheter finns att var ute i "det fria". I Borgstena springer barnen betydligt fortare än en halvtimma på tre kilometer. Möjligen förekommer t.o.m. spontanidrott i viss utsträckning. Detta är mycket bra, men tendenserna syns även i denna idyll. Minskad kreativitet och umgänge med andra barn i olika åldrar, jag tjatar om dessa käpphästar men jag tror att dessa i mångt och mycket kommer att påverka ungomens möjligheter att lyckas ute i den hårda verkligheten!

Kanske detta kan väck lite diskussion? Ha det gott och ut och lär er konstig studs!

/ Micro

Mikael "Micro" Svensson läser för tillfället vi Umeå Universitet och återkommer med jämna mellanrum med vitaliserande åsikter om stort och smått i sportvärlden. Väcker hans funderingar känslor och tankar, så använd gärna vår gästbok!