MICROS KRÖNIKA

Tankar om ungdomsidrott

Ungdomars idrottande är ju på tapeten just nu, så jag tänkte komma med några funderingar kring detta. Jag skulle kunna skriva en hel roman om denna hjärtefråga, men får nöja mig med att kasta ut några lösa trådar!

Specialisering är ett av de stora problemen. Tendensen är att ungdomarna vid mycket låg ålder tvingas välja vilken sport de vill satsa på. Det är av tradition vissa sporter som ställer dessa krav på sina aktiva ungdomar, men jag tror att det blir vanligt inom fler och fler sporter. Detta är naturligtvis förkastligt! Den som är någorlunda insatt i människors utveckling vet att man i ungdomsåren behöver VARIERAD träning. Man gör inte en elvaåring en tjänst om man säger till denne att "nu är det hockeyn som gäller". Det är precis tvärtom! Om pojken eller flickan i fråga istället hade fått friidrotta, skjuta luftgevär, spela i orkester och vara med i scouterna så hade han/hon varit betydligt bättre rustad att klara av en senare satsning på t.ex. hockeyn. Om vi utgår från detta exempel så hade friidrottandet givit snabbhet och explosivitet. Skyttet hade givit god koncentration, musicerandet rytmik och scoutingen sociala kunskaper som är minst lika värdefulla som de rent fysiska! Detta kan låta självklart men det finns tyvärr för många föräldrar och ledare som i sin iver att pusha barnen glömmer bort vad det är som är viktigt!

Ett gränsande problem är den tidiga utslagningen som debatterats mycket i media. Här är det lätt att ta ishockey som exempel, men jag har sett att det är vanligt även inom i stort sett alla andra sporter, inklusive fotboll, bordtennis och skidåkning för att anknyta till de idrotter som är störst i BIF. Här tycker jag att vi som vuxna borde ha lärt oss vikten av att "alla ska vara med", men icke! Jag skulle nästan vilja påstå att situationen tillspetsats än mer i och med den "cuphysteri" som råder inom t.ex. fotbollen. Kravet på toppat lag kommer i dessa cuper från både barnen och föräldrar/ledare. Har man kort näsa kan man då säga "ja men majoriteten av barnen vill ju ha toppat lag". Jovisst, men var har barnen lärt sig att tycka så? De är ju en spegelbild av de vuxnas värderingar! Här har ungdomsledarna ett tungt jobb framför sig!

När ser man då vem som kommer att bli duktig inom en idrott? Vissa barn ser förvisso ut att vara skapta med bättre förutsättningar än andra, men faktum är att man inte förrän ett antal år efter puberteten kan se vem som kommer att bli riktigt bra! Mycket kan hända med både kroppen och den tankemässiga utvecklingen! Vem vet hur många potentiella svenska mästare som sållats bort innan han/hon utvecklats färdigt? Jag tycker att man sedan juniorlaget kom till i Borgstena har kunnat se klara tecken på vad jag pratar om. Många av spelarna som varit tämligen passiva i unga år tar plötsligt för sig och blir viktiga kuggar i lagbygget. Den första årskullen juniorer hamnade inte i tabellens topp, men många förvånades av att samma spelare två år senare tillhörde topplagen i sin serie. Utvecklingen tar olika lång tid för ungdomarna. Jag blir inte förvånad om någon av dessa juniorer blir riktigt bra som seniorer, kanske bättre än de som dominerade i P-10?

Jag har redan varit inne på att ungdomar påverkas av vuxna i stor utsträckning. Här har jag min sista reflexion. Jag tycker att ungdomsidrotten är alltför lik vuxenidrotten! Jag har själv varit tränare för fotbollsungdomar och kört samma övningar med dem som vi kört i A-laget. Jag ser detta med andra ögon idag än jag gjorde då! Nu anser jag att det inte finns någon som helst anledning för ungdomar att kopiera de vuxnas övningar. Variation är som jag nämnde i början nyckelordet. Med ensidig träning kommer framtida skador och framförallt avhoppare! Vad är det som säger att man måste spela fotboll på varje fotbollsträning? Varför inte säga: "Vad säger ni om att prova lite rugby?" , eller "I dag tycker jag att vi åker och badar!" Nu vänder jag mig direkt till alla ungdomstränare: - Våga vara okonventionella! Lek mycket! Ha roligt! Här vill jag ge en eloge till skidsektionen som åtminstone när jag var ung hade mest lek och mindre teknik på programmet. Jag hoppas att det fortfarande är så! Tekniken hinner man alltid lära sig och konditionen kan man träna senare! Faktum är att konditionen knappt går att påverka före puberteten, det är alltså helt meningslöst att träna kondition med ett gäng tioåringar!

Det finns mycket att kommentera kring detta! Det fotbollskillar jag tränade var 13-14 år gamla. Här är det lite av ett gränsfall för hur man ska lägga upp träningen eftersom det börjar komma in lite allvar i bilden. Jag anser dock att man har mer att vinna på att välja den lekfulla banan än att försöka forma elitspelare redan på detta stadium! Ju fler ungdomar som stannar kvar inom idrotten desto bättre!

Jag hoppas att jag väckt några funderingar, detta kan kanske vara något att diskutera?

/ Micro

Mikael "Micro" Svensson läser för tillfället vi Umeå Universitet och återkommer med jämna mellanrum med vitaliserande åsikter om stort och smått i sportvärlden. Väcker hans funderingar känslor och tankar, så använd gärna vår gästbok!