Stor förvirring kring begreppet dyslexi

Det råder stor förvirring kring begreppet dyslexi i vårt land, skriver psykologen Jan Alm, som bland annat är vetenskapligt ansvarig för ett omfattande dyslexiprojekt inom AMS. Denna förvirring har lett till att kvacksalveri blivit praxis på detta område när det gäller diagnoser och intyg liksom hjälpinsatser, menar han.

Det är naturligvis genant att ett samhälle, som strävar efter ett vetenskapligt förhållningssätt och där kvacksalveri ivrigt bekämpas inom övriga områden, släpper fältet fritt för emotionalitet och lösa idèer inom ett så betydelsefullt problemkomplex som dyslexi.

Låt mig förklara detta närmare. Det har i Sverige på alla nivåer och inom alla områden etablerats en praxis att blanda ihop läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. Det etablerade skrivsättet är i dag "läs- och skrivsvårigheter/dyslexi", och förekommer vid intygsskrivande, vid diagnostisering, vid åtgärder, i massmedier, i debatter, i kampanjer, ja, överallt.

Det är självklart så att läs- och skrivsvårigheter uppstår av en rad olika orsaker, som bristfällig skolgång, invandrarbakgrund, dyslexi, begåvningshandikapp, syn- och hörselproblem, förvärvade hjärnskador, psykiska problem med mera.

Varför är då denna sammanblandning så allvarlig? Helt enkelt därför att åtgärderna är olika beroende på orsaken till svårigheterna.

En person med dyslexi har genomgått sedvanlig läs- och skrivundervisning i nio år eller mera utan att detta hjälpt. Det är alltså meningslöst att skicka personen på flera sådana generella insatser.

För en person med kunskapsluckor, som beror på bristande skolbakgrund kan den mest adekvata insatsen däremot vara sedvanlig klassundervisning. Läs- och skrivsvårigheter, som beror på invandrarbakgrund, kräver återigen en annan typ av insats och en person med begåvningshandikapp ytterligare ett annat slag av undervisning. Kravet på speciellt anpassade insatser gäller naturligtvis också dem med syn- och hörselproblem, förvärvad hjärnskada eller emotionell problematik.

Emotionellt och tanklöst

Att göra samma insats för alla - och det blir fallet om man inte skiljer mellan olika problemtyper - kan liknas vid att inom medicinen slå ihop alla sjukdomar som inkluderar feber, kalla dem for febersjukdomar och därefter sätta in magnecyl eller antibiotika som standardbehandling. Nu har vi i Sverige dessutom tagit ytterligare ett steg mot den fullständiga förvirringen. Detta genom att först bunta ihop alla kategorier och därefter försöka differentiera genom att göra tillägget "dyslexi" efter läs- och skrivsvarigheter. Man har då lyckats slå knut på sig själv och förvirringen är total.

Det är ofattbart att svenska forskare, praktiker, opinionsbildare och samhällsorgan ogenerat använder och till och med förordar ett sådant skrivsätt. Det är då inte längre fråga om vetenskap och beprövad erfarenhet utan emotionalitet och tanklöshet.

Det kan kanske vara ett uttryck för att man vill visa att alla är lika viktiga och behöver insatser, vilket självklart är riktigt.

Genom att dyslexi för närvarande är ett slagkraftigt begrepp kanske detta tillägg lättare leder till hjälpinsatser. Det är dock kortsiktigt och i längden förödande. Dyslexibegreppet blir urvattnat och väcker alltmer frågetecken. Man undrar vad som egentligen är vad.

För att kunna ställa diagnosen dyslexi krävs att vi jämför nivån av läs-, skriv- och matematikfärdigheter med begåvning och skolbakgrund. Den kraftiga skillnaden mellan den forväntade färdighetsnivån utifrån detta och den aktuella färdighetsnivån gör det möjligt att ställa diagnosen dyslexi (se DSM-IV, etablerad praxis i England och USA). Är ingen begåvningsutredning gjord, vilket oftast är fallet i dag, är det omöjligt att ställa diagnosen dyslexi. Utredningen måste naturligtvis också kompletteras med en noggrann intervju och ytterligare analyser.

I Sverige har vi dock trollat med termerna så att det i princip räcker att göra ett läs- och skrivtest för att man därefter ska kunna skriva läs- och skrivsvårigheter/dyslexi oberoende av bakgrunden till problemen.

Allt blir mycket enkelt och lättsamt och kan, om vi åter tar en analogi från det medicinska området, liknas vid att utifrån konstaterad hög feber skriva "febersjukdom hjärnhinneinflammation". Visar det sig sedan vara malaria och patienten dör av felbehandling, har man ju ändå på något sätt träffat rätt genom att man petat in ordet "febersjukdom" i sammanhanget.

"Lära in annorlunda"

Dyslexi kallas internationellt för specifika inlärningssvårigheter. I USA har man dessutom på senaste tiden börjat introducera termen "learning differently" i stället for "learning disability", för att därmed indikera att dyslektiker kan lära, men lär sig annorlunda. Dyslektikern kan alltså lära sig läsa och skriva men det tar längre tid och de behöver tillrättalagd pedagogik.

Denna pedagogik måste byggas på kunskap om både starka och svaga sidor i den kognitiva profilen. Utredning av den kognitiva profilen är därfor en självklarhet och ett måste i varje dyslexiutredning. Det är denna som ger oss kunskap om problemens bakgrund och förståelse for personens totala situation. Vi måste förstå personens inlärningssätt.

Ligger styrkan i verbala eller icke-verbala funktioner, inom vilket område fungerar minnet bäst, hur snabbt kan vi presentera ny information? På vilka starka sidor kan vi bygga inlärningen, hur ska vi träna upp de svaga sidorna med hjälp av de starka?

Utredning av personens inlärningsstil är också ett viktigt komplement. Vissa av oss är auditiva inlärare och lär oss bäst genom att lyssna. Andra är visuella och lär sig bäst genom synsinnet. De taktila lär sig bäst genom känseln och de kinestetiska när de får använda hela kroppen i inlärningen.

Vidare lär sig vissa personer bäst när de får undervisningen strukturerad i små, successiva steg - från A till 0. Detta gäller de analytiska inlärarna. Andra är globala inlärare och måste få undervisningen presenterad i helheter. Vid tidig upptäckt och rätt pedagogisk insats är möjligheterna till framgångsrika resultat mycket goda. Men även i vuxen ålder kan mycken förbättring ske.

Begåvningsbedömningen i sig ställer också höga krav på utredaren eftersom den inte bör vila på ett genomsnitt av prestationerna utan göras utifrån speciella principer. Här har mycket tidigare gjorts slentrianmässigt och därmed lett till felaktiga slutsatser om bristande resurser. Sammanfattningsvis ska alltså dyslexiutredningen leda till en väl underbyggd diagnos och samtidigt ge läraren information om hur undervisningen bör läggas upp. Detta höjer diagnostiken till en livgivande och framåtinriktad insats i stället för en steril klassificering.

Betonar bristerna

Låt oss hoppas att den tid snart är över då Sverige befinner sig långt efter internationell praxis och vi utifrån ökat kunnande får effektiva och välriktade pedagogiska insatser. Tyvärr ser jag dock i dag många halvfärdiga utredningar där felaktig dyslexidiagnos ställts. Detta är inte så mycket utredarnas fel. Det är samhället som inte skapat vetenskapliga riktlinjer och rekommendationer för verksamheten.

Sveriges gammalmodiga terminologi och därmed praxis illustrerades handgripligt för mig när min fängelseundersökning skulle översättas till engelska. I studien nämndes inledningsvis att det synonyma uttrycket för dyslexi i Sverige är "specifika läs- och skrivsvårigheter". Den sakkunnige granskaren från British Dyslexia Association vägrade att översätta detta med hänvisning till att uttryckssättet var alltför förlegat. Det krävdes lång övertalning, med hänvisning till att detta de facto är det aktuella synsättet i Sverige, för att driva fram en översättning av vart nuvarande språkbruk.

Synen på dyslexi som specifika läs- och skrivsvårigheter och i dag enbart läs- och skrivsvårigheter, har lett fram till att man i utredningar endast ser till de manifesta färdighetsbristerna. Detta innebär också att enbart de svaga sidorna synliggörs och att man inte intresserar sig för de bakomliggande kognitiva orsakerna till den bristande färdighetsinlärningen. Det är viktigt att förstå att de bakomliggande kognitiva faktorerna också får implikationer för andra områden än läsning och skrivning. Dessa områden är ofta lika viktiga att åtgärda. Det finns dessutom stora emotionella pålagringar som också måste uppmärksammas.

Jag ser fram mot den dag när lärarna ges kunskaper om hur olika elever lär in på bästa sätt. Att i våra lärarutbildningar visa hur man utifrån relativt enkla observationer snabbt kan avgöra vilka pedagogiska insatser som är effektiva och vilka som är meningslösa för en viss elev.

Jag ser fram mot den dag när vi använder lika mycket tid till att "lära barnen att lära" som på undervisning, som inte når de 40 procent elever med inlärningsstilar som inte passar ihop med traditionell skolundervisning. Lärarnas olika sätt att lära ut måste matchas mot elevernas olika sätt att lära in. För att citera Englands mest framstående utbildare inom området, dr Harry T Chasty: "If this child can not learn the way you teach, can you teach him the way he learns"?

Alla specialpedagoger måste dessutom ges en kvalificerad utbildning i test- och utredningsmetodik for att möjliggöra professionella pedagogiska utredningar av olika färdighetsbrister.

Jan Alm Uppsala