------------------------------------------------------------------------------------------------ Dagens höjdpunkt, del 31 av e-mail såpan "Det var Satans fel..." sponsras av: - Viet Cong - Kellogs - FBI - Påven Del 31 Gud och Satan satt i möte. Djävulen log lite i mjugg, för när gud var i väg och fixade ett snabbt mirakel hade han passat på att spetsa Herrens drink med sin egen hembryggda sprit. Det behöver väl knappast nämnas att den var djävulsk stark när han kom tillbaka. Gud var nu faktiskt lite på lyran, och rätt irriterad. Det verakde atlit som hans behornade antagonist låg ett steg före när det gällde människorna. Gud kände det som att det var han som skapade lekplatsen, men det var Satan som kom på de roligaste lekarna. Till exempel. Gud designade mannen och kvinnan. Satan uppfann sex. För att kontra uppfann Gud vinet, men då uppfann Satan en destillator och skapade spriten. Gud gav människan förmågan at frambringa den vackraste musik. Då kom Satan och introducerade rock n´roll. - Hörru Lucifer, det är facktiskt dålig stil av dig att hålla på så här. jag kommer med ett koncept. Jag lanserar, men succen kommer liksom alltid av sig när du genast kommer med en ny grej baserad på det jag gjort och ställer min produkt i skymundan. Det är riktigt omoraliskt. - Men min käre Jehova, det är klart att det ar omoraliskt... Glöm inte bort att det är mig du sitter och pratar med. Och förresten, du är ju faktiskt allsmäktig, du skulle ju kunna uppfinna dom där sakerna själv om du bara tänkte till lite. Gud suckade. -Ja... Du har rätt. Men det känns inte riktigt passande att jag som den himmelske fadern jag är skulle lansera sånt där som... ja du vet, alla dina storsäljare. -Du menar sånt som sex, dryckenskap, våld, och, min favorit, slumpmässig och oprovocerad vandalism? -Ja, till exempel det... -Men du, Jehova, du kan ju inte neka till att du har hängivit dig åt vissa copyright brott nu på siståne? -Vafalls, vad syftar du på? -Du har ju helt klart gett dig in på mina områden på senaste tiden. -Vad i mitt namn menar du? -Våld såklart. -Våld? -Ja... purificator Nikodemus och det där häftiga brödraskapet du har i din tjänst. De är ju saker som jag faktiskt är lite avundsjuk på. Jag menar att de är solklara fall av copyrigtbrott... Nu var det guds tur att vara den överlägsne -Copyrightbrott, min käre Lucifer? Glöm inte att det är Gud du talar med. Vem är det som upp reglerna här egentligen? Satan suckade och svepte en grogg som skulle ha däckat ett helt solsystem på flera mils avstånd Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 32 Satan hade baksmälla. Många trpr att baksmällan är ett djävulens verk, men detta är helt fel. Baksmällan är ett av guds fåfänga försök att hindra människan från att dricka för mycket sprit. Spriten dock, är ett av Satans påfund, men det är det väl i och för sig ingen som någonsin i frågasatt. Nåväl, Satan hade baksmälla. Och som inte detta vore nog kända han att Gud hade snuvat honom på en stentuff idé. Han mindes deras samtal i går. gud hade varit riktigt nedlåtande i sin fullkomlighet. Precis som han alltid var. Djävulen kunde inte slå den däe saken ur huvudet. Han hade försökt. Med en hammare. Hade han inte redan haft ont i huvudet av den där guds förbannade baksmällan kanske han orkat slå längre och lyckats, men nu hade han inte kunnat förmå sig att fortsätta banka någon längre period utan hade snart gett upp. Därför gnagde den där idén som besatt under hans röda och behornade fontanell... Ett esoteriskt brödraskap besatt av våldshandlingar och åsamkandet av andra människors smärta... Vad i helvete... Det kunde ju ven som helst förstå, att om ett sådant brödraskap skulle existera borde det ju tillhöra Satan... Men... Vänta lite nu... Hade inte Gud föraktfullt kastat alla försök till copyright lagstiftning tillbaka på honom med ett hånfullt flin? Jovisst. Då fanns det ju inget som hindrade honom från att skapa sig ett eget sällskap av våldsdyrkande satatanister. Satan var så glad att han skar tänder. Ett eget brödraskap... "Taggtrådslegionen". Det skulle han kalla den. Haha! Den skulle allt vara ett strå vassare än något världen tidigare skådat. Bäst att skicka en ohelig uppenbarelese till någon av de mest hängivna djävulsdyrkarna nu på direkten! Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Den första delen av "Det var Satans fel..." skriven 2000 AD. Del 33 Gömd i skogen någon timmes vandring från Dyngby fanns en skabbig koja. Det verkade vara en förfallen lada med tillbyggnader av risknippen och möglig halm. Om någon hade upptäckt kojan och smygit sig in, skulle de ha mötts av en märklig syn. Ett antal utmärglade kor, grisar och getter var instängda och haltade plågat omkring med blickar som fyllde hela skalan mellan apati och panik. Besökaren skulle ha slagits av tanken på vilka hemskheter dessa kreatur genomlidit, och vilken förvriden själ som skulle kunna hållas ansvarig för dessa illdåd. Frågan skulle snart ha besvarats då man längst in i kojan skulle ha upptäckt en knotig och mager man endast iförd en läderhuva, och med sin nakna kropp insmord i blänkande fisklevertran ligga och njutninsfullt vältra sig i en stor hög av damunderkläder. Detta var broder Stanley, eller det han hade blivit. Han var en mycket sjuk människa. Broder Stanley hade först blivit rädd när purificator Nikodemus kommit till dalen. Så rädd faktiskt, att han blivit impotent på kuppen. (Detta kan en läsare med gott huvud säkert dra sig till minnes, även om detta förnedrande handikapp strax gått över då han träffat på ett jättegulligt övergivet rådjurskid i skogen.) Sedan hade han blivit glad när Purificatorn fördrevs, men den glädjen byttes mot bevikelse då han märkte att byborna, munkarna och nunnorna börjat samarbeta, och att den sexuella hämningslösheten som han njutit så av börjat avta. Han hade då bestämt sig för att stanna i sin skogskoja för att utförska de allra mest förbjudna njutningar som doldes i de mörkastye hörnen av hans fantasier. Visserligen hade han varit tvungen att stjäla lite attiraljer från de andra innevånarna i dalen, huvudskligen boskap och underkläder, men annars hade han ingen som helst kontakt med övriga mänskligheten. nu skulle detta förändrats, för medan han sovit under natten hade han fått en uppenbarelse. En alldeles underbar uppenbarelse... Fortsättnig följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 34 Stanley var hög som ett hus av självbelåten extas. Han hade nämligen fått precis det som nästan alla människor går och drömmer om under större delen av sitt liv. Oftast utan att någonsin få uppleva det. Nämligen en uppenbarelse som bekräftar att det verkligen var du som hade rätt och alla andra som hade fel. Alla gånger du har varit oense med någon, och alla gånger någon har kritiserat dig, (Stanley hade vädligt ofta blivit kritiserad på sita tiden, mycket oftare än genomsnittsmänniskan faktiskt, men det beror nog mest på att han brukade stjäla andras husdjur för att ha sex med dom) och alla gånger du har kännt dig bortgjord, så är det egentligen helt orättvist, för det var din åsikt som var den rätta. Hela tiden. Detta var naturligtvis Satans sätt att snärja en förvirrad själ i sitt garn, och det lyckade helt planenligt. (Detta kom inte att bli sista gången den här taktiken användes för att få över människor på sin sida. Senare i historien skulle liknande argument få ett folk att starta krig mot snart sagt hela den övriga världen för att deras ledare talat om för dem att de tillhörde härskarrasen.) Stanley spillde ingen tid, utan samlade snabbt ett sällskap av andra individer av tvivelaktig moralisk karaktär. Han förklarade för dem vad han precis själv fått reda på, nämligen att S/M sex, bondage, tidelag, nekrofili, koprofagi, pedofili och sex med dvärgar inte bara var fullt naturligt, utan i själva verket hela syftet med den jordiska existensen. Det de i "taggtrådslegionen", som han valt att kalla sin nya klubb, hela livet känt en oemotståndlig dragning till, var faktiskt ingen synd, som de så ofta fått höra, utan det Sanna, det Rätta, och det Sköna. Nu var det upp till omvärlden att anpassa sig eller utplånas. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 35... för böveln! I dalen där våra hjältar levde i sitt utopiska kollektiv rådde en stämning av samförstånd, hänsyn och samarbetsvilja. Det var med andra ord en vanlig dag bestående av strävsamt arbete glada skratt och förstklassigt sex när andan föll på... Föga kunde någon, varken broder Jakob, syster Alice eller slaktarn Roy, ana att medan deras liv tedde sig så fullkomligt var två olika skaror på väg mot byn från var sitt håll. Och fast de var så motsatta som natt och dag, var ändå deras uppsåt nästan identiskt. Och inte alls speciellt trevligt... De var sju stycken tillsammans. Alla hade vitmålade rustningar med inlagda kors och bibliska citat i renaste guld. Sex av dem hade hjälmar som oclså var vita med guld detaljer, men den sjunde hade ingen. Istället pryddes hans kal rakade huvud av en törne krona av jesusmodell. Det var broder Morbicus, och hans ögon fullkomligt lös av den helige ande, trots att taggarna i kronan skar in i hanns panna och fick blodet att droppa ned över hans ansikte och gjorde axelplåtarna på hans rustning rödstrimmiga. De red i sporrsträck längs vägen på var sin blekgrå stridhingst. De utgjorde i sanning en majestätisk syn där de gallopperade fram med sina svärd höjda mot skyn. Vem som helst som såg dem skulle ha klivit åt sidan, för deras brödraskap hade gjort sitt namn känt och fruktat genom generationer av besinningslös krigföring. De var guds personliga stridsmän, och de ville sällan någon väl... Taggtrådslegionen framryckte genom skogen. Alla var iförda skinnet av en nyslaktad bock, med hornen som huvudprydnader. Vad dess bockar fått utstå precis innan de blev slaktade tänkar jag, i den goda smakens namn, inte ens berätta. Broder Stanley gick i spetsen, och han skrek då och då ut avgrundsvrål som knappt ens lät mänskliga. De var en skrämmande syn där de vällde fram genom skogen. De var för många för att räknas och alla var pälsklädda och bar på någor vasst eller taggigt att slå i huvet på den som inte var tillräckligt smart för att hålla sig undan. Den sataniska missionen var på marsch... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Nu känns det lite som om jag tappat räkningen, jag tror att den förra delen var nr. 35. Om jag minns fel får ni väl skriva och skälla på mig... blinding_hate@hotmail.com Om ni skäller tillräckligt bra kanske jag bryr mig, eller i alla fall lägger märke till er. Skäller ni sämre så fortätter ni att bara vara statister i min värld... Nog med social kompetens. Nu borde det vara dags för... Del 36 Det hade verkat vara en dag som alla andra dagar för befolkningen i dalen. Bönderna och de män och kvinnor som fortfarande kallade sig munkar och nunnor även om de mer traditionella kristna nog skulle använt sig av helt andra namn för dem, gjorde väl i stort sett vad bönder och män och kvinnor som fortfarande kallar sig munkar och nunnor även om de mer traditionella kristna nog skulle använt sig av helt andra namn för dem gör mest... Det hände ungefär samtidigt. Längs vägen syntes ett damm moln närma sig, och ur skogsbrynet verkade en stor flock med djur komma framvällande. Till en börja med utbröt en kortvarig glädjeyra över att få besök, och att all den försvunna boskapen uppenbarligen kom tillbaka, men när gamle Oskar-i-mossen skulle gå och hälsa på det ståtliga främlingarna som kom ridande, och hans hjärtliga välkomnande besvarades med ett svärdshugg som fick hans huvud att ge sig av på en upptäcksfärd utan kroppen stod det även för de mest naiva betraktare klart att anledningen till att beökarna var klädda för strid, var att deras avsikt var att strida. När man samtidigt upptäkte att djuren gick på två ben och bar med sig liar, skarpslipade spadar och andra objekt av mer eller mindre uppenbart fientlig karaktär, och egentligen inte ens var djur utan en samling mordlystna byfånar och våldtäktsmän på härjningståg, verkade det som en mycket bar ide när slaktarn Roy sammankallade sin vaktstyrka på torget och smeden Mike delade ut svärden till karlarna. Tyvärr visar just det faktum att det anses finnas ett behov av profesionella soldater att varken bönder, munkar eller nunnor någonsitt ansetts speciellt övertygande när det handlar om att slå ihjäl folk... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 37 Skrik. Skrän. Trängsel. Människor dör som flugor vart man än ser. Paniken och förvirringen är total. Julrush på Åhlens? Nej! Det är vad vi upplever i den speciella lilla dal som stoltserar med både ett munk- och ett nunnekloster samt de två byarna Dräggsbo och Dyngby, och vars spännande historia hitils gett upphov till hela trettiosju (37) episoder om livets alla förunderligheter. Man var fångade som en oliv i en dry martini, eller som ett grodyngel i en glasburk, mellan två grupperingar av religiösa fanatiker med "ödeläggelse" som punkt ett på sin dagordning... Roy och Mike var ju som bekant actionhjältar, och de samlade alla kollektivets medlemmar kring sig ett ett desperat försök att motstå det kombinerade anfallet från Det Rena Brödraskapet och Taggtrådslegionen. Förvirringen tycktes total och många var dem som helt enkelt inte klarade pressen utan drevs till olika neurotiska och panikslagna försök till räddnig. Broder Adolf till exempel, fann plötsligt trängseln alltför överväldigande och skrek ut en osammanhängade utläggning om livsrum, varpå han försökte anfalla åt både väst och öst samtidigt, med resultatet att han snart blev sliten i stycken av angriparnas gemensamma krafter. (Detta är bara ett exempel genom historien på att tvåfrontskrig är något man skall akta sig för, men somliga vägrar hårdnackat att dra lärdom av sina förfäders misstag). Situationen såg dock lite ljusare ut för våra vänner när det ungefär samtidigt gick upp för Det Rena Brödraskapet och Taggtrådslegionen att de faktiskt var bittra fiender. Satanister och kristna har ju aldrig kommit bra överens, och plötsligt hade slaget tagit en ännu mer kaotisk vändnig. Tråkigt nog verkade det som man snart bestände sig för att man skulle ta itu med varandra först efter att man befriat dalen på allt dess innehåll av mänskligt liv. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 38 Vilka handlinar av desperation och hjältemod utfördes inte denna ödesdag. Actionhjältarna slaktarn Roy och smeden Mike samlade de få tappra överlevande av bönderna, munkarna och nunnorna till ett sista desperat försöka att hejda angriparnas besinningslösa anfall. De var fångade på torget och från öst och väst kom de. Från öst, Taggtrådslegionen, med han som förut kallades broder Stanley i spetsen. De komm myllrande ur skogen likt en hårig tidvattenvåg och med sina ögon fyllda av satatanisk fanatism malde de brutalt ned allt motstånd framför sig. Från väst kom det Rena Brödraskapet. De var inte många men klädda i stål och tungt beväpnade. Ledda av den ondkristne broder Morbicus och med själen uppfylld av den helige ande vadade dem genom förvarslinjerna och gick fram som skördetröskor över ett sädesfält. Deras vita rustningar var röda av blod från händerna till axlarna. Som en sista kraftansträngning försökte Roy och Mike dela upp sina försvarare i två för att möta hotet, och Mike samlade sina följeslagare till en sista hjältemodig insats och gick till motanfall österut och drabbade samman med satanisterna i Taggtrådslegionen. Roy drev på mot väster och hans styrka mötte det Rena Brödraskapet, som tornade upp sig på sina stridshingstar i all herrens härlighet. Framåt outröttligt! De stackars innevånarna i dalen var inget annat än ett hinder som måste krossas i kampen. De var inte längre huvudmålet, utan nu ville Guds och Satans stridsmän nå fram till varandra får att göra upp den här historien en gång för alla. Likt insekter mellan två kvarnhjul blev försvararna obönhörligt krossade mellan de båda angriparna... Fortsättning följer. ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 39 Vad hjälper väl sköna ideal och hjältemod när verkligheten bestämt sig för att spara ned framtänderna i halsen på en? Trots att dalen kunde stoltsera med två actionhjältar hade den inte mycket att sätta emot när två grupper religiösa fanatiker var ute på krigsstigen. Mike höll tappert stånd mot den myllrande horden av Satans tjänare, blev tillslut övermannad och slogs till marken där han blev dödad likt en orm i en myrstack. Roy slogs som en furie mot Det Rena Brödraskapet. Hans svärd hade knäckts mot en rustning, och han kämpade med sina bara händer mot de pansarklädda stridsmunkarna. Han spetsades obönhörligt i guds namn av broder Morbicus. Syster Alice visade att kvinnor kan där hon nackade taggtråds legionärer till höger och vänster med en hohygglig frenesi innan hon gick ett kladdigt öde till mötes när broder Stanley slet henne i småbitar... Överallt dog de som flugor, alla våra vänner i dalen vi lärt känna som vår egen bakgård. Liderliga munkar och sexnunnor slaktades i högar, och den strävsamma bondebefolkningen massakrerades på smma sätt som så många strävsamma bönder massakrerats innan dem när någon hög herre bestämt sg för att göra deras by till sin. Tillslut var det bara en av våra vänner kvar. Broder Jakob. I sitt stilla sinne tänkte han på att det var han som hade startat att detta. Var detta hans straff? Att få se alla sina kära dödas innan det blev hans tur. Utmattad sjönk han på knä och inväntade slutet som verkade närma sig med stormsteg. Från ena hållet kom han som förut var broder Jakobs vän, och munk precis som han, broder Stanley. Från andra hållet närmade sig den blodbestänkte broder Morbicus. De tävlade nu om vem sm först kom fram till den stackars munken för att slå honom in i nästa värld. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 40 Broder Jakob var visserligen munk, men så naiv var han inte att han inte visste att hans sista stund var kommen. Han hyste inga illusioner. Han hade övergivit Gud, och i stället för att sälla sig till Satans lärjungar hade han försökt vara en okej männska utan religiösa baktankar. Nu skulle han få sona detta då representanter för de båda antagonisterna tävlade om att skära honom i strimlor och sända i väg honom på den stora resan. Han slöt ögonen och visste att han nog andrig skulle kunna öppna dem mer. Han bad ingen sista bön. I broder Jakobs värld hade varken Gud eller Satan något att hämta mer... Broder Stanley och Broder Morbicus kom fram till den knäböjande munken precis samtidigt. Ivrigt påhejade av sina respektive andliga sponsorer började de bråka om vem som skulle få nöjet att nacka den stackars broder Jakob som fromt satt på knä med slutna ögon, foglig som det offerlamm han faktiskt var. Morbicus rabblade långa osammanhängande harranger på latin där syndare, frälsningens svärd, den renande elden och blodet var de mest förekommande orden. Stanley skrek djuriskt ut gutturala morrningar, men om man förskte kunde man urskilja ord som "evig natt", "gruppvåldtäkt", "sodomi" och "satanisk förintelse". De stod på varsin sida om munken och de slogs för allt det var värda, fast beslutna om att egenhändigt hindra den andre från att döda broder Jakob, så att de själva skulle kunna göra det i sin herres namn, om de så skulle dö på kuppen. Efter som de hade varsin mytologisk storhet som stöd i kampen var de båda två välsingnade. Välsingnde krigare är ungefär det värsta som går att uppbringa i krigisk väg, så striden drog ut på tiden. Efter att ha stått på knä och blundat i över 20 minuter började broder Jakob känna sig ganska uttråkad. Och dessutom lite irriterad... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ © Richard Söderlund ------------------------------------------------------------------------------------------------