Det viktigaste vi har.

Jag vill ha tillbaka familjen.
Snart blir det att jag röstar på KD just för deras sätt att se på den saken. Familjen är det som har skapat oss och det viktigaste vi har. Familjen är någonting vi bär med oss hela livet, i våra tankar. De människor det är mest synd om är just dem som inte har någon familj att vända sig till och låta sig tas om hand utav.

En journalist skrev i Metro Göteborg härom dagen en krönika. I slutet påpekade han att vi svenskar sedan 30-talet har försummat familjen och blivit allt mer revolutionära och liberala i vårt sätt att tänka och agera. Det finns en gräns för hur långt man skall låta sig frigöras. Allt du har är du dina föräldrar evigt tacksam. Du kan slösa bort ditt liv på att förneka det faktum att du bör vara lycklig att du är i livet, men innerst inne så vet vi alla att våra föräldrar är de vi har att tacka för vår chans till att få uppleva kärlek och vår uppväxt, vare sig den är bra eller dålig, har de också givit oss.

När dagens nyblivna tonåringar entrar puberteten så upptäcker de all frigörelsepropaganda som finns att tillgå. Revolutionära och rebelliska som yngre tonåringar har en tendens att vara får de ta del av så mycket anarkistiskt skitsnack att deras pendel sätts i gungning - kanske för att aldrig stanna igen.

Föräldrarna är plötsligt helt förjävliga. Livet är helt plötsligt ruttet. Allting suger, heter det plötsligt. Här lever de i ett av de fåtalet länder i världen där så gott som alla får ta i.a.f ett litet bett av välfärden och där alla synnerligen har en chans. Vad gör de då? De tar avstånd från dem som älskar dem allra mest.

Nu vet jag att det här låter som att jag är politiskt högerinriktad. Mina exempel har många undantag, men det har alla exempel. Jag riktar min kritik till de fall av människoöden som formas till att bli just de undantag som alla alltid bortser från. De undantagen som anses kunna klara sig själva. Nä, jag vill att alla "vuxna" människor som fortfarande lever kvar i sin egen frigörelse tar sig en lång funderare innan de fortsätter att påverka oss ungdomar till att ta avstånd från vår familj. Frigörelsen behöver inte betyda att kontakten mellan förälder och barn bryts. Det är fel.

Man kan faktiskt prata vid matbordet även om man är tonåring.
Man kan faktiskt krama sin mamma fastän man är "vuxen".
Det är inte olagligt att framför allt annat tänka på sin familj.