Tillbaka efter en vm-final i damfotboll tänkte jag börja med att skriva en liten vänsignelse till min flickvän, Anna. Det här inlägget kommer reflektera kring påståendet att även den fränaste utav killar förvandlas till en mjukisbög så fort han fått sig en flickvän på halsen...

Länge trodde jag att världen var precis så som jag och luffarjohan uppfattade den. Jag erkänner att det var en, trots allt, lite smått mansdominerad värld jag tillsammans med hans visdomsord byggde upp och gladeligen placerade mig själv uti. Men numera har jag fått upp ögonen för en annan verklighet.

Men visst är jag samma person som jag var när jag var singel. Det är inte så att man slutar titta den där extra gången på den snygga tjejen på badstranden eller helt plötsligt slutar umgås med sina gamla vänner.

Men ett så närainpåförhållande som jag har involverat mig i kräver en hel del tid och tolrerans. Och eftersom man i ett ärligt förhållande inte har några hemligheter för varandra blir det således även att man blir bästa polare med sin flickvän/pojkvän. Och när man spenderar mycket tid med sin bästa vän så brukar det resultera i att man genom att just prata med varandra upptäcker en hel del saker som man kanske helt enkelt inte hade noterat annars.

"Bästa polarna" har en tendens att låta sitt ego och sin svartsjuka samarbeta med varandra när någon "juste kompis" skaffar sig en flickvän. Det är som att man helt har tappat förståndet i deras ögon. Man börjar tänka på någon annan än sig själv och man verkar till allas fasa faktiskt vara lycklig.

Då förvandlas ibland en bra vän till en bra ovän.
Jag erkänner att jag faktiskt har blivit sämre på att höra av mig det senaste året. Vidare kan jag säga att jag naturligtvis inte har kunnat lägga lika mycket tid på polarna som förr. Det är så det blir. Och det kan jag väl ta lite skit för.

Men det är först när gamla vänner man inte träffat så mycket tidigare försvinner helt och när man någon gång senare ser dem på stan och blir ignorerad som man börjar undra. I övrigt så slutar folk ringa. En annan känd effekt är att vännerna börjar frysa ute den f.d singeln. Han får inte vara med längre för han har brutit mot den viktigaste regeln:

Han har skaffat sig en flickvän och värst av allt: han har slutat vara ett as!

Sedan sitter man kvar med en kraftigt nerbantad umgängeskrets och känner sig allmänt åderförkalkad. Det är då man hittar tillbaka till de vänner man själv har tagit avstånd från tidigare just för att de råkade skaffa sig en sådan där förfärlig flickvän och slutade höra av sig. Och medans man sitter där och känner sig som en åttioårig gammal gnällgubbe så börjar man rannsaka sina vänner mycket hårdare. Sedan söker man tröst hos sin partner och tillsammans med henne rannsakar man alla än mer.

Summan av kardemumman blir att man i slutet av hela proceduren finner att en del vänner fortfarande finns kvar, men att deras lojalitet håller på att sina eftersom den där rannsakan vi pratade om kanske varade lite för länge. Så trots alla brister jag har upptäckt hos dem som jag fortfarande räknar till skaran av mina närmsta vänner så tänker jag ändå behålla dem, för jag tycker faktiskt om dem. Oftast.

Men:
Jag är viktigare än en synth.
Jag är viktigare än en bil.
Jag är viktigare än en dator.
Jag är viktigare än mycket.

För:
En bra vän är viktigare än det mesta.
Jag är ganska bra på att vara en vän.

Sedan så finns de ju faktiskt underbara människor som bara ploppar upp i ens liv. Sådana där som går direkt till hjärtat och finner sin alldeles egna lilla plats. Personer man inte kan annat än tycka jättebra om.

(Om ni träffar någon älva någon gång så förstår ni nog vad jag menar.)

Rättelse: