- Janni Bodin! Janni Bodin! Kom till radiohytten! Speakerns välbekanta röst forsar fram över de köpsugna marknads besökarna. Det är mitt i juli och vi befinner oss på Sjöbo marknad.

Här är det trångt. Ivriga människor trycker på och vill fram. Trängseln kan i det närmaste liknas vid en bökig start i Vasaloppet. Det är tur att det inte regnar. För då hade de fanatiska paraplybärarna gjort det omöjligt att komma fram.

De fyllda stånden står tätt. Hela den överbefolkade marknadsplatsen och halva Sjöbo är fylld med dem. Här säljs allt från billiga verktyg till sexiga underkläder. Det som säljer bäst är glittrande smycken och fåniga T-shirts. Alla vill ha en T-shirt med ett skojigt, oanständigt tryck. Det enda felet med de slagfärdiga tröjorna är att det riktigt lyser marknad om dem.

Det luktar mat. Stånden erbjuder oss alla möjliga sorters mat. Doften är helt underbar. Jag hör att den tomma magen kurrar bestämt. Hungern gör sig påmind, så jag köper en fet kladdig hamburgare och traskar in i parken.

I parken sitter de flesta i stora grupper på det gula gräset. Jag ser ett känt ansikte i ett livligt gäng, så jag smyger mig dit och slår mig ner. Stämningen i gänget är på topp. Ett bidrag till detta är nog det friskt utspädda kaffet i muggarna. Någon räcker mig en begagnad mugg av den varma, starka drycken, och jag dricker den glupskt. Helt plötsligt känner jag alla i gänget - åtminstone tror jag det. Mina nyfunna vänner föreslår att vi ska åka karusell. Det är klart att jag följer med, nu kan absolut ingenting stoppa mig.

På Sjöbo marknad finns det två tivolin som gränsar till varandra. Det är packat med nöjessugna vingliga ungdomar på båda två. Efter en livlig och högljudd diskussion väljer vi att åka Tagada. Vi hoppar upp i den tallriksformade karusellen. Den munsmorde maskinisten startar den och vi studsar runt. Hej hoppla!

Tyvärr tar färden slut alldeles för snabbt. Gänget skingras i folkvimlet av förklarliga skäl och jag står kvar alldeles ensam. Jag känner mig svagt illamående. Vad var det i kaffet? När jag tittar i plånboken, märker jag till min fasa att pengarna har tagit slut.

Jag rycker på axlarna och börjar gå genom folkmassan. Då hörs det i högtalarna:

- Janni Bodin! Janni Bodin! Kom till radiohytten. Simba väntar.

Jag stannar till och tänker så det knakar. Namnet känns bekant och jag har hört det förut. Plötsligt slår det mig likt en stöt ur ett vägguttag. Janni Bodin är ju jag!

Jag rusar mot radiohytten, med endast en tanke malande i huvudet. Vem f-n är Simba?