Djur och växter lever i en omedveten och ofrivillig islam. Därför kan vi utan svårighet lära känna Guds vilja med naturen. När vi studerar den får vi omedelbar och entydig kunskap om Guds avsikter, eftersom allt sker enligt Guds vilja. men människan som har fri vilja kan i sitt handlande avvika från "naturlagarna" för det mänskliga livet, alltså från de normer som Gud har satt upp för ett liv enligt hans vilja. Denna brist har Gud kompenserat genom att låta en människa i världshistorien leva ett fullkomligt liv, ett liv i fullkomlig islam. Den gudomliga uppenbarelsen består därför i islam av två delar: Koranen och Muhammeds liv.

Den jordiska skriften som kallas Koranen är en kopia av en himmelsk förebild, som brukar kallas Urkoranen. Det är dess innehåll som uppenbarats för profeter i alla tider. Muhammed var en "vanlig människa" i den meningen att han inte på något sätt var gudomlig. Det är en trossats för muslimer att han inte kunde läsa och skriva. Rent historiskt är detta påstående omdiskuterat, men det avgörande för muslimerna är att Koranen tillkom genom ett under. Det består enligt dem i att en olärd man kunde frambringa den i alla avseenden mest fulländade skrift som existerar...

...Muhammeds liv är till stora delar känt även om årtal kan diskuteras. Han var omkring fyrtio år när han framträdde i Mekka med den förkunnelse som avsåg att reformera den gamla arabiska religionen. Vid denna tid rådde en social oro i Mekka och många yngre araber hade förlorat den traditionella gemenskapen med sina stammar. Ur den gruppen samlade Muhammed en skara medlemmar. Mycket få anhängare hade ett socialt anseende i staden och många av s ledare bekämpade honom. Muhammed flyttade då sin verksamhet till staden Medina, där ett islamiskt samhälle förverkligades. År 630 anslöt sig också Mekkas invånare till profetens anhängare. Då han dog två år senare var så gott som hela den arabiska halvön förenad till ett rike grundat på anslutning till den nya religionen. Muhammeds eget liv är knutet till städerna Mekka och Medina. Dessa har därför blivit de heligaste i islam. Varje år vallfärdar miljoner muslimer till nuvarande Saudiarabien för att besöka dem. Runt besöket i Mekka har utbildats en omfattande vallfärdsritual med det gamla templet, Kaba, i centrum. Muhammed gjorde enligt islams tro en nattlig färd till Jerusalem. På så sätt knöts hans insats samman med de gamla profeternas. Mekka, Medina och Jerusalem är - i nämnd ordning de heligaste städerna i islam.

Kunskapen om Muhammeds liv kan hämtas ur en rad källor. Eftersom anhängarna tidigt såg profeten som ett ideal på alla områden av det mänskliga livet började de nedteckna sådana episoder, som på något sätt kunde användas för att normera det mänskliga handlandet. Det uppstod därigenom en mängd små berättelser om vad Muhammed hade gjort och sagt vid skilda tillfällen. En sådan kort notis kallas med ett arabiskt ord en "hadith". Så småningom samlades de av lärda teologer till samlingar som endast skulle innehålla tillförlitliga hadither. På grundval av dessa kunde de rättslärda teckna bilden av Muhammeds - och därmed också den goda muslimens - levnadssätt. Detta ideal kallas för Muhammeds "sunna" (sed, vana, praxis). Eftersom endast 500 av Koranens ca. 6.000 verser innehåller underlag för bud om rätt och orätt måste den största delen av föreskrifterna hämtas från Sunna. Som religiös inspirationskälla är Koranen central i islam men som juridisk legitimationskälla är Muhammeds Sunna minst lika betydelsefull.

Muslimer brukar framhålla att det inte finns någon åtskillnad mellan troslära och etik inom islam. Man kan inte skilja mellan lära och livsmönster. Islam är en livshållning, som ofta beskrivs med det arabiska ordet "tawhid". Det betyder enhet i många bemärkelser och gäller framför allt Gud själv. Enheten i gudsbilden slår igenom på alla områden. Man kan inte skilja mellan andligt och världsligt, mellan religion och politik och mellan kropp och själ. Det innebär att hela livet blir en tjänst åt Gud, en "gudstjänst". Den rätta gudstjänsten är ett liv i islam. Innebörden i ett sådant liv framgår av Koranen och Sunna.

 Islam har därför som historisk religion utvecklats till ett system av råd, bud och förbud för alla livets skiften. Detta rättssystem kallas "sharia". Den islamiska lagen bygger på Koranen och Sunna men har också under århundradena kompletterats med härledda bud för att det etiska skyddsnätet skall kunna anpassas till nya tider och nya förhållanden. Få religioner har visat så stor smidighet som islam då det gäller anpassning. Det stora antalet hadither - omkring 750.000 - har gjort det möjligt att finna stöd för ståndpunkter i frågor som ligger långt från livet i Medina på 600-talet...

...Islam har inget prästerskap. Den religiösa traditionen förs framför allt vidare av de juridiskt och teologiskt skolade. En rättslärd kallas i regel med ett arabiskt ord en "faqih" (plur., Fuqaha) och den verksamhet de rättslärda ägnar sig åt kallas "fiqh" (sing.,"alim", lärd). Dessa lärda kan verka vid ett universitet, en moské eller ett annat studiecentrum. De har inga rituella funktioner i gudstjänsten även om de till exempel kan predika vid fredagsbönen. Muslimer är aldrig beroende av de lärda för att kunna upprätthålla sitt gudsförhållande. Varje människa är direkt ansvarig inför Gud. Hon kan alltid få förlåtelse direkt av Gud utan att gå via religiösa "tjänstemän".

Läran om islam som den ursprungliga och naturliga religionen har givit islam en mycket inklusiv relation till andra religioner. Vad innebär det att vara muslim? Å ena sidan kan man vara "nominell muslim", alltså öppet och organiserat. Det finns inget dop i islam men man brukar säga att den som uttalar trosbekännelsen i två vittnens närvaro har övergått till islam. Å andra sidan kan man enligt islams teologer mycket väl vara "funktionell muslim" trots att man tillhör en annan religion eller inte alls kallar sig religiös. När muslimer i dag diskuterar de fattiga ländernas problem kan de säga att problemet är muslimerna själva: "De är inte längre muslimer". Samtidigt kan de hävda att en formellt kristen svensk är "en god muslim".

Inom alla religioner kan det alltså finnas människor som lever "i islam". Ändå har islams "ursprungsreligioner", de religioner som delar samma traditioner som islam, haft särställning. I första hand judar och kristna kallas "Bokens folk", eftersom de fått uppenbarelser från äldre profeter nedtecknade i sina heliga skrifter. Principen har varit att respektera dem eftersom de varit "på väg mot" islam. När muslimerna senare kom i kontakt med andra folk som också hade heliga skrifter kunde dessa på samma sätt räknas till bokfolken. Också de hade ju nedtecknade traditioner från de hundratusentals profeter som levat före Muhammed...

Världens muslimer utgör vad de själva kallar en "umma", som ungefär betyder gemenskap eller församling. Den har ingen påbjuden organisation. De lärda, "fuqaha" och "ulama", är islams viktigaste "funktionärer", men det finns ingen invigning till uppgiften, ingen karriärväg inom verksamheten eller hierarki som ger den ene makt över den andre. Trots det har de givetvis utbildats lokala former av organisation, men motsvarigheter till exempelvis katolska kyrkans strikta hierarki saknas...

Muhammed lyckades skapa enhet på hela Arabiska halvön kring sin förkunnelse. Men vem skulle bli ledare för detta rike när dess skapare dog år 632? Ingen uppenbarelse avgjorde hur islams "umma" skulle ledas eller administreras efter profetens död. Striden om ledningen blev senare upphov till islams uppdelning i sunniter och shiiter. Dessa grupperingar fanns inte från början men det fanns en motsättning mellan olika fraktioner med motstridiga åsikter om den rätte efterträdaren efter Muhammed. Denna motsättning utnyttjades sedan när shiiterna under 700-talet etablerade sig som "Alis parti", dvs "shiat-Ali".

Majoriteten av muslimerna bestämde sig vid Muhammeds död för att utse en av profetens svärfäder, Abu Bakr, till ny ledare. Han fick senare titeln kalif, som betyder ställföreträdare. En fronderande grupp lanserade Muhammeds svärson och kusin , Ali, som den rätte efterträdaren. De motiverade sin uppfattning med profetens unika ställning i mänskligheten. Endast de som på nära håll är släkt med en sådan person kan ha resurser att efterträda honom."

Umayyaderna fortsatte att hota Ali och 661 blev han också mördad. Några samlades kring hans son Hasan som efterträdare, men umayyadernas ledare Muawiyah utropade sig till ny kalif och etablerade sig som islams ledare i Damaskus. Han fick majoriteten av muslimerna med sig. Hasan avsade sig efter några år äran att vara Muhammeds rätte efterträdare till förmån för sin bror Husayn. Husayn uppmanades av sina anhängare att angripa den nya umayyadiska kalifen Yazid år 680. De möttes på slagfältet vid Kerbala och Husayn led ett fruktansvärt nederlag. Slaget vid Kerbala har sedan fått en omätlig betydelse i shiiternas tro och livstolkning. Kerbala är för shiiterna en helig stad, för många heligare än Mekka, Medina och Jerusalem.

Shiiternas högsta ledare kallas imam och alla imamer utom Ali själv har varit släkt i nedstigande led från Muhammed. Efter Husayns död gick imamvärdigheten över på hans son, som blev den fjärde imamen. Sedan blev det strid om vem som skulle bli den femte och shiiterna delades i två grupper. Utbrytarna kallas zaiditer efter sin kandidat, Zaid. De har huvudsakligen levt i Jemen och trakten av Kaspiska havet. Även om den sjunde imamen uppstod en strid och så bildades den ismailitiska grenen av shia. De samlades kring kravet på att den sjätte imamens son Ismail skulle bli hans efterträdare.

Ismailiterna har sedan splittrats upp i en rad mindre grupper av vilka några lever kvar och andra har gått under...

Successionen av imamer gick vidare över Ismails rival till platsen som sjunde imam, Musa al-Qazim, och fortsatte sedan till och med den tolfte, som hette Muhammed och fick tillnamnet al-Mahdi. Enligt den största gruppen av shiiterna är han inte död utan lämnade jorden på 800-talet för att först gå in i en mindre och senare i en större "fördoldhet". Han håller sig dold för att återkomma som frälsare vid tidens slut. Då skall han upprätta ett fullkomligt rike på jorden och till det skall hans trogna kallas att leva i fred och lycka. De som ansluter sig till denna tro på den tolfte imamen kallar för "tolvor" eller imamiter. Den är statsbärande i dagens Iran...

Den stora gruppen muslimer, som betraktade kalifen som sin ledare, började kalla sunniter. Det innebär bland annat att de bevarar arvet efter Muhammed genom sin trohet mot hans sunna. Det är viktigare än ledarens fysiska släktskap med honom. Shiiterna har alltid utgjort en minoritet i islam, mellan 10 och 15 procent. Motsättningen till sunniterna har framför allt gällt ledarskapet, men efter hand har det utbildats en speciell shiitisk fromhetstyp som skiljer sig tydligt från den sunnitiska. Shiiterna ansåg från början att deras ledare var gudomligt inspirerade. Ledarna har sedan fått en central ställning som vägvisare och uttolkare av islams budskap. Varje shiit skall ha sin egen "mästare" och relationen till denne präglas av tillgivenhet och respekt. Sunniterna framhäver starkare behovet av att varje muslim kan läsa Koranen och Sunna för att på egen hand bilda sig en uppfattning om vad som är rätt. Shiiterna utgår från att Muhammed utsåg Ali till sin efterträdare och överlämnade ett hemligt budskap muntligt till honom. Det förvaltades sedan av imamerna för att portioneras ut efter hand som församlingen blev mogen att ta emot det. Detta gör imamerna till religiösa auktoriteter i nivå med profeten själv.

Shiiterna har hyllat lidande och martyrskap som muslimens främsta plikt och lycka. Det diskuteras om Husayns martyrskap uppfattats som ställföreträdande på samma sätt som Kristi lidande. En sådan tolkning kan ha förekommit men avgörande är att varje (shiitisk) muslim bör dela Husayns lidande...Shiiterna har genom tron på Mahdin en tillförsikt om den slutliga segern. Det innebär att de ofta kompenserar nuets lidande med minnen av det förgångna och hoppet om det tillkommande. Shiiter har en tendens att nervärdera det nuvarande livet. Människosynen är också mörkare än i sunnitisk islam. Människan behöver sin andlige ledare för att få rätt ledning. Allt detta har skapat en fromhetstyp som präglas av hängivenhet, vilja till uppoffring och en ljus syn på framtiden - trots alla svårigheter...

Sufismen brukar betecknas som islams mystik även om den innefattar mycket mer än mystik. Den uppstod redan under islams första århundrade och har sedan dess fått en omätlig betydelse för islams inflytande och utveckling. Sufismens ursprung är omdiskuterat. Tre orsaker till dess framträdande synes dock vara betydelsefulla. För det första finns i Muhammeds person och första förkunnelse ett drag av mystik. Han tycks ha haft ett rikt inre liv. Han drog sig tillbaka för att vara stilla och meditera. Hans uppenbarelser möjliggjordes av en intensiv gudsupplevelse. För det andra blev islam snart en politisk världsmakt och med det följde stora rikedomar och möjligheten för dess ledare att leva i prakt och överflöd. Proteserna uteblev inte och tog sig bland annat formen av ett mer asketiskt liv. De som ville visa att islam ställer kvar på försakelse gjorde detta till en livsform. För det tredje stod muslimerna i livlig förbindelse med omgivande kulturer. Därifrån hämtades impulserna till den teologiska utvecklingen och därigenom kom också en rad filosofiska traditioner till deras kännedom. Många skolor av senantik filosofi hade drag av mystik och dessa avsatte sina frukter också i islams fromhetsliv.

I sufismens utveckling kan vissa stadier utskiljas. Under 700-talet framträdde några religiösa ledare med krav på en återhållsam livsstil som slog vakt om det andliga livets värden. Askesen kompletterades med en stark gudsförtröstan, som betecknades med det arabiska ordet "tawakkul". Kärlek till Gud var muslimens kardinaldygd och den kunde bara mottagas som en gåva. Dessa mystiker vände sig mot lagutläggarnas dominerande ställning i islam. De ville sätta kärlek i stället för lydnad i centrum för gudsförhållandet och göra känslan viktigare än förnuftet i religionsutövningen.

Ordet " sufism" anses härstamma från ordet "suf", som betyder yllemantel. Det var asketernas enkla klädnad. Men de lämnade inte världen utan levde kvar i sina familjer. Celibat förekom som regel inte. Trots att kristet klosterliv har utgjort en inspirationskälla inrättades inget motsvarande på islams område under den första perioden. Sufierna saknade helt en fast organisation. Men under 800-talet inträffade flera förändringar. Sufierna började samlas till andliga övningar och religiösa diskussioner. Koranen citeras under djup koncentration. Dessa seanser kallas "dhikr" (erinran) och blir efter hand den sufiska religionsutövningens främsta kännemärke. Från början kunde de äga rum var som helst, också i moskéerna, men så småningom utvecklades de genom att dans och musik införlivades med övningarna. De förlades då till särskilda lokaler och blev ett alternativ till moskéns gudstjänst.

Klyftan mellan den "officiella" islam och sufismen vidgades under 800-talet. Sufismen gav upphov till allt mer klosterliknande anläggningar och dess anhängare drog sig tillbaka dit från världen. Shiiternas lära om den kommande världsfrälsaren, Mahdin, införlivades med den sufiska formen av sunnitisk islam...

Inom sufismen utvecklades snart också en egen lärobyggnad. På så sätt ville man värja sig mot den anklagelse för religiös anarki som de etablerade teologerna riktat mot dem. Nu reglerades det andliga livet i minsta detalj. Människan skulle genomgå noggrant beskrivna stadier på sin väg mot större gudsgemenskap. Målet var att människan skulle utplånas eller absorberas, vilket innebar att alla mänskliga egenskaper ersattes med gudomliga. En framgångsrik sufier kunde i trancens ögonblick identifiera sig med Gud själv.

Genom denna "andliga förädling" av människor uppstod helgon och sufismen blev så orsak till att helgonkult infördes i islam."

Efter hand började de sufiska ordnarna också spela en allt större roll i den sociala utvecklingen. Framför allt i tider av oro och förtryck fick ordnarna en viktig funktion. De blev kamporganisationer som samlade folket till motstånd mot maktövergrepp och utsugning från sultaner och feodalherrar. Till funktionen motsvarade de ungefär vår tids fackföreningar, intresseorganisationer och befrielserörelser. Den officiella religionen under "ulamas" ledning stod som regel närmare maktens representanter, medan folkets protester kanaliserades via sufismen.

Sufismens möten hade från början präglats av koranrecitation. Efter hand fylldes de också av sång, dans och "kraftgärningar", mirakel, självplågeri och annat som skulle bevisa sufiernas makt över materien och den egna kroppen. Men utöver det blev det också sammankomster för information, propaganda och planering av aktioner mot de styrande. I sufismen fanns en motståndsrörelse som de maktägande ofta hade alla skäl att frukta...

Islam uppstod i en patriarkal miljö och spreds i länder med övervägande patriarkala traditioner. Den har därför uppfattats som en speciellt kvinnofientlig religion. Så är dock knappast fallet. I de normerande texterna finns avsnitt som tycks uttrycka kvinnoförakt men också en rad andra som jämställer alla människor i religiöst avseende och stället kvinnan vid mannens sida utan nedvärdering. I Sunna är kvinnans betydelse framträdande. Det bygger på att Muhammed i flera hadither framhåller till exempel moderns avgörande betydelse i alla människors liv. Redan Koranen förbjöd muslimerna att döda nyfödda flickor. Det ledde till ett kvinnoöverskott, eftersom män oftare dog på slagfältet. Detta kan ha bidragit till att Koranen accepterar polygami i formuleringar som delvis återtages eftersom det också heter att en man måste vara fullkomligt rättvis mot sina fruar och att "ingen är rättvis utom Gud allena". Polygamin är ingalunda en plikt och nutida muslimer är ofta motståndare till den. De som accepterar den hävdar att den i nödsituationer kan ge alla kvinnor och barn möjlighet att leva i en familj.

Givetvis har ett omfattande kvinnoförtryck utövats i islams namn, precis som har varit fallet - och fortfarande är - i andra kulturer. Men de lokala traditionerna har alltid betytt mer än religionens mer officiella bud. I Indonesien har kvinnans (kvinnornas, min anmärkning) ställning varit stark av tradition och knappast försämrats genom islam. I vissa delar av Afrika har den kvinnliga omskärelsen gamla anor. Den utövas bland muslimer, kristna och anhängare till inhemska afrikanska religioner. Den kan legitimeras med hjälp av något gåtfullt ord i någon hadith, men det har inte gjort den till en del av "sharia" i andra delar av den islamiska världen. Islam har inte bidragit till denna form av kvinnoförtryck...

Hämtat ur boken "Majoritetens Islam"...