Människan levde på jorden som jägare under mycket lång tid, om vi ska tro på vad paleontologerna säger. Vår kropp var gjord för att leva på kött och de gröna växter och frukter som fanns att tillgå. Men plötsligt, under en relativt kort tidsrymd försvann de stora bytesdjuren, om det nu berodde på klimatförändringar eller på att människan hade ökat i antal så att man helt enkelt jagade slut på villebråden, vetenskapen är inte överens ännu om vad som hände. Vad det än berodde på så stod människan inför en situation där man måste hitta något att äta om man inte skulle svälta ihjäl. Så man blev bofasta började odla marken. Det är nu man börjar äta säd (det är från den här tiden som man hittar de första handkvarnarna). Vad som är intressant från vår synpunkt är att paleontologerna påstår att man kan se att människan samtidigt drabbades av sjukdom, barnen blev klenare och dog oftare. Människans naturliga föda är kött och grönsaker, men vartefter som folkmängden har ökat så har man fått ta till nödföda = säd och övriga kolhydrater. Nu är vi så många så om vi alla skulle gå tillbaka till den mat som vi mår bra av skulle den inte räcka. Det gör den ju inte nu heller, men det beror kanske mer på en distributionsfråga. Vi skulle ju dock komma en bit på väg om vi i stället för att lägga ner och så igen odlingsmark skulle börja använda den igen. Kanske är det därför som myndigheterna envist vägrar erkänna att vi kolhydratiker har rätt. Tyvärr slutar inte historien där. Vi föder också våra djur med säd, vilket får till följd att när vi äter kött så är det inte av den kvalitet som våra förfäder åt. De åt magert kraftigt kött av vilt, vi äter fett kött utan de näringsämnen som de vilda djuren fick i sej därför att de betade på naturliga beten. När lågkolhydratdieterna slog igenom sa man att kolhydratiker hade en "gammalmodig" gen som gjorde att man inte tålde att äta för mycket kolhydrater. Men vartefter tiden går så ser vi att fler och fler människor drabbas av övervikt. Så tydligen är det så att vi allihop bär på arvet från våra förfäder. Liten näringsläraVår näring kan delas in i fyra grupper. Protein som kroppen använder att bygga upp muskler. Fett som används som smörjmedel för att maskineriet ska fungera bra. Fibrer - alla vet vi varför vi ska äta fibrer. Och kolhydrater som tas om hand av insulinet, omvandlas till socker och som bl a ska ge hjärnan det drivmedel den behöver. Överflödet förvaras i fettcellerna tills det behövs vid ett senare tillfälle. När levern upptäcker att sockerhalten i blodet är för lågt signalerar den till bukspottskörteln, som börjar producera insulin. Insulinet som också kallas för hungerhormonet skickar ut allmänt alarm och du säger: "Vad hungrig jag blev helt plötsligt!" Hade vi nu levt före den moderna matrevolutionen så hade du ätit grovt bröd, ost, kött eller fisk, kanske druckit mjölk, vatten eller svagdricka. Det fanns inte ris eller majs, inte potatis eller socker och ytterst lite vetemjöl. Du hade ätit mat som din kropp i stort kunde trivas med och du hade inte gått upp i vikt. Det är meningen att när du har ätit lagom mycket mat så ska du känna dej mätt och sluta äta. Men det mesta du äter, särskilt om du är på en av de moderna dieterna, är sådant som faller på insulinets lott att ta hand om. Eftersom vår kropp inte fungerar som den ska när vi inte äter det som vi är skapta för att äta så fungerar inte vår matsmältning på rätt sätt. Bukspottskörteln producerar för mycket insulin, cellerna "stänger dörren" när de inte kan ta emot mer insulin, socker och insulin blir kvar i blodet och orsakar blodfetter, högt kolesterol och andra otrevligheter Så snart som blodsockret sjunker slår insulinet larm och vi blir hungriga igen, trots att det bara var en timme sedan vi åt en stor måltid. Egentligen skulle insulinet vid det här laget ha dragit sej tillbaka och släppt fram glukagon som är det hormon som tömmer fettcellerna på deras innehåll och förser hjärnan med näring. Nu finns insulinet kvar i vårt blod och släpper inte fram glukagon så när vi behöver mer näring till hjärnan så måste vi äta mer. Nu kommer vi till det som gör att den här spiralen är så svår att fås att stanna. Vad är det vi stoppar i oss när vi är hungriga och det inte är dags för nästa måltid? Jo kolhydrater. Godis, kakor, läsk, chips, frukt eller kanske en fralla med kaffet. Alltihop består av enbart kolhydrater och för att kunna bryta ner det behövs det mer insulin och så är karusellen färdig för ett nytt varv. Vi som är kolhydratatiker kan aldrig äta "som folk", vi måste alltid, resten av livet, lura bukspottskörteln att inte börja producera mer insulin än vad som behövs. Det vore ju bra om vi liksom alkoholisten kunde sluta med vår last, aldrig äta kolhydrater mer, men tyvärr för oss så måste vi ha kolhydrater varje dag om matsmältningen ska fungera. Konsten att lura sitt insulin är att välja kolhydrater som inte likt alkohol går direkt ut i blodet, utan sådana som det tar tid att bryta ner. De sipprar så sakta ut i blodet så det insulin som först fanns där klarar av att ta hand om det och bukspottskörteln får aldrig en begäran om mer insulin. Hur och vad ska man då äta? Det finns vissa saker som vi måste ta bort från matsedeln och det är tyvärr det som vi tycker allra mest om. Industrisocker, stärkelseika produkter som vitt mjöl (dvs pizza, pasta, bröd), vitt ris, majs, potatis och rotfrukter. Det här är sådant som vi har börjat äta på den allra sista tiden, så sent som i slutet av 1800-talet fanns inte mycket av detta att tillgå för gemene man. Så står vi då inför samma dilemma som så många allergiker. Ska vi avstå från det som gör att vi mår dåligt eller ska vi fortsätta i ullstrumporna och låta magen regera våra liv? Om det bara vore våra egna liv det gällde så kunde vi ju göra som vi ville. Vill jag förslösa mitt liv på att äta mej till sjukdom och en förtidig död så är det kanske min ensak. Men det drabbar ju alla runt omkring mej. När jag nu vet hur jag ska äta för att må bra, har jag rätt att inte göra vad jag kan, utan ge mina barn en dålig start i livet genom att alltid vara sjuk och inte orka med dem? Det finns sjukdomar som ingen diet i världen kan bota. Men även den som har en sådan sjukdom kan må bättre om man äter mat som kroppen inte behöver bekämpa varje gång man äter den. Om jag äter sådant som gör mej sjuk så stjäl jag ju också livsglädje från min familj. För att inte tala om ekonomiska resurser, bekymmer, oro och ett ständig behov av att ta hänsyn till den som är sjuk. |