Det här med det psykologiska.......

När vi som är kolhydratiker lägger om vår diet så räcker det inte med att bara ändra mathållningen. Vi måste också lära oss att lyssna på vår kropps signaler. Eftersom vi alla reagerar olika på det vi äter så måste vi var och en fundera ut om och vad vi kan äta. Den ena kan äta hur mycket ost som helst, den andra får vara försiktig med hur mycket kål man äter. Alltså kan vi inte följa en lista som är gjord av någon annan, vi måste skapa vår egen lista med hjälp av de riktlinjer som ges.

Det är här som skiljelinjen går mellan de som lyckas och de som går tillbaka till att äta ”vanligt”. Många upplever det som mycket jobbigt att lära sej att ”umgås” med sin kropp. Och det kan verkligen vara både stressigt och ta mycket kraft - och det tar tid. När vi börjar bli observanta på de signaler kroppen sänder till oss så kan vi upptäcka saker om oss själva som vi kanske framgångsrikt dolt i alla år.

Vi får signaler från alla nivåer i vårt undermedvetna. Från att skilja på hunger och törst till att förstå vad som är fel med våra liv, från att inse att man inte tål broccoli till att komma till klarhet om att man inte trivs med sitt jobb, vårt undermedvetna ger oss klara signaler om vad vi behöver rätta till men det är inte alltid vi vill eller klarar av att läsa de signalerna.

När man t ex har upplevt hur man gång på gång saboterar för sej själv så måste man ju till slut börja fundera varför. Om man varje gång man har gått ner så mycket så det börjar märkas börjar äta kolhydrater kilovis så att man går upp igen och detta händer flera gånger måste man då inte fundera över varför? Fram till nu har alla och kanske främst vi själva skyllt misslyckandena på vår dåliga karaktär, men nu har vi ju fått lära oss att detta inte har någonting med karaktären att göra. Så vilken mekanism är det då som får oss att om och om igen förstöra allt det bra som vi med slit och möda åstadkommit?.

Det finns de som får panik första gången någon ser att de har gått ner i vikt. Eller man behöver aldrig förnya sin garderob, för varje gång man märker att kläderna börjar bli för stora, så äter man genast upp sig igen. Billigt och bra och inga bekymmer. Men hur var det nu, ville man inte gå ner i vikt..............?

Om man då har tränat upp sin förmåga att förstå sin kropps signaler så kanske man upptäcker att man använder övervikten till att gömma sej bakom. Är man överviktig så förväntas man vara dum och ingen tror att man klarar av att sköta något som är komplicerat. Och gör man något bra så låter det: - Vad duktig hon/han är. Tänk att klara det så bra trots att hon/han är så tjock. Man lever skyddad bakom sitt yttre, ingen kräver något av en, gör man något bra blir alla positivt överraskade.

När man då börjar gå ner i vikt och det kommer fram en person som inte har sitt vikt att gömma sej bakom så börjar ”folk” förvänta sej saker av en, saker som man inte är van vid. Och då grips man av panik. Man är inte van vid att det motsatta könet tycker att man är attraktiv, - hjälp vad gör jag nu? Man behandlas på ett nytt sätt av sina vänner, plötsligt betraktas man inte som den säkra och ofarliga person man varit, utan som en som konkurrerar om uppmärksamheten.

Bästa vänninan börjar sabotera ens matprogram, kanske hon ”bevisar” att vårt sätt att äta är farligt, kanske hon vill att man ska följa med till ViktVäktarna istället, eller hon kanske tar avstånd och inte är ens bästa vän längre. Vi som har fått vårt självförtroende förstört tror genast att allt detta är vårt fel. Och eftersom vi är duktiga på att läsa signaler från andra förstår vi att man vill att vi ska vara överviktiga om man ska kunna acceptera oss och umgås med oss på ett vänskapligt sätt. Alltså gör vi som vanligt och äter upp oss igen. För vi vill ju inte förlora våra vänner.

Men frågan man då bör ställa sej är: vilket pris är vi beredda att betala för den vänskapen och är det verkligen vänskap värd namnet? På den tiden jag var ung och ogift och var ute i svängen (heter det så fortfarande?), så hade alltid de vackraste flickorna en bästa vän som var deras absoluta motsats. Det var hon - kompisen som aldrig blev uppbjuden, som alltid stod vid sidan om dansbanan och höll handväskan åt sin vackra vännina. Hon, den vackra och självsäkra, som alltid var uppbjuden till varje dans. Jag vet inte om det går till så numera, man har nog ingen handväska att hålla reda på och inte finns det så många utedansbanor längre heller, men fenomenet som sådant fungerar nog än. Den smala och vackra tjejen som alltid släpar på sin överviktiga kompis. Och kompisen som är tacksam över att få vara med, som är glad för de små smulor som faller till henne och som ställer upp på att bli ganska illa behandlad allt emellanåt. Hon som alltid får hålla till godo med den otrevliga typ som håller ihop med den drömkille som hennes vackra vännina har hittat.

Det händer t o m att det kan bli problem i äktenskapet när den ena parten går ner i vikt. Balansen blir rubbad även där när ”den ena blir vacker, den andra är jag” för att travestera Ove Törnqvist i ”Alptoppens ros”. När vår partner ser hur vi blir smala och utstrålar hälsa och gott humör och själv känner sej som den gamla vanliga tråkiga person man med åren har blivit så kan det hända att svartsjuka och andra otrevliga känslor tittar fram. Det gäller för oss att vara beredd och att ta itu med det innan det tar alltför stora proportioner.

Det är bra om vi inte går ner alltför hastigt. Dels är det lättare för kroppen att hantera om inte vikten rasar ner, men vi behöver också lära oss att umgås med den nya person som visar sej. Man är ivrig och ser bara att det ska bli skönt att vara smal, men man glömmer eller har inte förstått att det blir en hel del sociala och personliga omställningar som tar tid och som kan göra ont om man inte hinner ställa om sej.

Låter det som om det vore alltför jobbigt, kanske att det är bättre att låta allt vara som det är? Var och en måste naturligtvis ta egen ställning, men en sista liten fråga vill jag ställa. Vad är det för sorts relationer vi har om villkoret för att de ska fortsätta är att vi håller oss överviktiga och finner oss i att betraktas som mindre värdefulla? Om våra vänner, vilken funktion de nu än har i våra liv kräver av oss att vi ska undertrycka vår egen livskvalitet för att de ska må bra, är de verkligen vänner som är värda att behålla då?

Till slut: Det bästa av allt är att vi inte behöver vänta på att hälsan ska bli bättre. Även om vi går ner i den rekommenderade långsamma takten så försvinner krämporna en efter en. Så snart vi har övertygat vår kropp om att vi menar allvar med vår ändrade mathållning så börjar läkningsprocessen. Vi behöver inte ens gå ner ett enda kilo, så länge som vi äter rätt blir hälsan bättre.