Bröderna Boeck

hörde till de berömda par som drog Europa runt för att visa upp sitt hornduettspel. Anton föddes 1754 och Ignaz 1754, både levde ännu 1815. Deras lärare var Joseph Vogel, som var hornist i Regensburg i mitten av 1700-talet. De böhmiska bröderna var tillsammans med Palsa och Thürrschmidt de ledande duett- virtuoserna i slutet av 1700-talet. Fitzpatrick skriver att deras berömmelse inte spreds utanför den tyskspråkiga världen, vilket alltså deras konsert i Stockholm den 10 december 1783 motbevisar.

Förutom en dubbelkonsert, duetter och trios nämns i annonsen även Echo-stycken, vilket förmodligen är brödernas benämning på de duetter där de använde sig av den handhornssordin som de själva uppfunnit. Med hjälp av den kunde de spela stopptoner otransponerat och även spela icke-naturtoner sordinerat. Förmodligen har Beethoven haft deras sordin i tankarna när han skrev sordinpassagen i slutet av den 6:e symfonin (1808) och hans Rondino (1792) för åtta blåsare, vilket har ett sordinerat parti som även innefattar icke-naturtoner, kan mycket väl vara skrivet för bröderna. Gerber skrev om sordinen:

Ännu mer anmärkningsvärd är den nya typen av sordin som bröderna Boeck från Wien använde på sin turné 1783 [Alltså samma år som Stockholmskonserten]. Denna konstruktion gör att tonen tycks komma från ett avstånd av flera hundra steg.

Den 20:e december framträdde Bröderna Boeck från Prinz Batthyanis orkester här. Dessa virtuoser har erövrat de svårigheter som normalt hindrar detta expressiva instrument så mycket. De spelade med klandefri intonation, hade en excellent ton, och frambringade, med hjälp av en sordin som de satte i klockstycket, ett eko som var så förvillande och överaskande att de som hade suttit och småpratat under deras första konsert plötsligt hörde upp. När temat repeterades var ljudet så mjukt att man trodde att det kom från flera hundra stegs avstånd.

Förutom detta spelade de flera charmerande småstycken, franska chansonettes arrangerade för horn, och flera konserter komponerade av dem själva, för vilka Rosetti hade skrivit orkesterackompangemanget. I den första av dessa fanns ett mycket vackert adagio, som de spelade på ett sånglikt sätt, med dubbelnoter och ackord på vissa ställen. Deras omfång var väldigt stort och tonerna spelades med stor precision. De förtjänar att räknas till de fåtal artister som spelar detta sällan välspelade instrument intill perfektion. Härifrån reser de närmast till Wien och sen till London.

[Cramer's Magazin 1787 s 1400]

Åter till Konserter i 1700-talets Stockholm