Ursprungligen publicerad i Movitz nr 2 (december 1993)

Hornets Historia II

Hornets utveckling från jaktinstrument till orkesterinstrument

av Thomas Ekman

Den exakta tidpunkten för hornets inträde i orkestern är inte känd. Jakthorn användes i operaföreställningar på 1600-talets slut i Frankrike men spelades inte tillsammans med andra instrument. Vi kan livligt föreställa oss reaktionen i en stråkensemble om den skulle spela tillsammans med ett par jakthornister som var tränade till att spela starkt utomhus.

Tankar om att göra hornet till ett orkesterinstrument började ta form omkring 1700 och greve Franz Anton Sporck som förde med sig jakthornet från Frankrike till Böhmen hade stor del i att hornet utvecklades till orkesterinstrument. Sporcks hornister var enligt samtida omdömen exceptionellt bra. Nya hornister blev utbildade hos Sporck av hornisterna Sweda och Röllig. Dessa nya hornister spred hornspelet till Saxen (genom Augustus den Starke som brukade jaga tillsammans med Sporck). Vidare spreds hornspelet till Habsburgska och Brandenburgska hoven, som hade etablerade ensembler och orkestrar bestående av stråkar och träblåsare och i vissa fall även trumpetare och trombonister.

För att få jakthornet att anpassa sig till inomhusspel tillsammans med stråkar och träblåsare behövdes en förändring. Michael och Johannes Leichnambschneider, som öppnat en verkstad för horntillverkning i Wien ca 1695, kom att bli de mest inflytelserika i utvecklingen av nya orkesteranpassade horn. Cor de chasse, Corno da caccia, Jagdhorn och Parforcehorn är alla med små skillnader jakthorn.


Jakthorn, F
Johannes Leichnambschneider 1710
(Kunsthistoriches Museum, Wien)

Det nya horn som som bröderna Leichnambschneider konstruerade, kom att kallas Waldhorn. Dessa horn vindlades flera varv för att få dem mindre och mera praktiska att hantera i orkestern. De var helt koniska (jakthornen hade avsnitt som var cylindriska) och hade ett vidare klockstycke än de tidigare hornen. Denna förändring gjorde att tonen blev mjukare, större, rundare och mindre dominant. Tonen blandade sig helt enkelt bättre med stråkar och träblåsare.

Waldhorn
Michael Leichnambschneider 1721
(Schloss Harburg)

Munstycket ändrades också till att bli väldigt djupt och koniskt. Kanten (randen) var till en början bred men kom på senare delen av 1700-talet att bli smalare. Den breda kanten var en kvarleva från jakthornmunstyckena. Man vet att Sporcks hornister Sweda och Röllig alternerade mellan att spela jakthorn och Waldhorn. De var precis som vi inte särskilt förtjusta i att ändra på en invand kant. Vi vet också att trumpetare dubblerade på horn och att de då ville ha samma typ av kant som trumpetmunstyckena hade. Denna djupa koniska munstycksform gav generellt en mörk och mjuk ton. Det blev också lättare med denna munstycksform att driva tonen för att korrigera falska naturtoner.

Barockhornmunstycke
Barocktrumpetmunstycke

Den spelteknik som hornisterna och trumpetarna under denna tid använde sig av kallades för clarinoteknik. Namnet refererar till det höga register som man spelade i.

Den mest kända av alla clarin-blåsare kom att bli Leipzigs stadspipare Gottfried Reiche. Reiches namn är synonymt med trumpeten men detta är felaktigt då han lika mästerligt behärskade hornet.


Gottfried Reiche
Kopparstick av J. F. Rosbach (1727) efter E. G. Hausmanns mmmålning

På Haussmanns porträtt från 1723 håller Reiche ett instrument som av många anses vara en clarin-trumpet. Andra anser att det är ett corno da caccia. Munstycket är klart och tydligt ett trumpetmunstycke. Den enda vettiga förklaringen jag har hört om vad slags instrument Reiche har i handen är den som Nikolaus Harnoncourt givit. Nämligen att den typen av instrument spelades antingen med ett trumpetmunstycke eller ett hornmunstycke.

Cor de Chasse, D-alto
Johann Wilhelm Haas, Nürnberg 1688
Detta Instrument är mycket likt det Reiche har i handen på Hausmanns porträtt
Instrumentet är försett med ett hornmunstycke

Instrumentet, troligtvis ett corno da caccia, var alltså ett slags universalinstrument. De icke övertygade må så strida vidare.

Clarinohornisterna kunde spela upp till den 24:e naturtonen (noterat g ovanför systemet) och många har undrat över hur detta kunde vara möjligt. För att ge ett bra svar på detta måste vi se på hur man arbetade med uppgifterna och instrumentets förutsättningar.

1710 anställde Dresdens hovorkester två clarinohornister vid namn Johann Adalbert Fischer och Franz Adam Samm. Detta kom att bli starten på den kanske mest spännande perioden i hornets historia. I nästa nummer av Movitz ska jag berätta om tiden 1710-1750 i Dresdenorkestern, dess hornister och de kompositioner som skrevs under denna period.


Hornets tonförråd under första hälften av 1700-talet
För de som vill läsa mer ingående om hornets historia kan jag rekommendera följande böcker:

Thomas Ekman