Hornets Historia III

Hertig Christian av Sachsen-Weissenfels älskade jakt och tyckte om att ordna stora fester vid jakttillfällena. Den 23 februari 1713 hade Hertig Christian födelsedag och den firades i stor stil i flera dagar. Till födelsedagsfesten skrev Johann Sebastian Bach (1685-1750) musiken. Kantaten Was mir behagt, ist nur die muntre Jagd (Jaktkantaten BWV 208) blev uppförd under festligheterna. Titeln och innehållet anspelar på Hertig Christians stora jaktintresse.

Konserten där Jaktkantaten spelades inleddes med en Sinfonia. Den engelske musikforskaren, professor Thurston Dart menade att en tidig version av Brandenburgkonsert nr 1 BWV 1046a kunde ha spelats vid detta tillfälle, då det finns många likheter i stämföring mellan Jaktkantaten och den tidiga versionen av Brandenburgkonserten. I den första versionen var satserna Allegro (Sinfonia in F), Menuetto och Trio 1 och 2. Det fanns inte någon violino-piccola stämma, och Trio nr 2 var skriven för 2 horn och violin. Konserten i Weissenfels inledande Sinfonia kunde alltså ha varit första satsen i Brandenburgkonsert nr 1. Därefter kom Jaktkantaten, och som avslutning spelades Menuetten och Trio 1 och 2 som taffelmusik. Hornstämmorna blev vid detta tillfälle spelade av Zeddelmayer och Anton Fiedler. (ex 1, 2 och 3)

1710 anställer Dresden Hoforchester (nuvarande Dresden Staatskapelle) 2 Corno de chasse-bläser. Dessa var Johann Adalbert Fischer och Franz Adam Samm. I en del orkestrar var det vanligt att hornisterna också spelade trumpet, men detta tillät inte trumpetskrået i Dresden. Det är dock troligt att Fischer och Samm var tränade trumpetare innan de tillträdde sina tjänster i Dresden. Av musiken som skrevs till Dresdenorkestern under denna tid kan vi i alla fall konstatera att de har haft en exceptionell clarinoteknik och behärskade registret upp till den 24:e övertonen (horn i F). Den första bevarade kompositionen med horn som är skriven till Dresdenorkestern är Concerto a 7, skriven c:a 1715 av Melchior Hoffmann (1685-1715). Hornstämman är solistiskt skriven och noterad i Ess. (ex 4)

Dresden Hofkapelle var denna tids bästa orkester. Den bestod av oerhört skickliga musiker. Några av dåtidens stora tonsättare skrev musik till orkestern och av dem kan nämnas: Tomaso Albinoni (1671-1750), Georg Philip Telemann (1681-1727) och Antonio Vivaldi (1678-1741). Hovkapellmästare var tonsättaren Johann Christoph Schmidt (1664-1768). Konsertmästare var den franske violinvirtuosen Jean Baptiste Volumier.

1717-19 uppehöll sig den italienske operatonsättaren Antonio Lotti (1667-1740) i Dresden och skrev där 3 operor: Giove in Argo 1717, L'Ascanio 1718 och Teofane 1719. Lotti använde inte vanligtvis blåsare i sina operor men eftersom han hade tillgång till Dresdenorkesterns drivna blåsare inkluderade han både träblås och horn. (ex 5) I Najades aria (Teofane) förekommer i 2:a hornstämman toner utanför naturtonsserien. Detta kan mycket väl vara ett av de första exemplen på att hornisterna börjat experimentera med handhornsteknik (stopphorn), för att korrigera och driva toner. (ex 6)

I denna sekvens förekommer tonerna h och a, båda sänkta en halv ton från respektive naturton c och b. (ex 7)

En annan av Dresdenorkesterns kompositörer var Johann David Heinichen (1683-1729). Heinichen var hovtonsättare från 1717 till sin död 1729. Liksom Lotti hade Heinichen inte använt sig av horn, innan han kom till Dresden. Väl i Dresden kom Heinichen att skriva väldigt virtuosa hornstämmor. De första daterade verken av Heinichen är från 1719: Serenata Giardino Chinese, Diana sull'Elba och Serenata di Moritzburg. I Serenata Giardino Chinese använder Heinichen de 2 hornen unisont i Aria Saturn. (ex 8) 1719 gifte sig Maria Joseph av Österrike med Prinsen av Sachsen (senare Fredrik August II). Under de jättelika bröllopsfestligheterna i september 1719, spelades bland annat Lottis tre operor och Heinichens tre verk. Serenata di Moritzburg uppfördes vid den kungliga bröllopsjakten som avhölls 4-12 oktober 1719 vid jaktslottet Moritzburg. Serenatan har många jaktmotiv och det finns teman med likheter från Händels Watermusic 1715-17. (ex 9 och 10) 1722 uppfördes Heinichens Missa a 4, och i Aria Lauda för tenorsolo, hornsolo, oboesolo och generalbas, använder Heinichen hornet som ett soloakompanjemang, på samma sätt som Bach senare kom att göra i Quoniam i h-moll mässan. (ex 11)

C:a 1719-20 skrev Heinichen det ur hornhistorisk synpunkt intressantaste verket från denna tid. Det är en sonat för två horn och stråkar i F. De två snabba yttersatserna innehåller några få toner utanför naturtonsserien och kan ha blivit drivna på plats med hjälp av läpparna. 2:a satsen innehåller däremot många toner utanför naturtonsserien, som det är mer eller mindre omöjligt att driva på plats enbart med läpparna och samtidigt erhålla ett musikaliskt värde. Jag är helt övertygad om att dessa toner är tänkta för handstoppsteknik och att Fischer och Samm hade experimenterat fram en teknik som Heinichen accepterade. Detta är handhornsteknik i ett begynnande stadium, och därför är det naturligt att den lades i den långsamma satsen, där hornisterna kunde hinna med korrigeringarna. (ex 12 och 13)

Det fanns också andra musiker i Dresdenorkestern som komponerade. 1710 anställdes Jan Dismas Zelenka (1679-1745) som kontrabasist. 1718 komponerar han Capriccio i A, där hornstämmorna ställer ohyggligt höga krav på hornisterna. (ex 14)

1718 var också det år då Dresdenorkestern köpte två Wiener Waldhörner med 6 par byglar och två silvermunstycken. Dessa två horn gav alltså Fischer och Samm möjlighet att spela i minst 6 olika tonarter. Med utgångspunkt från kompositioner som finns från denna tid i Dresden, skulle byglarna ge följande möjligheter: A, G, F, Ess/Diss, D, och C. Det är svårt att säga hur dessa horn såg ut, men det är troligt att klockstycket var vidare än på de Corno da caccia som normalt användes. Om klockstycket var större är det också troligt att hornisterna var tvungna att sätta in handen i klockstycket för att centrera tonen och göra det möjligt att spela i det höga registret. Hur mycket de nya hornen användes vet man inte. De flesta kompositioner från denna tid är skrivna för Corno da caccia.

Som tidigare nämnts spelades också kompositioner av Telemann och Vivaldi. I Sächsische Landesbibliotek, Dresden, finns av Telemann konserter för två och tre horn, skrivna mellan 1712 och 1721. Också Telemanns hornkonsert i D härstammar från denna tid och kan ha blivit spelad i Dresden. Telemann hade ett väldigt gott förhållande till Dresden och han var gäst under bröllopsfestligheterna 1719. Det är också troligt att Vivaldis konserter för två horn och stråkar (P320 och P321) blev spelade i Dresden. Det finns ingen säker datering för dessa konserter, men stilen passar väl in i denna tidsperiod. Musikforskare menar också att en utvidgad version av Brandenburgkonsert nr 1 (den version som vi normalt spelar) skrevs till Dresden hofkapelle 1718. Argument som används för detta påstående är att:

• violino-piccolastämman kunde ha spelats av konsertmästaren Volumier.
• Polacca-satsen (polsk-dans) troligtvis var tillägnad Kurfursten av Sachsen, August den Starke, som också var kung av Polen.
• Trio II förändrades till kombinationen två horn och oboer, som var så populär i Dresden.

Brandenburgkonsert nr 2 är ofta ett diskussionsämne. Trumpet eller horn? Den viktigaste källan i denna diskussion är kopiorna från 1760 av Brandenburgkonsert nr 1, 2, 3, och 5 som Christian Friedrich Penzel kopierade från Bachs orginal. Trumpetstämman i Brandenburgkonsert nr 2 bär på dessa kopior inskriften "Tromba o vero Corno da caccia" vilket betyder "Trumpet men helst Jakthorn". Ett annat frågetecken är F-stämman. Inget annat av Bachs verk är skrivna för trumpet i F. Däremot är F den vanligaste stämningen i Bachs verk för horn. Slutligen har vi uppförandepraxis, där hornet i klang och nyans helt klart blandar sig bättre med blockflöjt, <%-5>oboe och violin. (ex 15)

1723 dör Fischer och detta år avslutar också Samm sin tjänstgöring i Dresden Hofkapelle. Dessa efterträds av bröderna Schindler. I nästa nummer av Movitz kommer jag att fortsätta hornhistorien med dessa bröder.

Tidsperioden 1705-1723 innebar också en stor utveckling av hornets användande på andra platser än i Dresden. I Wien komponerar Johann Joseph Fux (1660-1741) operan Elisa och använder i denna fyra horn. Två av dessa hornstämmor blev spelade av Wiener Hofkapelles hornister Wenzel Rossi och Friedrich Otto. Georg Friedrich Händel (1685-1759), som 1705 hade hört Keisers opera Octavia i Hamburg, där hornen gjort stort intryck på honom, skrev sina första hornstämmor 1708 i Neapelsonatan "Aci, Galatea e Polifemo" (två horn). Senare när Händel kom till England skrev han 1711 operan Rinaldo (två horn), 1715 -1717 Watermusic (två horn), och 1721 operan Floridante (två horn). Det finns ingen notering om vem som spelade horn vid dessa tillfällen. I Neapel skriver Alessandro Scarlatti (1660-1725) operorna Tigrane 1717 (två horn) och 1718 Telemaco (två horn). Slutligen finns det från denna tid ett exempel på en rundresande hornsolist. Johann Georg Mattheson skriver i sin bok "Der Vollkommene Capell-Meister" (1736) om en blind anonym hornist som uppträdde i Hamburg 1713. Mattheson skriver att "hornisten kunde spela fler toner än en orgel, dock ej matematiskt perfekta". Här undrar man om det inte rör sig om ett tidigt exempel på handstoppsteknik.

Litteratur:

• Peter Damm, 300 Jahre Waldhorn. Brass Bulletin nr 32, 1980
• Horace Fitzpatrik, The Horn and Horn-playing and the Austro-Bohemian tradition from 1680-1830., Oxford University Press 1970
• Thomas Hiebert, The Horn in early eighteenth century Dresden: The players and their repertory. U.M.I. Dissertation Services 1989
• Thomas Hiebert, Virtuosity, experimentation and innovation in Horn writing from the early 18th-century Dresden Historic. Historic Brass Society Journal vol.4, 1992