Ursprungligen publicerad i Movitz nr 4 (december 1994)

Hornets Historia IV

Dresden 1723-1737

av Thomas Ekman

Efter Fischers död 1723 och Samms avslutade anställning samma år vid Dresden hofkapelle ersattes dessa båda hornister av två bröder, Johann Adam Schindler och Andreas Schindler från Breznice i Böhmen.

Det finns inte någon information i övrigt om bröderna Schindler, men av musiken som skrevs till Dresden hofkapelle under deras anställningstid som hornister där, kan vi se att de var exceptionellt drivna och utvecklade hornspelet i Dresden till en än högre nivå. Tittar vi på kompositionerna från denna tid ser vi precis som under Fischer och Samms period, att det finns kompositioner med toner utanför naturtonserien och vi kan därför förutsätta att experimenterandet med stopphornstekniken fortsatte.

Under 1730-talet kan man se en förändring i skrivsättet. Barockstilen börjar övergå till vad vi senare kommer att kalla för klassicismen. Detta medförde förändringar av hornets roll i orkestern. Varje insats, som hornen spelade, förknippades inte längre nödvändigtvis med jakt, utan hornet blir mer och mer betraktat som ett harmoni-instrument med solistiska möjligheter. Att skriva solon för bara ett horn blev vanligare, samtidigt som andrahornet började få ackompanjerande stämmor i mellanregistret. D-dur blev den vanligaste tonarten för hornen, tidigare hade den vanligaste tonarten varit F-dur.

Två av Dresdenorkesterns anställda forsatte med att skriva oerhört virtuosa hornstämmor. Kontrabasisten Zelenka skrev färdigt sina Capriccio. Den sista, i G, skrevs 1729. Hovkapellmästaren Heinichen skrev en serie orkesterkonserter; Concerti per l'orchestra di Dresda. Dessa orkesterkonserter är små mästerverk och det är mycket märkligt att de inte ingår i standardrepertoaren av barockmusik. Heinichen dör 1729 och Zelenka hade nog hoppats på att få efterträda honom som hovkapellmästare. Friedrich August I har andra planer.


Zelenka, Capriccio i D-dur

Zelenka, Capriccio i G-dur

Tidens mode är italienskinfluerat och 1731 anstäls på prov den tyske, i Italien verkande, komponisten Johann Adolf Hasse (1699-1783). Hasse är mycket omtyckt för sina italienska operor och 1731 får operan Cleofide en bejublad premiär i Dresden. Operan Cleofide innehåller två hornstämmor. I Akt 3 scen 4 har Hasse givit solohornet (corno da caccia in D) ett obligat hornsolo i clarin-registret, som kräver en hornvirtuos av första rang.


Hasse, Cleofide, akt 3 scen 4

Hornsolot spelades med all säkerhet av Johann Adam Schindler, som ju var förstehornisten. Johann Sebastian Bach var vid detta tillfälle närvarande i publiken. Bach var också en av dem som var intresserad av att få hovkapellmästartjänsten i Dresden. Det är därför som Bach 1733 personligen överlämnar manuskriptet på Kyrie och Gloria ur h-mollmässan till Dresdenorkestern för bedömning. I Gloria finns bas-arian Quoniam tu solus sanctus som helt klart är inspirerad av arian med det obligata hornsolot i Hasses opera Cleofide, och arian är i likhet med Hasse:s skriven för Corno da caccia i D. Det är också ganska säkert att Bach var imponerad av Schindlers hornspel och att det var honom som Bach hade i tanken för att spela Quoniam-solot. Detta hornsolo räknas idag för högvattenmärket av hornsolon under barocken.

Bach BWV 232, H-mollmässan, Quoniam

1733 dör Friedrich August I och efterträds av sonen Friedrich August II, som är än mer intresserad av italiensk opera. Det är därför som Hasse blir fast hovkapellmästare i Dresden 1734. Det är långt ifrån alla i Dresden hofkapelle som är nöjda med denna utveckling. Konsertmästaren Piensendel skriver i ett brev till Telemann, att denna orkester bestående av virtuoser, blivit förvandlad till "ett opera-band".

Går vi utanför Dresden vid denna tid, finner vi andra mästarkompositioner för horn. Just nämnda Telemann skriver 1733 Tafelmusik i 3 delar där den tredje delen innehåller en konsert för två horn och stråkar. Bach skriver i Leipzig några kantater med spektakulära hornstämmor. 1723 cantaten Ein ungefärbt Gemüte BWV 24 för corno in F och 1735 skriver han cantaten Wär Gott nicht mit uns diese Zeit BWV 14 för corno da caccia i Bb-alto (Man kan ju undra vad titeln anspelar på). 1733 avslutar J. A. Schindler sin tjänstgöring vid Dresden hofkapelle och efterträds 1734 av Johann Georg Knechtel. Andreas Schindler fortsätter några år till fram till 1737 och efterträds då av Anton Joseph Hampel.

Litteratur:

Diskografi

J. D. Zelenka

Die Orchesterverke
Horn: Barry Tuckwell och Robert Routch
Camerata Bern
Archiv Produktion CD 423703-2 (1977)

Heinichen

Dresden Concerti
Naturhorn: Charles Putnam och Renée Allen
Musica Antiqua Köln, Goebel
Archiv Produktion 437549-2 (1992).

Telemann

Tafelmusik, del 3
Naturhorn: Claude Maury och Piet Dombrecht
Ensemble il Fondamento, Dombrecht
Accent ACC 786430

J. S. Bach

Kantat BWV 14
Naturhorn: Hermann Baumann
Leonhardt-Consort, Leonhardt
Teledec 2292-42500-2 (1971)

Kantat BWV 24
Naturhorn: Hermann Baumann
Concentus musicus, Wien, Harnoncourt
Teledec 2292-425032 (1972)

Mässa h-moll
Naturhorn: Hans Larsson
Drottningholms Barockensemble, Eby
Proprius PRCD 9070/71

Text: Thomas Ekman, 1996
Noter: Daniel Brandell, 1996