Hornets Historia VII

Joseph Haydns hornister i Eisenstadt hos furst Esterhásy

Många är vi som någon gång har tackat ja till att spela en "liten" Haydn symfoni och när vi kommit till första repetitionen ångrat oss bittert. I Haydns symfonier finns ofta hornstämmor som ligger oerhört högt . Varför skrev Haydn så svåra hornstämmor och till vilka hornister skrev han dem? Haydn började sin symfoniska produktion när han blev anställd som musikdirektör hos greve Morizin i Böhmen 1759. Anställningen blev kort då Morizin gick i konkurs året efter.

Furst Paul Anton Esterházy i det ungerska Eisenstadt anställde då 1761 Haydn som vice kapellmästare under den då till åren komne ordinarie kapellmästaren Joseph Werner. 1762 dog furst Paul Anton och efterträddes av sonen Nikolaus som hade ett väl utvecklat intresse för musik och som trakterade ett stråkinstrument som kallas för baryton. Detta instrument skulle vi kunna kalla för ett mellanting mellan en altfiol och en cello, femsträngad, med resonans-strängar liggande bakom greppbrädan 1766 dog Werner och Haydn övertog hans roll som ordinarie kapellmästare. Haydn fick efterhand utökade fri och rättigheter och kunde skriva musik helt efter sitt eget sinne och även i de furstliga domänerna avprova sina teoretiska experiment i praktiken. 1770 blev Haydn sjuk med svår feber. Denna sjukdom påverkade honom mentalt och han började förändras. Tiden som följde kallas allmänt för Haydns Sturm und Drang-period. Äktenskapet från 1760 med Anna Apolina var mycket olyckligt p.g.a. hennes totala likgiltighet inför Haydns arbete, hennes småskurenhet och äktenskapets barnlöshet. Detta medförde att Haydn gick upp i sitt komponerande med ännu större hänförelse än tidigare och att han började se möjligheterna i att utveckla sitt tonspråk och musikens uttryckskraft. Han blev dock bromsad av omgivningen, som tyckte att Haydn skulle fortsätta med det konventionella och inte oroa sin omgivning med alltför modernistiska kompositioner. Haydn blev i tjänst hos Esterházy till 1790, då både furstinnan och fursten gick bort. Han tilldelades en årlig pension på 1000 gulden årligen och den blev senare höjd till 1400 av efterträdaren furst Anton. Haydn var nu fri att företaga sig vad han ville och bosatte sig i Wien.

Orkestern i Eisenstadt

När Haydn kom till furst Esterházy bestod orkestern av c:a 25 handplockade musiker plus sångare. Många av dessa musiker och sångare var mycket framstående. Hornisten Johannes Knoblauch fanns i orkestern när Haydn tillträdde. Thaddäus Steinmüller (172?-1790) kom dit året efter och enligt arkivuppgifterna i slottet med en lön på 600 Gulden om året. Steinmüller har ofta ansetts som en utomordentlig höjdhornist och många gånger utpekats som den Haydn skrev sina höga förstahornstämmor till.

Den kände Haydnforskaren H.C. Robbins Landon menar dock, att Steinmüller var låghornist och blev anställd som andrahornist, under Knoblauch. Steinmüller stannade i Eisenstadt till 1772, då han flyttade till Prag med sin familj. Tre söner, Johann, Joseph och Wilhelm (Wenzel) hade han fått i Eisenstadt och de blev alla tre burna till dop av paret Haydn. Två av dessa söner (Joseph och Wilhelm) kom senare till Stockholm och fick anställning i Kgl. Hovkapellet (se Movitz nr 2 1993, Daniel Brandells artikel om konserter i 1700-talets Stockholm). I Prag fick Thaddäus anställning hos Greve Nostitz och barnen blev där skolade till utomordentligt skickliga hornister av fadern, som var känd för sin fina pedagogik.

Nästa nya hornist hos Esterházy var Joseph Leitgeb, som kom till orkestern i början av 1763 mycket tack vare vänskapen med Haydn. Anställningen blev oerhört kort då Leitgeb slutade redan efter en månad. Kanske var det anställningen av Carl Franz (1738-1802) som förstehornist den 9 april 1763 som var orsaken till att Leitgebs anställning sades upp. Esterházyfamiljen hade en tid varit på jakt efter Carl Franz. Han fick en något högre lön än sina kolleger, 300 gulden årligen, fri bostad och naturalier (öl, vin, mjöl, ved, etc). Carl Franz var en av tidens ledande hornister med en driven handteknik. Han var lika duktig i det låga registret som i det allra högsta, och kontrollerade 4 oktaver (5 klingande C!). Franz började också spela baryton när han kom till Eisenstadt och blev med tiden en virtuos på detta instrument. Franz spelade ofta baryton tillsammans med Nicolaus Esterházy och Haydns barytonduetter är skrivna till dessa två. Även Haydn tog upp detta instrument och övade flitigt efter dagstjänsterna, till hustruns stora bedrövelse, för att få en större kunskap om instrumentet. Det står idag ganska klart att Franz var Haydns favorithornist och när Franz ville sluta i orkestern november 1769, så övertalade Haydn honom att stanna, och han stannade till 1776. Efter det kom Franz till furst Kardinal Batthyny i Pressburg (Bratislava) och stannade där till dess orkestern upplöstes 1784. 1787 efter en succérik turné som solist blev han engagerad som Cammermusicus vid hovet i München under Franz Danzi, där han stannade till sin död 1802.

Carl Franz och Thaddäus Steinmüller var Esterházy-orkesterns topphornister och det är dessa två som inspirerat Haydn att skriva de oerhört krävande hornstämmor som existerar från 1760 - 1780-talet.

I Augusti 1763 anställdes ytterligare en hornist, Franz Reiner, och orkestern hade nu fyra hornister, vilket var mycket ovanligt vid denna tid. 1765 dog Knoblauch och Reiner hade lämnat orkestern kort före. Det innebar att två nya hornister anställdes. Dessa var Johann May och Franz Stamitz, och nu var hornsektionen återigen fyra. May och Stamitz slutade troligen innan 1769, för då får två nya hornister anställning och de var Franz Pauer och Joseph Oliva.

Haydns hornstämmor

Soloverk

Hornkonsert nr 1 D-dur Hob. VIId:3

Denna hornkonsert, som är en konsert för höjd-horn, är troligen skriven för Joseph Leitgeb 1762. Troligtvis var det en gåva till Leitgeb när hans dotter bars till dop av Haydns fru. Haydn skrev konserten efter dagens tjänstgöring, och han har i manuskriptet korrigerat skrivfel och kommenterat med: in schlaff geschrieben (skriven i sömnen). Om inte konserten är skriven till Leitgeb finns två andra möjligheter. Den ena är att den skulle vara skriven till Knoblauch och den andra möjligheten är, att den skulle vara skriven till Steinmüller. H.C. Robbins Landon menar dock, att Steinmüller var låghornist och då bör vi kunna avskriva honom.

Hornkonsert nr 2 D-dur Hob. VIId:4

Denna konsert som är en låghornskonsert, finns ej i originalmanuskript, utan bara i kopieform, gjord under Haydns tid. Att denna konsert skulle vara av Joseph Haydn ifrågasätts ofta. En del forskare menar, att det skulle kunna röra sig om ett tidigt verk av brodern Michael Haydn. Under alla omständigheter är det ett charmigt verk, som bjuder på fina utmaningar för envar hornist.

Konsert för 2 horn och orkester Ess-dur

Detta verks äkthet ifrågasätts än mer än hornkonsert nr 2. Noterna hittades i furst Kraft Ernst von Oettingen-Wallersteins bibliotek. Orkesterstämmorna återfanns utan något partitur och utan att namnge kompositören. På ett försättsblad har någon i efterhand lagt till namnet Michael Heiden. Den kände hornisten Francis Orval har lagt ner stor möda på att finna lösningen och har arbetat sig igenom papperskvalitéer, vattenstämplar, notkopisters handstilar etc. och drar slutsatsen att ingen av dessa faktorer kan fälla något avgörande. När det gäller komponisternas verkkataloger ger ej heller detta någon bevisning. Däremot berättar Orval att tonartsval, struktur och satsbeteckningar ger intressanta fakta. Konserten har ett tonartsschema: Ess-dur, Ess-moll, Ess-dur. En mittsats i grundtonartens mollvariant är mycket ovanlig hos båda bröderna Haydn. Samma sak gäller satsbeteckningen "Romans". Joseph använder den ett fåtal gånger men då alltid kopplad till variationsform, medan det i konserten är en ABA-form. Finalsatsen är av "la chasse-typ", vilket Michael aldrig använt, och Joseph enbart vid ett fåtal tillfällen. Orkesterinledningen upptar 22% av satsens längd, medan medeltalet för Haydnbröderna ligger på 16%. 2:a solostämman är ofta kromatisk, vilket har krävt en hornist med avancerad hand-teknik. Varken Joseph eller Michael skriver någonsin så. Däremot fanns i furst Kraft Ernst von Oettingen-Wallersteins orkester hornister med oerhört driven handhornsteknik. Några av dessa hornister var Joseph Nagel (höjdhornist), Franz Zwierzina (låghornist) och en period också låghornisten och sedermera solisten Carl Thürrschmidt, vars högerhandsteknik var ett konstant under för kritikerna. Anton Rössler, även kallad Antonio Rosetti, var kapellmästare här mellan 1773 och 1789 och skrev många konserter för dessa hornister. Stilen i konserten bär typiska drag av Rosettis sätt att skriva och det är nog sannolikt, att han också har skrivit denna konsert.

Kammarmusik

Det för hornister mest kända kammarmusikverket av Haydn, där hornet medverkar, är Divertimento á tre, för violin, cello och horn, komponerad 1767, Hob. IV:5. Haydn noterade från början hornstämman Corno da caccia men ändrade den senare till enbart Corno. Hornstämman är mycket virtuos och registret går från 2:a till 22:a naturtonen. Denna trio är med största sannolikhet skriven till Carl Franz.

Ett annat verk med en extremt krävande hornstämma är Sextett för violin, viola, cello, oboe, horn och fagott, Hob. II: 40, komponerad 1765. Hornstämman är här noterad upp till ett högt F, horn i Ess.

Andra kammarverk att nämna för hornstämmornas utmärkande roll är Divertimento a otto voici, Hob. X . (Barytonoktetterna). Dessa divertimenti finns även i en annan version, där Haydn bytt ut barytonen mot en flöjt.

Konserttrion Pietà di me för två sopraner och tenor, med horn, engelskt horn och fagott obligat måste också nämnas här. Hornstämman är av en unik svårighetsgrad och kan jämföras med de mest krävande partierna i Bachs och Zelenkas verk, alltså rent clarin-register.

Cassationer och symfonier

Haydn skrev ett antal Cassationer, en med 4 solistiska hornstämmor, D-dur HV. deest., komponerad c:a 1765. Haydn använde också fyra horn i fyra av sina symfonier. Nr 31 i D-dur, (Hornsignal) , komponerad 1765, är den mest kända av dessa symfonier, där hornen har mycket solistiska stämmor. Den totalt felnumrerade symfonin nr 72 , D-dur, är också skriven för 4 solistiska horn och troligtvis skriven innan symfoni nr 31. H. C. Robbins Landon menar, att en numrering kring 10 är mer korrekt. De två andra symfonierna är nr 13 i D-dur och nr 39 i g-moll.

Ur symfoni nr 31

Ur symfoni nr 31

Ur symfoni nr 72

Symfonin över alla symfonier, när det gäller hornstämmornas svårighetsgrad, är nr 51, Bb-dur, komponerad c:a 1769. Förstahornsstämman är skriven upp till ett noterat högt C, horn i Bb-alto och i andrahornsstämman finns lågregistertoner, som krävt en hornist med bra utvecklad handhornsteknik och stor tondrivningsförmåga.

Följande lista över Haydns symfonier och hornstämmornas register kan med fördel hängas upp vid telefonen för att snabbt kunna ge svar, "om man är ledig eller inte ledig" vid en eventuell förfrågan om att spela en Haydn symfoni. Noteringen inom parentes är gjord horn i F.

---

Symfonier

• 1. D, 1758/59, 2 horn i Bb-alto (höga c:n)
• 2. C, tidigast 1757/58, senast 1761. 2 horn i D (ett högt giss)
• 3. G, tidigast 1757/58, senast 1761. 2 h orn i C
• 4. D, tidigast 1757/58, senast 1761. 2 horn i G
• 5. A, tidigast 1757/58, senast 1761. 2 horn i A (höga h och e!)
• 6. D, 1761(?) Le martin, 2 horn i D
• 7. C, 1761 Le midi, 2 horn i C
• 8. G, 1761(?) Le soir, 2 horn i G (ett högt h)
• 9. C, 1762(?), 2 horn i C
• 10. D, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i D
• 11. Ess, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i Ess
• 12. E, 1763, 2 horn i E
• 13. D,1763, 4 horn i D
• 14. A, 1762(?), 2 horn i A
• 15. D, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i D
• 16. Bb, 1760/63, 2 horn i Bb-alto
• 17. F, 1760/62, 2 horn i F
• 18. G, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i G
• 19. D, 1760/63, 2 horn i D
• 20. C, 1760/61, 2 horn i C-alto (många höga d:n)
• 21. A, 1764, 2 horn i A
• 22. Ess, 1764 Filosofen, 2 horn i Ess
• 23. G, 1764 2, horn i G
• 24. D, 1764 2, horn i D
• 25. C, 1761/63, 2 horn i C
• 26. d, 1768/69 Lamentatione, 2 horn i D och F
• 27. G, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i G
• 28. A, 1765, 2 horn i A
• 29. E, 1765, 2 horn i E
• 30. C, 1765 Alleluja 2 horn i C
• 31. D, 1765 Hornsignal, 4 horn i D och G (höga ciss)
• 32. C, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i C-alto (höga d:n och e:n!)
• 33. C, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i C-alto (höga d:n och e:n!)
• 34. D, 1765/66, 2 horn i D
• 35. Bb, 1767, 2 horn i Bb-alto (höga c:n och d)
• 36. Ess, 1761/65, 2 horn i Ess
• 37. C, tidigast 1757/58, senast 1761, 2 horn i C
• 38. C, 1767/68 2 horn i C-alto (höga d:n och e:n!)
• 39. g, 1768(?) 4 horn i B-alto och G (höga c:n)
• 40. F, 1763 2 horn i F (höga c:n)
• 41. C, 1769(?) 2 horn i C-alto och basso (höga d:n och c:n)
• 42. D, 1771, 2 horn i D och A
• 43. Ess, 1771/72, Mercurius, 2 horn i Ess
• 44. e, 1771/72, Trauer, 2 horn i E ( ett högt h) andra horn i G och A ofta högre än 1:a
• 45. fiss, 1772, Avskedssymfonin, 2 horn i A och Fiss, andra också i E
• 46. H, 1772, 2 horn i H och D
• 47. G, 1772, 2 horn i G och D
• 48. C, 1768/69, Maria Teresa, 2 horn i C-alto och F (höga d:n)
• 49. f, 1768, La passione, 2 horn i F (höga c:n)
• 50. C, 1773, (troligen den som spelades för Maria Teresa), 2 horn i C-alto (höga d:n)
• 51. B, 1771/73, 2 horn i Bb-alto och Ess (höga d.n, e:n och f!!!!)
• 52. c, 1771/73, 2 horn. Första horn i C-alto/basso (höga d:n), andra horn i E och C-basso (höga h:n!)
• 53. D, 1778/79, L'impériale, 2 horn D och A-alto (andra satsen A-alto Tacet i Esterházy stämmorna. Tre versioner av Finalen:1. Esterházy manuskriptet2. Versionen som finns i de flest tryckta utgåvorna3. Franska förlagets version
• 54. G, 1774, 2 horn i G och C-basso
• 55. Ess, 1774, Skolmästaren, 2 horn i Ess och Bb-alto (höga h:n)
• 56. C, 1774, 2 horn i C-alto och F (höga d:n)
• 57. D, 1774, 2 horn i D och G
• 58. F, 1767/68, 2 horn i F
• 59. A, 1767/68 Feuer, 2 horn i A
• 60. C, 1764(?) Per la Commedia intitolata "Il Distrato", 2 horn i C-alto/basso (höga d:n)
• 61. D, 1776, 2 horn i D och A
• 62. D, 1779/80, 2 horn i D
• 63. C, 1779 La Roxelane Version 1: 2 horn i C-alto/basso (höga d:n)Version 2: inga höga d:n
• 64. A, 1773/74, Tempora Mutantor, 2 horn i A och D
• 65. A, 1772/74, 2 horn i A och D
• 66. Bb, 1775/76, 2 horn i B-alto och F (höga c:n)
• 67. F, 1775/76, 2 horn i F och Bb-alto
• 68. Bb, 1774/75, 2 horn i Ess och Bb-alto (ett högt c)
• 69. C, 1775/76, Laudon, 2 horn i C och F
• 70. D, 1778/79, 2 horn i D
• 71. Bb, 1778/79, 2 horn i Bb-alto och F
• 72. D, 1763/65, 4 horn i D (höga ciss)
• 73. D, 1781, La chasse, 2 horn i D och G
• 74. Ess, 1780(?), 2 horn i Ess och Bb-alto (ett högt c)
• 75. D, 1779, 2 horn i D och G
• 76. Ess, 1782, 2 horn i Ess och Bb-alto
• 77. B, 1782, 2 horn i Bb-alto och F (ett högt Bb)
• 78. c, 1782, 2 horn i Ess och C
• 79. F, 1783/84, 2 horn i Bb-alto och F (ett högt Bb)
• 80. d, 1783/84, 2 horn i D och Bb-alto (höga a:n)
• 81. G, 1783/84, 2 horn i G och D
• 82. C, 1786, L'Ours, 2 horn i C-alto och F (höga d:n)
• 83. g, 1785, La poule, 2 horn i G och Ess
• 84. Ess, 1786, 2 horn i Ess och Bb-alto (ett högt c)
• 85. Bb, 1785, La Reine de France, 2 horn i Bb-alto och Ess (höga c:n)
• 86. D, 1786, 2 horn i D och G
• 87. A, 1785, 2 horn i A-alto och D
• 88. G, 1787(?), 2 horn i G och D
• 89. F, 1787, 2 horn i F och C
• 90. C, 1788, 2 horn i C-alto och F (höga d:n)
• 91. Ess, 1788, 2 horn i Ess och Bb-alto (2 höga c:n)
• 92. G, 1789, Oxford, 2 horn i G och D ( ett högt a)
• 93. D, 1791/92, 2 horn i D och G
• 94. G, 1791, Surprise, 2 horn i G och C
• 95. c, 1791, 2 horn i E och C
• 96. D, 1791, The Miracle, 2 horn i D och G
• 97. C, 1792, 2 horn i C och F
• 98. B, 1792, 2 horn i Bb och F
• 99. Ess, 1793, 2 horn i Ess och G ( ett högt Bb och d)
• 100. G, 1794, Militär, 2 horn i G och C
• 101. D, 1794, The Clock, 2 horn i D och G
• 102. Bb, 1794/95, 2 horn i Bb och F
• 103. Ess, 1795, Drum Roll, 2 horn i Ess och C
• 104. D, 1795 Salomon eller London, 2 horn i D och G
• 105. B, 1792, Sinfonia concertante, 2 horn i Bb och F

Rekommenderade inspelningar

Hornkonsert nr 1 D-dur Hob. VII d:3
Horn: Barry Tuckwell
English Chamber Orchestra
LP EMI 063-03362

Naturhorn: Timothy Brown
The Academy of Ancient Music
Dir: Christian Hogwood
DECCA L'OISEAU-LYRE CD 417610-2

Hornkonsert nr 2 D-dur Hob. VII d:4
Horn: Barry Tuckwell
English Chamber Orchestra
LP EMI 063-03362

Konsert för 2 horn och orkester Ess-dur
Horn: Zdenek och Bedrich Tylsar
Dvorak Chamber Orchestra
Dir: Petr Altrichter
SUPRAPHON 110769-2

Divertimento a tre Hob IV 5
Horn: Joseph Eger
Violin: Isidore Cohen
Cello: Sterling Hawkins
LP RCA LM-9803-E

Naturhorn: Jean Rife
LP THOROFON CAPELLA MTH-257

Divertimento a otto voci
Ricercar Consort
Naturhorn: Claude Mary och Piet Dombrecht
RIC. CD 067050, 067124

Divertimento a otto voci (flöjtversionen)
The Little Orchestra of London
Horn: Alan Civil och Shirley Hopkins
LP ORYX 1740-1741

Cassation G-dur och F-dur
Collegium aureum
Naturhorn: Gerd Seifert och Erich Penzel
LP HARMONIA MUNDI HMS 30643

Cassation D-dur
Kölner Kammerorchester Dir: Helmut Müller-Brühl
Horn: Erich Penzel, Walter Lexutt, Nicholaus Grüger och Paul Raspe
KOCH-SCHWANN CD 316026

7 Divertimenti för 2 oboer, 2 horn och 2 fagotter
London Wind Solists
Horn: Alan Civil och Ian Harper
Dir: Jack Brymer
LP DECCA SXL 6338

Symfonier
nr 1-104
Philharmonica Hungarica Dir: Antal Dorati
1:a Horn: Christopher Leuba
DECCA CD 430100-2

The Hyperion Haydn Edition
The Hanover Band Dir: Roy Goodman
Naturhorn: Raul Diaz, Gavin Edwards, Anthony Halstead, Anthony Chidell och Roger Moutgomery
Hyperion CD 66520-66536

Die Sturm und Drang Symphonien (26, 35, 38, 39, 41-52, 58, 59 och 65)
The English Concert Dir: Trevor Pinnok
1:a Naturhorn: Anthony Halstead
Archiv Production CD 43 50 01-2

Symfoni nr 51
Tafelmusik Dir: Bruno Weil
Naturhorn 1: Ab Koster
SONY CD SK 48371

Litteratur

• Fitzpatrik: The horn and hornplaying... Oxford U.P. 1970
• Janetzky-Brüchle: The Horn, Amadeus Press 1988
• Tuckwell: Horn, Schrimer books 1983
• Haunton-Schuller: Horn passages in symphonies of J. Haydn, Margum music 1980
• Bryan: Carl Franz, Eighteenth-century virtuoso.. Alta Musica, IV Tutzing 1979