Hornets Historia VIII

Stich/Punto

Under den gyllene tiden av hornspelets historia kom en hornist att utmärka sig långt över de andra. Född 1747 på godset tillhörande greve Wenzel Joseph von Thun i Tetschen, numera Jehusce (Zehuzice), en by i det tysktalande Czaslau-distriktet i Böhmen. Hans namn var Johann Wenzel Stich (Jan Vaclav Stich) och han var son till Wenzel och Katharina Stich. Familjen var livegen och fadern var grevinnan Katharina Thuns personlige kusk.

På godset blev Johann Wenzel Stich undervisad i sång och violinspel. Greve von Thun upptäckte också Stichs talangfulla trakterande av jakthornet och satsade på honom genom att tillsammans med Franz Weisbach skicka dem till dåtidens finaste pedagoger.

Först till Prag för att studera hos Joseph Matiegka (studiekamrat med Anton Joseph Hampl och båda elever av Hermoläus Smeykal). Därefter till München för vidare studier hos Johann Schindelars. Slutligen kom Stich att studera hos Hampel och Carl Haudek i Dresden.

Hos Hampel utvecklade han handhorntekniken och hos Haudek, som han bodde hos under sin vistelse i Dresden, utvecklade han sitt höjdregister. Här förvånade Stich många genom att ofta spela två eller tre svåra Sekond-konzerte (Låghorns-konserter) efter varandra, fastän hans fysik var långtifrån robust. Bl.a. var det Hampls hornkonsert, som Stich brukade spela (se Movits nr 5).

Efter studieuppehållet i Dresden kom Stich tillbaka till sin patron Greve von Thun. Livet som uppassare blev en för stor börda efter den frihet han känt. Från denna tid berättas att Stich hade ett dominerande sätt och ett våldsamt temperament. Ernst Gerber berättar att "Stich inte fick bära svärd för sina överordnade som brukligt var, då man var rädd, att han kunde skada någon, när hans temperament slog över".

20 år gammal flydde Stich tillsammans med fyra andra musiker. Greve von Thun blev rasande och sände ut ett uppbåd av soldater för att fånga dem och de hade order på att minst slå ut Stichs framtänder så att han aldrig skulle kunna spela horn mer. I arresteringsorden beskrevs Stich vara av medellängd, blekhyad och finnig. Turligt nog nådde de över gränsen till kyrkostaten Rom, där Stich italieniserade sitt namn till Giovanni Punto.

Den första anställning som Punto fick efter att han lämnat Böhmen, var hos Prins av Hechingen, "Hochfürstl. Waldhornist von Hohenzollern".

27/3 1769 kom han till Hertigen av Mainz orkester. Hovkalendern nämner honom fram till 1774, varefter han sa upp sig i vrede, eftersom han inte tilldelats konsertmästarplatsen. (Punto såg sig framför allt som stor violinist och hans ambition var att leda en orkester.)

Nästa anställning blev som förstehornist i Würzburg, och härifrån utgick Puntos första stora turné som solist runt om i Europa. Tidigt 1772 måste Punto spelat konserter i London. Dr Charles Burney nämner detta då han lämnar den första detalierade beskrivningen om Puntos hornspel efter att han hört honom i Coblenz:

Kurfursten har en fin orkester, i vilken M. Ponta, den firade hornisten från Böhmen, vars smak och häpnadsväckande utförandepraxis som senast i London blev så applåderad, är medlem.
Mellan den 25/12 1776 och den 31/3 1777 spelar Punto 11 konserter i de av Jean Le Gros ledda Concerto Spirituel i Paris. Vid den sista av dessa konserter är en av åhörarna Marie Antoinette. Efter Paris blev det en tur över till London för 2:a gången och här undervisar han bl.a. Kung Georg III:s privata orkesters hornister, Moller och Kellner.

1778 spelade Punto igen i Paris och denna gång var det 8 konserter. Vid detta tillfälle hörde Wolfgang Amadeus Mozart honom. Mozart skriver i ett brev till fadern, daterat Paris den 5 april 1778 följande: "Nu skall jag skriva en sinfonia concertante för flöjt, Wendling; oboe, Ramm; valthorn, Punto; och fagott, Ritter. Punto är en magnifik blåsare". Senare den 1 maj 1778 skriver Mozart igen till Fadern:

- Men det har krånglat till sig med min Sinfonia concertante. Det verkar som om något kommit emellan igen: jag har mina fiender här också. Var har jag inte haft det? Men detta är ett gott tecken.

Jag har fått skriva min sinfonia under största brådska, jag har arbetat intensivt, och de fyra solisterna var och är mycket förtjusta i stycket. Le Gros [sångare och kompositör samt under 15 år ledare av Concerto Spirituel] hade noterna i fyra dagar för att få dem kopierade, och jag såg dem alltid ligga på samma ställe.

Men i förrgår fann jag dem inte; jag sökte och sökte bland noterna, och fann dem till sist undangömda där. Jag låtsades som om ingenting.

Sedan frågade jag Le Gros:- Jo, jag undrar, har ni lämnat ut min Sinfonia till kopiering? Nej, det hade han glömt, svarade han. Då jag ju inte kunde ge honom order vare sig att få noterna kopierade eller att uppföra verket, sa jag ingenting.

Jag gick till konserterna de två dagar, då min Sinfonia skulle ha spelats. Då kom Ramm och Punto och frågade mig, varför inte min Sinfonia spelades. De var ursinniga.

- Det vet jag inte, svarade jag. Ni är de första som för det på tal. Jag vet ingenting. Ramm blev rasande, och i orkestermusikernas rum svor han ve och förbannelse över Le Gros, på franska, och sa att det var just snyggt gjort av honom, etc.

Vad som retar mig mest i hela den här saken är att Le Gros inte har sagt ett ord till mig - endast jag skulle hållas i okunnighet. Om han åtminstone hade framfört en ursäkt - att han inte hade haft tid eller något liknande - men absolut ingenting. Jag tror att det är Cambini, som ligger bakom. Han är en italiensk kompositör här, som jag, egentligen utan att mena det, hade sagt något nedsättande om, när jag träffade Le Gros första gången.

Cambini har skrivit kvartetter, och en av dem hörde jag i Mannheim. De är riktigt vackra. Jag talade berömmande om dem och spelade början på den jag hade hört. Men Ritter, Ramm och Punto var också där, och de lämnade mig ingen ro, de sa, att jag måste fortsätta att spela, och själv fylla i vad jag inte kom ihåg av Cambinis musik. Det gjorde jag också, och Cambini var alldeles utom sig av lycka och kunde inte låta bli att ropa: Questa è una gran'testa! [Vilket huvud]. Men i själva verket var han ganska sur......

Mozart sålde sedan partituret till Jean Le Gros och det har aldrig blivit återfunnet. Otto Jahn fann en Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott i Ess-dur, K. 297b/anh. C 14.01. Den enda källan till detta verk är Jahns egen kopia. Det finns inget bevis för att detta är ett verk av Mozart och det råder stor oenighet bland musikforskare om dess äkthet.

Under sina vistelser i Paris blev Punto mycket god vän med hornvirtuosen Carl Türrschmidt och det är från honom mycket av informationen om Puntos liv härstammar.

1781 gjorde den kände parisiske hornbyggaren Lucien-Joseph Raoux tre horn i solitt silver till Türrschmidt och hans duettkollega Johann Palsa samt Punto. En av dem, som ofta hörde Punto spela, var den franske historikern François J. Fétis. Han beskrev Puntos hornspel med orden: "Man kan inte tänka sig en vackrare klang, säkrare ansats och en mer medryckande frasering än Puntos." Fétis noterar också skillnaden i klang på det nya hornet som är mer briljant än tidigare.

Vi kan tänka oss att Punto tidigare spelat på ett böhmiskt instrument och då antagligen med ett klockstycke som var något större än Raoux-hornets. Metallvalet (silver) kan också ha gjort att klangen blev mer briljant.

1781 erbjöds Punto en plats i ärkebiskopens av Würzburg hovorkester, vilken han accepterade. Året efter kom Punto tillbaka till Paris efter ett erbjudande från greve d'Artois (senare Charles den 10:e) om en plats i hans orkester med livslång pension och stor frihet för att kunna åka på soloturnéer.

1788 var Punto i London och spelade bl.a. i Madame Maras Pantheon konserter, från vilken denna berättelse av Michael Kelly är hämtad:

Jag gick in till artisternas foajé för att prata med fru Crouch, men de enda personerna i rummet var Madame Mara och herr Ponte (sic), den Preussiske Kungens förste hornist, och en väldigt fin artist; Han var en mycket nära vän till Madame Mara, och engagerad för att spela en konsert...denna kväll.

Han sa till Madame Mara på tyska "Min kära vän, mina läppar är paralyserade av rädsla och jag är säker på, att jag inte kommer att kunna få ut ett enda ljud ur mitt instrument; jag ger vad som helst för lite vatten eller öl, så att jag kan fukta mina läppar." Madame Mara svarade på Tyska "det finns ingen här att hämta, men om jag visste, var jag skulle hämta, så skulle jag gå och hämta det själv."

Medan de pratade stod jag vid den öppna spisen. Jag sa till Madame Mara på tyska, "Madame, jag är ledsen för att ni skall ha det besväret medan jag står overksam här. Det skulle glädja mig mycket att få lov att hämta lite porter till Herr Ponte."

Jag meddelade omedelbart en budbärare för att få ett skummande krus; och så fort den anlände, gav jag kruset till den törstige musikern. Det var i Grevens tid för i samma ögonblick blev han kallad till scenen för att spela sin konsert.

1788 hade greve d'Artois lämnat Paris, och Punto gjorde en turné genom Tyskland i hans egen vagn, vilket ger oss en idé om hans succé och välmående. 1789 kommer Punto tillbaka till Paris och blir där under hela franska revolutionen fram till Napoleons övertagande 1799.

Under denna tid verkar han bl.a. som violinist och dirigent för Theatre des Variations Amusantes (1795-97) och uppnår därmed sin livslånga ambition att få leda en orkester. Han skriver också en "hymn till friheten".

Hornet lade han dock inte åt sidan. Någon gång mellan 1792 och 1795 kom de första exemplaren av hornskolan: Seule et Vraie Methode pour apprendre facilement les Elémentes Premier et Second Cors, som var skriven av Hampl och redigerad av Punto (se Movitz nr 5).


Förutom den inledande texten i artikulationens konst består skolan enbart av duetter. Inte ett ord skrivs om handstoppstekniken, vilket tyder på att det fortfarande betraktades som en yrkeshemlighet som inte spreds i text, utan endast muntligen.

Följande instruktioner gavs:

1. Uttala ordet "DAUN" med tungspetsen och låt tonen klinga diminuerande, så att samma effekt uppnås som när man slår på en klocka.

2. För att utföra en korrekt och bra ansats, är det viktigt att uttala "TA" med tungspetsen.

3. För att kunna göra en mjuk ansats i Adagiopassager är det nödvändigt att uttala ordet "DA"

4. Registret för 1:a horn är:

Komponister måste observera att detta är registret för horn i C-basso, D, Ess, E och F. Från G-C-alto är det enbart möjligt att använda G-G:

Detta uttalande ger oss ledtråden att Punto inte spelade över höga C noterat, horn i F. Det förekommer ej heller några högre toner i Puntos egna kompositioner. Punto var en utpräglad låghornist, som hos Haudek i Dresden lärt sig bemästra det övre registret. Puntos registeromfång var alltså det samma som en professionell orkesterhornist har idag.

5. Registret för 2:a horn är:

Den unge komponisten varnas för att skriva tonerna a och f samman: då f är för högt och a för lågt.

Detta ger oss ledtrådar till Puntos stoppteknik. Om a betraktas som lågt, betyder det att Punto med största sannolikhet spelade denna ton helt öppet, i annat fall (hel, 3/4 eller halvstopp) tenderar a att bli för högt. Om f blir högt kan det betyda att Punto spelade denna ton väldigt öppet för att få en bättre klang.

6. Orsaken till att första hornisten inte kan ta de låga tonerna så lätt och att låghornisten inte kan spela de höga tonerna så lätt ligger i munstyckets utformning. Första hornistens munstycke är litet och randen har en liten diameter medan låghornistens munstycke är större med en betydligt vidare diameter.

1799 söker Punto platsen som hornlärare vid det nyligen öppnade Pariskonservatoriet. Till denna ansökning är det troligt att han presenterade Etude ou Exercice Journalier från 1793. Han får inte denna plats och lämnar kort därefter Paris för att resa till Wien, över Frankfurt och München. Allgemeine Musikalische Zeitung (AMZ) skriver Januari 1800: "Den mest berömda av alla valthornister är just nu på besök i München. Han får Hovets och publikens största bifall".

Väl i Wien träffar Punto Beethoven, som genast skriver en sonat till honom (op.17). AMZ Juli 1800 skriver om konserten på Burgtheater den 18 april 1800:

Den berömde, och nu antagligen den störste valthornisten i världen, Herr Punto, (född i Böhmen, vars egenliga namn är Stich) uppehåller sig just nu i Wien. Han gav nyligen en musikalisk akademie, där han framför allt spelade en sonat för piano och valthorn, komponerad av Beethoven, spelad av denne samt Punto, så utsökt och så känslosamt, att, trots den nya teaterordningen, vilken förbjuder da capo och kraftigt applåderande, virtuoserna efter likafullt starkt bifall, blev tvungna att spela igenom sonaten från början igen.

Följande månad spelade de sonaten igen i Pest (numera Budapest), där musik- kritikern skrev: "Vem är denne Beethover [sic]? Hans namn är inte bekant bland musiker. Givetvis känner vi alla till Punto.

Senare skriver AMZ 15 oktober 1800:

Herr Punto, den välkände horn-mästaren, slår alla med häpnad. Hans ton, hastighet, och speciellt utförandet är värt all beundran. Man skulle dock nästan önska att han spelade mer naturliga toner i sina vackra adagion [antagligen många halv/hel-stopp]. Herr Beethoven gjorde honom den tjänsten, och skrev en sonat för piano med horn, vilken är briljant. Det var bra att få höra Herr Punto spela en god komposition, för hans egna kompositioner är inte precis signifikativa och här och där rätt bizarra.

För symfonin av Méhul som han dirigerade, kunde däremot ingen van konsertåhörare bli glad. Hur kunde Méhul bringa till denna långa jaktsymfoni, vid sidan om ett grötigt buller, alla sorters vulgära jaktmelodier och triviala frånstötande målerier? Herr Punto dirigerade själv med violinen, men han såg bara löjlig ut genom sitt gammalfranska humbugsartade grimaserande - vilket gör en ont, med tanke på hans i övrigt stora meriter.

Efter 33 år vågade sig nu Punto till sitt hemland Böhmen. Det fanns ingen risk för tillfångatagande längre. Greve von Thun var sedan länge död, och storheten gjorde att hans landsmän följde resan från vägen och skålade för honom på värdshusen.

18 januari 1801 gav Punto en konsert i Nationalteatern i Prag, där han spelade en konsert och en kvartett av egen komposition. Prager Zeitung skriver följande:

Den höga Adeln och den ärade publiken njöt i måndags, den 18, i den Kungliga Nationalteatern, det ovanliga nöjet att få beundra virtuosen Herr Punto, som är berömd vida omkring, spelande två konserter på valthornet. Denna kände artist (under namnet Punto) fick eniga applåder för utförandet av dessa konserter då han visade sitt ojämförligt mästerliga trakterande av detta instrument. Han fick den största expertisen att erkänna, att de aldrig hade hört något liknande utförande på valthornet. Utförandet på det annars så svåra blåsinstrumentet var som den renaste sång, i det höga registret såväl som i det låga. I flera delvis lyriska, delvis tragiska cadenzer, spelade artisten till och med 2 och 3 stämmiga akord. De valda variationerna bestod av utsökta nyheter. Det visar att vårt faderland producera stora musikaliska genier.

1802 slog sig Punto ihop med sin gode vän från åren innan revolutionen i Paris, komponisten och pianisten L. J. Dussek. De turnerade runt i Böhmen, och spelade bl.a. konserter i bägge deras födelsebyar.

Efter en kort tripp till Paris 1802, kom Punto tillbaka till Prag igen. Han blev nu sjuk i lungsäcksinflammation och plågades i 5 månader, innan han slutligen avled den 16:e februari 1803 i sitt 56:e år. Han begravdes på den allmänna kyrkogården Prag Kleinseite den 19:e februari.

Vid Puntos gravplats restes ett monument till hans ära. Inskriptionen på monumentet lyder:

PUNTO FICK ALLAS APPLÅDER. LIKA MYCKET SOM MODER BÖHMEN APPLÅDERADE HONOM I LIVET, LIKA MYCKET SÖRJER HON HONOM I DÖDEN.
Prags tonkonstnärsförening höll ett dödsrequiem för Punto den 26 februari i Pfarrkirche St.Niklas, där Mozarts requiem spelades. Tusentals människor kom för att hedra minnet av Punto.

Som så många andra musiker vid denna tid, komponerade Punto. Bland hans verk kan nämnas: 14 hornkonserter, 1 klarinettkonsert, kammarmusik av olika art, bl.a. 18 kvartetter för horn, violin. viola och bas.


Litteratur

Fitzpatrik: The Horn and Horn Playing... 1680-1830 Oxford University Press 1970

Franzén: Mozarts brev. Natur och Kultur 1991

Morley-Pegge: The French Horn. Ernst Benn 1960

Pizka: Hornisten-Lexikon. Hans Pizka edition 1986

Tuckwell: Horn. Schirmer Books 1983


Discografi i urval:

Punto: Hornkonserter

Horn: Barry Tuckwell
Academy of St. Martin in the Fields
Dir: Neville Marriner
EMI CD 7243 5 6939721

Punto: Hornkonserter
Horn: Vladimira Klanska-Bouchalova
Prags kammarorkester
Supraphon CD 110166-2

Punto: Kvartett för horn, vl, vla och Bs. Op.2 nr.1.
Naturhorn: Thomas Müller
Deutsche Harmonia Mundi CD HM 953-2 882 980-907

Mozart: Sinfonia Concertante K 297b Anh 1/9
Auréle Nicolet, Flöjt
Heinz Holliger, Oboe
Hermann Baumann, Horn
Klaus Thunemann, Fagott
Academy of St. Martin in the Fields
Dir: Neville Marriner

Thomas Ekman

??