Kungliga kapellet i slutet av 1700-talet
Vi börjar den 30 juni 1658 då "Kungens Livregemente till fots" upprättades av Danmarks dåvarande kung Fredrik III. Varje Regementskompani fick då ett antal pipare och en tamburmajor. Musikerna importerades uteslutande från Sydtyskland. Livgarden utvecklades i takt med att nya instrument kom fram. 1680 var det en ren skalmeja-kår för att senare övergå till att det uteslutande spelades på oboer. Man började kalla dem för "Livgardens Hoboister till fots" och just Hoboist (från franskan) kom alla livgardens anställda musiker att tituleras ända fram till 1950-talet oavsett vilket instrument man spelade. Livgardens oboister hade i början på 1700-talet fagotten som 2:a instrument. Oboister och fagottister från Livgarden användes vid behov av Köpenhamns Hof-violoner. En bit in på 1700-talet fick Hoboisterna ytterligare ett bi-instrument, valthornet. Längre fram på 1700-talet, då klarinetten tillkom uppstod den klassiska blåsoktetten, (2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter och 2 horn). Denna ensembleform blev väldigt populär och många kompositörer började skriva för denna besättning. Eftersom ensemblerna ofta hade militär anknytning skrevs många marscher bl.a av Haydn, Beethoven och Schubert.
1746 är ett mycket viktigt årtal i Köpenhamns teater- och musik historia. Kung Christian den 6:e dog och i och med det upphävdes teater och konsertmusikförbudet för allmänheten. Teater, konsert och operamusik hade intill nu varit förbehållet hovet. Detta medförde att det i slutet av 1746 var en enorm aktivitet runtomkring i Köpenhamn. Nya teatrar öppnades och musikföreningar bildades. 1747 kom troligtvis den förste "riktige" hornisten till Köpenhamn. Det var en tysk vid namn Paul Engelbert Melschede. Han gav konserter vid den Tyska teatern i Köpenhamn. 1750 fick Melschede tillsammans med en annan hornist, Reinning, anställning som hoboister i Livgarden och blev använda av Hof-violonerna vid konsert och operaföreställningar. De blev omtalade som ett mycket bra hornistpar och de spelade tillsammans i 11 år fram till 1761.
4 år tidigare, 1757, hade den första kompletta verkstaden för "Musik och Felt-trumpeter, Valthorn, Basuner och Posthorn, såväl av silver som av mässing" öppnats av guldsmeden Jägenreuter på order från Kung Fredrik V, som i och med detta också passade på att beställa 50! valthorn till jakten.
1761 anställdes nästa par av hornister i Livgarden. De var Franciscus Sieg och Jacobus Ehrlich och samtidigt med deras anställning införskaffades 72 hornduetter. Sieg och Ehrlich spelade tillsammans fram till 1770 då nästa par hornister importerades. Det fanns ingen musikundervisning på så hög nivå att det kom fram inhemska hornister i Danmark som kunde användas. Alla musiker som kom till Livgarden och Hof-violonerna importerades främst från Böhmen och Sachsen. De två nya hornisterna kom från Sachsen och hette Johan Gottfried Gruner och Johan Gottfried Falck. De spelade säsongen 1770-71. 1770 reformerades Hof-violonerna verksamhet av Guiseppe Sarti, som var Kung Christian VII:s sånglärare och Hofkapellmästare vid Hof-violonerna. Efter långt utdragna förhandlingar med Kungen, där Sarti ställde krav på en orkester med 25 man för att tillmöteskomma tidens krav på en operaorkester, fick han slutligen när förh andlingarna var färdiga den 1 oktober 1770, 22 man. Det kom att se ut på följande sätt:
Genomsnittslönen i Kapellet var 3-400 R.Daler/år. Konsertmästaren Hartmann hade 500/år. Högst avlönad var den eminente Hamburg-flöjtisten Zielche med 600/år och lägst avlönad var kontrabasisten Aug. Schreiber med 150/år.
Kungliga kapellet i slutet av 1700-talet
Kapellets plikter var vid Hovet, där de skulle spela vid konserter, bal, maskerad och fransk komedi. Övrig tid lades till operaföreställningar på Teatern vid Kongens Nytorv. Gruner och Falcks plats i Livgarden övertogs av Antonius Köhl (Köll) från Böhmen och Adam Dominick Hahn från Mähren. Säsongen 1771-72 spelade hornisterna Philip Wenzel och Franz Seewald istället för Gruner och Falk, som kom tillbaka nästföljande säsong.
Ordningen med att spela vid Teatern vid Kongens Nytorv var inte tillfredsställande. Musikerna i Kapellet eller Hof-violonerna som de fortfarande hette, var ofta tvungna att ge återbud till teaterföreställningarna på grund av tjänst vid Hovet. En omorganisering genomfördes 1773, så att Kapellet övergick till att bli Det Kongelige Teaters Orkester. Tjänsten vid Teatern tilltog medan förpliktelsen till Hovet långsamt minskades. De första åren blev tumultartade och 1775 lämnade Sarti posten som musikalisk ledare. Den övertogs av Paolo Scalabrini, som hade verkat som kapellmästare vid Teatern sedan 1772. 1781 lämnade Scalabrini över posten som kapellmästare till Israel Gottlob Wernicke , men det var ingen lyckad anställning. Standarden i Kapellet sjönk och det höjdes röster för en förnyelse. Den kom 1785 genom Dresdner-komponisten och orkesterspecialisten, Kapellmästare Johan Gottlieb Naumann. Som en av tidens stora musikpersonligheter blev han den som skulle genomföra en ny operareform. Naumann hade tidigare på 1770-talet gjort det samma med Operan i Stockholm. Det blev precis som i Stockholm, den hårda vägen. Han förklarade att högst 6-7 av medlemmarna i Kapellet kunde användas, resten skulle bort p.g.a. ålderdom eller oduglighet. Det nya Kapellet skulle bestå av 29 man och för att bevara den konstnärliga standarden, endast spela operaföreställningar.
Den övriga tjänsten (Bal, Komedi, övrig hovtjänst) lades över på Hoboisterna och Adjutanterna (extramusiker som togs in till Kapellet vid behov). De nya musikerna fick Naumann till största delen från det nyligen nedlagda Hessen-Casselska Kapell. Standarden på dessa musiker var varierande och ett av misstagen var anställningen av hornisterna Jacob Sedlaczek och Franz Reinert. De anställdes med högsta lön (600 R.d/år). Det visade sig att dessa två herrar var så kallade "Valthornistinvalider". P.g.a. svårigheten att hitta nya hornister behöll man dem i 2 år, varefter Reinert fick på stället sparken och Sedlaczek, som visat vissa musikaliska talanger, sattes i skolning för att lära sig spela kontrabas. De nya hornisterna var Carl Wolfgang Fuhrmann från Schleisen och Franz Anton Xaverius Zrza från Mähren. Vid denna tid bildades en av de unikaste formerna för militärmusik som funnits. Det var kårer bestående av enbart hornister, Livjägarna. De två första kårerna var den Själländska och den Hollstenske. Senare bildades fler och ett av Livjägarkorpsen blev också placerat i Norge.
Livjägarhornisterna hade ett bi-instrument, det turkiska halvmånehornet, som användes i fält för att ge en tydlig signalgivning. Halvmåne-hornet kom sedermera att utvecklas till signalhorn eller Bügelhorn.
Halvmånehorn, Själlandske livjäger 1786
Som valthornskår var de oerhört uppskattade och de blev ansedda som de finaste av alla militärorkestrar. Livjägarna, som var elitsoldater, stod i främsta ledet vid Engelska flottans anfall mot Köpenhamn 1807. En av officerarna som utmärkte sig med stor tapperhet var Eduard Du Puy, som brukade marschera framför kåren och med sin fantastiska stämma sjunga till valthornsklangen. Imponerande måste det ha låtit. Wilhelm Bergsö skriver i sina memoarer att:
Man kunde näppeligen tänka sig någon större begravning, utan att Livjägarna var med. Deras sorgemusik, bl.a. Weises sorgmarch, gav en gripande känsla och deras koraler lät som den finaste manskör.
Edouard Du Puy
1832 skriver kapellmästaren vid Det Kgl. Teater, till lika anförare och officer i Livjägarkorpset, Johannes Frederik Fröhlich en Marsch och Jaktstycke för 9 olika stämda horn, och detta kom att bli Livjägarnas bravurnummer. Detta stycke är tyvärr det enda bevarade av Livjägarnas repertoar.
J. F. Fröhlich
Första takterna i Marsch och jaktstycke för 9 olika stämda horn av Fröhlich
Vi går tillbaka till 1785, där efterfrågan på bra utbildade musiker blev allt större. En skola upprättades av Naumann, där Kapellets musiker undervisade. Undervisningen lades på måndagar dagtid. Denna lediga måndagstradition för undervisning är fortfarande kvar idag. Den första att undervisa på horn blev C.W. Fuhrmann och en av hans första elever är J.G. Gruners son Friedrich Christian Gruner. F.C. Gruner kommer senare, som förste danske hornist, att få anställning i Kapellet. 1787, efter väl genomfört arbete, önskade Naumann inte bli kvar. Han utser sin efterträdare som blev Johan Abraham Peter Schultz. Schultz blev mycket omtyckt och han anses vara skaparen av det danska orkesterklang-idealet.
1793 får Köpenhamn besök av Carl Thürrschmidt, som var en av de ledande rundresande hornvirtuoserna. Thürrschmidt var liksom sin gode vän Giovanni Punto, låghornist, och även han likt Punto, behärskade höjdregistret. Han växte upp på Wallersteinslottet, där Antonio Rosetti var kapellmästare och pappan, Johannes Thürrschmidt, var anställd som höjdhornist. Under tiden 1773-89 skrev Rosetti inte mindre än 23 konserter för 1 eller 2 horn och orkester och de flesta är tillägnade någon av Thürrschmidt-hornisterna. 5 av låghornskonserterna är tillägnade Carl Thürrschmidt. Carl slog sig ner i Paris med höjdhornisten Johann Palsa, och de reste runt som duettpar och ansågs tillsammans med bröderna Gugel som det bästa. Thürrschmidt arbetade tillsammans med Lucien-Jouseph Raoux med att utveckla ett nytt horn. Hornet, som kallas för Cor-solo, har ett fast munrör och byglar i solostämningarna G, F, E, Ess och D. L-J.
Cor-solo
Raoux byggde 1781 tre Cor-solo i Sterling-silver. Ett gick till Punto och de andra två till Thürrschmidt och Palsa. Thürrschmidt utvecklade också Hampls handhorns-sordin, så att man på denna obehindrat kunde spela kromatiskt genom hela registret. Denna sordin har också tillskrivits bröderna Böck. Eftersom Thürrschmidt var elev hos Hampl är det mest troligt, att det var han som utvecklade sordinen och bröderna Böck använde sig av den. Palsa hade dött 1792, så Thürrschmidt stod på egna ben som solist, när han kom till Köpenhamn. Här gjorde han ett stort intryck och var själv mycket imponerad av konsertmästaren Claus Schalls sätt att leda Kapellet.
26 februari 1794 brann Christiansborgs slott, där allt notmaterial förvarades. Ingenting kunde räddas och många musikaliska skatter gick förlorade. Schultz försökte rädda något av notmaterialet undan branden, men misslyckades. I stället fick hans hälsa en allvarlig knäck. 1795 efterträds Schultz av Friedrich Ludwig Ämilius Kunzen som kapellmästare. Kunzen satt liksom Schultz vid pianot och dirigerade föreställningarna, medan konsertmästaren Schall ledde orkestern. Kunzen var hänryckt av Kapellets höga standard och han tillförde Kapellet en nyare repertoar, bl.a. verk av Mozart.
1796 blir 2:e hornisten Zrza tvungen att sluta i Kapellet, då han angripits av TBC. Praghornisten Valentin Riedel anställs som 2:e hornist. Fuhrman fick nu Riedel som partner och detta par hornister vågade inte kapellchefen Hauch slita upp, och som han sade:
Vid att ideligen användas fördärvar de sin embouchure, då de må utföra all musik vare sig det medför höga eller låga toner.
Det var uppenbart att det var ett hårt program dessa hornister var tvungna att spela. Medelanställningstiden från 1750 - 1800 var 6 år för hornisterna i Kapellet.
1796 är också det år som Johannes Fasting öppnar en verkstad för tillverkning av trumpeter och valthorn. Det är denne Fasting som senare (1857) anställer den unge Böhmiske förstklassiga instrumentmakaren Josef Karl Gottfried, vars firma än idag finns kvar på Kronprinsessegade 44, mitt emot Kongens Have i Köpenhamn.
Kapellets hornsektion utökas till 3, 1797 då Friedrich Christian Gruner anställs. Gruner var mycket musikalisk men inte någon större talang på hornet, och blev aldrig mer än en medelmåtta.
Hornsektionen utökas än mer då Joseph Paul och Carl Henrik Glandenberg anställs 1800. De blir snabbt omtalade som ett glimrande duettpar. 23 februari 1802 var de solister med en konsert för 2 horn av Rosetti och den 31 mars spelade Paul en hornkonsert i E-dur av Du Puy . Edouard Du Puy, som var violinvirtuos, sångare och kompositör, hade kommit till Danmark efter att ha blivit landsförvisad från Sverige. Han hade på krogen sjungit nidingsvisor om Kungen Gustav IV Adolf, och med en position som konsertmästare och sångsolist vid Den Kungliga Operan i Stockholm, var detta inte passande. Du Puy fick plats i Kapellet som konsertmästare bredvid Schall. Bland Du Puys kompositioner för horn kan nämnas:
Att vara 4 hornister anställda när det sällan användes mer än 2, och att det togs in extrahornister från Livgarden för eventuell scenmusik, hade sina fördelar. Det togs helt enkelt hänsyn till hornisternas embouchure. Jag räknade ut, att den effektiva tjänstgöringen/år var 4 månad. Vid den här tidpunkten fanns inte mindre än 26 musiksällskap i Köpenhamn, så det fanns rikligt med möjligheter att bedriva solistisk eller kammarmusikalisk verksamhet. Fast tjänstgöringen hade blivit så behaglig uppstod trots det problem. Glandenberg hade blivit sinnessjuk, och i ett brev daterat 14/9 1812, skriver Kapellmästaren Kunzen till Kapellchefen Hauch följande om herrar valthornister:
Vi har nu kommit till den situationen, att vi överhuvudtaget inte kan använda detta så viktiga instrument mer. Av de fyra valthornisterna är det enbart Hr. Paul som tål att höras. Hans kompanjon Hr. Glandenberg kan man inte lita på sedan det sista sjukdomstillfället. Han spelar helt vilt. -Macht oft tolles Zeug. Detta kan man dock inte tillräkna honom, då det är på grund av hans sjukdom. Hr. Gruner är inte flitig, och i orkestern är han mindre än en medelmåtta. Slutligen har vi Hr. Sedlachek som utfyller sin plats skandalöst och är alldeles oanvändbar!!
Räddningen kom 1813, då två nya hornistbröder, Johann och Bernhard Andersen anställs och med Bröderna Andersen fortsätter berättelsen om Köpenhamns hornister i nästa Movitz. Litteratur
Thrane, Carl: Fra Hofviolonernes tid, Det Schönbergske forlag, Kjöbenhavn 1908
Kjerulf, Axel: Kongelig Majestäts Musikanter, Boghallen Köbenhavn 1952
Kjerulf, Axel: Nordens Don Juan, Hassings forlag 1952
Arendrup, A.V.: Fra Halvmaane til Horn, Vaapenhistoriske Aarböger 1956
Friis, Niels: Det Kongelige Kapel, Haase och söns Forlag 1948
Thomas Ekman