H. C. Lumbye och hans orkester i Tivoli 1863. (inringad: hornisten Fritz Braunstein)
Frederik Duvernois, valthornisten, som var en lång och vacker man, bar en ordensdekoration, som jag ej vet om det är hornet eller sabeln som har skaffat honom. Han var så hövlig, att han omedelbart tog fram hornet (F-horn) och spelade för mig en hel del solon, Variationer, Passager etc. Vad kan man mer begära av folk? Jag kan som musiker och med hänsyn till hans stora renommé, ej säga annat än att han spelade med stor säkerhet och kraft. Men när det gäller färdighet kan han i inget hänseende mäta sig med våran Johann Andersen eller mot Hr. Schunke. Jag tyckte inte om hans ton, den var trumpetaktig och gäll, vilket han just ansåg var den fullkomliga valthornstonen helt i instrumentets natur, dock utan att kunna överbevisa mig om att en skarp mässingston är behagligare än en stor rund klockton, som i mina öron är det som gör valthornet till ett så obeskrivligt rörande, hjärt- och nervgripande instrument.En liknande jämförelse görs några år tidigare, 1803, av Bernhard Crusell vid en resa till Paris. Crusell skriver i sin dagbok: "Duvernoi har stor färdighet men ej Hirschfelds ton", och vid ett senare tillfälle att "Duvernoi hade en besynnerlig ton på hornet". (Se Lennart Stevensson: Epoken Hirschfeld, Movitz, nummer 4, 1994)
Förutom Johann Andersen nämner också Bay hornisten Christoph Schunke, som var en rundresande Tysk (Berlin) hornsolist. Hornistdynastin Schunke var den sista av tyska virtuosa handhornister, innan ventilhornets inträde. Christoph Schunke var ofta solist i Köpenhamn. Schunkes bror Johann Gottlob spelade i Hovkapellet i Stockholm tillsammans med Hirschfeld. 1827 efterträdde Christoph Schunke Hirschfeld som solohornist i Hovkapellet, och en fortsatt mycket fin horntradition fortsattes i Stockholm.
1820 kommer Carl Maria von Weber till Köpenhamn från Berlin. Vid en Kapellkonsert uruppfördes Overturen till Friskytten under Claus Schalls ledning. Schall elektrifierade publiken genom sitt utförande och Weber i sin begeistring skänkte partituret till Schall efter konserten. (Partituret finns att beskåda på det Kgl. Bibliotek i Köpenhamn)
Weber var mycket imponerad av Kapellets standard, som han i flera hänseenden, bl. a hornisterna, tyckte övergick de Berlinska. Året efter, 1821, skrev Friedrich Kuhlau sin Concertino för två horn och orkester. Kuhlau hade kommit till Köpenhamn från Hamburg, varifrån han varit tvungen att fly då Napolion invaderade staden. Kuhlau kom snabbt in i musiklivet i Köpenhamn och blev 1813 utnämnd till kammarmusicus. 1815 gav sig Kuhlau ut på en Skandinavien-turne tillsammans med tidigare nämnda Christoph Schunke. Konsertturnén slutar i St. Petersburg, och där gör Kuhlau för första gången bekantskap med hornvirtuoserna hos den Ryske Kejsaren, Heinrich och Joseph Gugel, som just blivit anställda där. Bröderna Gugel var ett av de många rundresande duettparen på valthorn som fanns i Europa i slutet på 1700-talet och början av 1800-talet. De fick tidigt stå på egna ben. Från 1796 fick de klara sig själva genom att turnera runt och man kan följa dem i Allgemeine Musikalisch Zeitung, som kontinuerligt recenserade konserter från hela Europa. Heinrich, som spelade 1:a horn var då 15 år. Joseph var 10 år äldre och såg till att det praktiska med konsertbokningar fungerade. Senare, efter en tid hos den Ryske Kejsaren, delade bröderna på sig. Heinrich kom till Paris där han 1824 hos Schott publicerade några av de svåraste etyder (Douce Etudes) som någonsin skrivits för horn och man kan här få en bra bild av den otroligt höga nivå handhornsspelet nått upp på innan ventilhornet tog över. Heinrichs karriär slutade tragiskt då han i sina frustrationer över ålderns påverkan av läpparnas utseende och funktion, försökte jämna till dem med ett rakblad.
Joseph Gugel fortsatte att turnera som duettpar efter brottet med Heinrich, nu med sonen Rudolph, som ansågs som ett underbarn på hornet. De omtalas redan 1818 i en recension från Königsberg, då sonen Rudolph bara var 11 år gammal. Recensionen säger bl.a
Fadern, som spelar andra horn, har en sjungande stil och behärskar instrumentet till fullo. Sonen, som spelar 1:a horn, är redan värd det högsta erkännande, tack vare faderns lärarinsats.De spelade två konserter i Köningsberg den 29 maj och den 12 juni, den första inkluderade Danzis Concertante och Hartmanns variationer på ett Ryskt tema, den andra inkluderade Bernard Rombergs Concertino för 2 horn och orkester samt Introduktion och Rondo för 2 horn och orkester av Cremont, som var speciellt komponerade för dem. Vidare skriver recensenten:
Dessa artister spelade på F-horn i alla tonarter, t.ex. A-dur och Ass-dur, lika rent som i C-dur, utan att stämma om (byta byglar) och utan stor skillnad mellan öppna och stoppade toner. Dessa artister visar att hornen inte behöver tonhål (Tonlöcher) när de trakteras av mästare.Kommentaren om tonhål är mycket intressant. Kan det ha varit tal om tidiga ventiler eller klaffar?
1821 träffar Kuhlau far och son Gugel i Hamburg där de ger konserter på Hotel de Russe. De slår följe med Kuhlau till Köpenhamn, då han erbjudit dem plats i sin diligens. De gör uppehåll i Odense den 2 januari 1822, där de spelar en konsert tillsammans på Rådhuset. Den 21 januari konserterar de igen tillsammans, nu i Köpenhamn. Detta blev Kuhlaus sista offentliga framträdande. En konsert var planerad till den 24 februari, men måste inställas p.g.a. sjukdom. Vid denna konsert skulle premiären på Kuhlaus Concertino för 2 horn och orkester, dedicerad ses amis, Mrss Gugel, pčre et fils, ägt rum.
1823 fick bröderna Andersen ett par nya "Maskinevalthorn" alltså ventilhorn och det är med största säkerhet de första ventilhornen i Skandinavien. Det sägs vidare om dessa horn att: nu behövde inte hornisterna byta byglar ideligen, utan med hjälp av ventilerna kunde man nu spela i alla stämningar. Det sistnämnda tyder på att handhornstekniken fortfarande användes. Vad för typ av horn de hade skaffat har jag inte lyckats ta reda på, men årtalet 1823 är för ventilhorn mycket tidigt. 1823 är det år då Joseph Riedel i Wien patenterar den dubbla pistongen (Wienerhornsventiler) på sina "Maschinetrompeten und Maschinewaldhorn". Dessa instrument hade varit i bruk som prototyp vid Kärntnertor Teatern i Wien från c:a 1819. Med tanke på beskrivningen Maskinevalthorn tippar jag att bröderna Andersens horn var av Riedels typ.
Fastän Kuhlau hade dragit sig undan offentlighetens ljus så skrev han fortfarande musik. Ett praktfullt hornsolo skrev han i overturen till skådespelet William Shakespeare, 1926, och det var givetvis Johann Andersens hornspel som inspirerade Kuhlau till att skriva detta hornsolo.
1800-talets fortsättning präglas av ventilhornets intåg. Precis som i övriga Europa tappar hornet sin popularitet som soloinstrument i och med detta. Den gyllene tiden för valthornssolister i andra hälften av 1700-talet och början av 1800-talet kommer aldrig tillbaka. Andra instrument intar scenen som pianot, framför allt då genom Franz Liszt. Samtidigt visar Paganini vägen fram till det moderna virtuosa violinspelet.. Stora symfoniorkestrar upprättas och orkesterhornspelet får en mer framträdande roll än solospelet.
H. C. Lumbye och hans orkester i Tivoli 1863. (inringad: hornisten Fritz Braunstein)
1843 startas en ny orkester i Köpenhamn av Hans Christian Lumbye. Lumbye fick snabbt erkännande som valskung och kallades allmänt för nordens Strauss. Orkestern, som blev husorkester i den nyöppnade nöjesparken TIVOLI (nuvarande Tivolis/Själlands Symfoniorkester), bestod till en början av 22 man. På bilden av Lumbyes orkester kan man se hornisten Fritz Braunstein (inringad). Om Braunstein kunde man bl.a. läsa följande i tidningen Rappé från 1857:
Den Fyr med Haaret ā la Liszt,Lumbyes orkester växer och blir med tiden en plantskola för Det Kgl. Kapel. Detta medför att många musiker som fått plats i Kapellet fortfarande spelar på Tivoli under sommaren. En av dem är hornisten Sören Peter Christensen 1855-1923. 1893 blev han solohornist i Kapellet och kom att leda hornsektionen där fram till 1916, då han flyttade ned till andra platsen till fördel för Hans Sörensen. Christensen var en ytterst kompetent hornist med ett briljant höjdregister. Carl Nielsen var en tid anställd i Kapellet som violinist under Christensens tid som solohornist. Hornspelet han hörde där har bidragit till de något ansträngande och ibland tekniskt besvärliga hornstämmor som finns i Carl Nielsens verk. Nämnas speciellt kan den mycket känsliga inledningen i Helios-overturen, där de fyra hornen beskriver solens uppgång över Hellas. Det finns ingen hornsektion i världen som inte har den största respekt för dess svårigheter och många är de hornister vars nervsystem sviktat inför denna inledning. Overturen hade sin premiär vid kapellkonserten den 8:e oktober 1903 under ledning av Kapellmästaren Johan Svendsen. Hornisterna, som leddes av Sören Christensen, var vid detta tillfälle: 2:a Frederik Vilhelm Drewes, 3:e Peter Julius Robertson och 4:e Jens Peter Mikkelsen. Sören Christensen var, samtidigt med tjänsten i Kapellet och Tivoli, lärare på musikkonservatoriet och i och med det, förde den fina klangliga danska horntraditionen vidare till hornister som Vilhelm Poulsen. (Poulsen kommer att presenteras tillsammans med Hans Sörensen, Wilhelm Lanzky-Otto och Ingbert Michelsen i nästa nummer av Movitz).
Med Schnurbart og med Briller,
Er han Baron? Nei, Hoboist,
I Tivoli han spiller.
Karikatyr av Sören Christensen tecknad av P. E. Johannesen 1914 med texten fritt översatt till svenska:
I sin tid Gardist
nu fin hornist
och kunglig kapellmusiker
samt i Tivöli
han blåser stora Söli
och ändå är det aldrig något som hikker!
Ingen gör det besser
än vår Professer!
Det Kgl. Kapel, Köpenhamn, vid Johan Svendsens jubileumskonsert 16/11 1907 i Odd Fellow Paläet.
(1:a horn är Sören Christensen som man ser något i profil, tittande ner på Svendsen)
Notexempel 1
Hornsolot i Kuhlaus William Shakepseare Ouverture Op. 74
Corno in F
Notexempel 2
Inledningen till Carl Nielsens Helios Ouverture (original)
Notexempel 3
De fyra hornens inledning i Carl Nielsens Helios Ouverture på det sätt den spelades i Danmarks Radios Symfoniorkester under ledning av den fantastiska solohornisten (1942-1968), Ingbert Michelsen. Han menade att denna version var mer praktiskt än originalet, dels genom att 1:a hornet spelar den nervpirrande starten, samt att den krävande 2:a-stämman mer passande läggs över till 3:e horn.
Thrane, Carl: Fra Hofviolonernes tid, Det Schönbergske forlag, Köpenhamn 1908
Kjerulf, Axel: Kongelig Majestäts Musikanter, Boghallen Köpenhamn 1952
Kjerulf, Axel: Nordens Don Juan, Hassings forlag 1952
Arendrup, A.V.: Fra Halvmaane til Horn, Vaapenhistoriske Aarböger 1956
Friis, Niels: Det Kongelige Kapel, Haase och söns Forlag 1948
Thelander, Kristin: The Gugel Family of Hornists, The Horn Call Vol. 25, nr 3 1995
Reventlow, S.: Musik på Fyn
Rud Bay: Sentimentalsk Reise Giennem Europa til Algier 1816, Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag, Köpenhamn 1920
Heyde, Herbert: Das Ventilblasinstrument Breitkopf & Härtel, Wiesbaden
Danska inspelningar i urval av verk förekommande i artikeln:
Friedrich Kuhlau:
Concertino för 2 horn och orkester Ib Lanzky-Otto och Fröydis Ree-Wekre
Odense Symfoniorkester, UNICORN-KANCHANA CD DKP 9110
Friedrich Kuhlau:
William Shakespeare Overture
Hornsolo: Björn Fosdal
Det Kgl. Kapel, Köbenhavn Dir: Johan Hye-Knudsen insp. 1967.
CD STERLING CDS-1018-2, LP EMI 2903181
Carl Nielsen:
Helios Overture
Horn 1: Ingbert Michelsen
Danmarks Radios Symfoniorkester
Dir: Erik Tuxen, insp. 1952.
CD DUTTON CDLXT 2502, LP DECCA ffrrBR 3077
Carl Maria von Weber:
Friskytten Overture
Horn 1: Ingbert Michelsen
Danmarks Radios Symfoniorkester
Dir: Fritz Busch insp. 1948
LP POCO RECORDS PLP 8401-3
Thomas Ekman