-"Jag heter Sarah. Bara Sarah! "

Trots att jag är 7 år så envisas min mamma
med att kalla mig för sin lilla snuffselufsa, hönsamaja och
annat barnsligt. Det är faktiskt inte alls så roligt som hon tycks tro.

Ni skulle bara ha sett henne när hon skulle lämna mig hos min
första dagmamma. Oj, oj, oj, säger jag bara!

Visst ville jag hålla mig i hennes närhet i början men efter ett tag
blev det lite jobbigt när hon drällde runt mig hela tiden. Till slut
fick Solla (min världens bästa dagmamma) och jag ta till nåt
drastiskt. Vi sa att: nu Pia, är det dags att du börjar lämna
Sarah ensam då och då, så att hon får vänja sig vid att du går.
Och min mamma gjorde förstås som hon blev tillsagd.

I början var jag ju tvungen att ibland låtsas att jag saknade henne,
men så fort hon stängde dörren bakom sig så hittade Solla och
jag på grejor att göra. Jag brukar få hjälpa till när hon bakar, hon
tar mig med till Öppna Förskolan och en massa annat skojigt.

Och så är hon bara så himlans gullig!!!

På tal om gullig...

Kanske vill du se lilla mig? >>>>>

********************
Augusti år 2000
Jag är inte bara 7 år numera jag har börjat skolan också.
Först gick jag i förskolan ett helt år och nu har jag börjat i ettan
på Ydreskolan.
Jag började läsa och skriva och räkna för länge sen och lär mig
mer och mer hela tiden.

Sen har jag en knäpp "plastpappa" som säger att makaroner och spaghetti
växer på träd och en gång när jag kom hem till honom så såg jag att
det fanns makaroner på busken utanför hans dörr fast jag sa inget
till honom då utan när han gick in för att hämta kaffe så 
viskade jag till mamma och visade att han ju hade FUSKAT och LIMMAT
dit makaronerna för det syntes att grenarna var avbrutna och
att makaronerna var ditklistrade.
Han sa förstås sen att det hade han inte alls men jag vet nog minsann
för jag har frågat pappa och han säger att det är inte alls sant att
makaroner växer på träd eller buskar. Tyvärr kan jag inte övertyga min
plastpappa för han fortsätter säga att.. "du såg väl på min buske att dom växte?"
och mamma - hon bara skrattar sådär lustigt om jag frågar henne.

Sen står det här nere nånstans att jag älskar att gunga och det gör jag väl men..
jag fick en sån där mountainbike av mamma i födelsedagspresent som jag ska
ha här hos henne. Nu står den borta hos min plastpappa och nu ser dom mig
nästan aldrig längre när jag är där. Jag cyklar och cyklar och cyklar och
dom tjatar och tjatar om att jag måste se mig för men det GÖR jag ju, hela tiden!
Ibland får jag följa med killarna och cykla på banan nere i bynn
och ibland cyklar jag ner själv och kollar om jag hittar nån att leka med
eller också åker jag till cocosbollsfabriken och köper lite godis.
Så cyklar gör jag heeeeeela tiden.

Sen är det lite annat som mamma skrivit här innan som inte
stämmer riktigt längre men jag ska nog få henne att ändra på det
bara jag lyckas få henne att idas.. hon är lite lat eller nåt nämligen.
Till dess får ovanstående räcka.

Mina bästa kompisar:
Alexander, min kusin, honom bara äääälskar jag. Vi har alltid gillat
varandra. Redan när vi bara var små bäbisar så sträckte han
sig alltid mot mig och skrattade jättemycket

Alexandra, Sollas barnbarn
( hon är mycket mindre än mig, bara 3 år,
så jag måste ju ta hand om henne ordentligt).

Och sen är det Susanne, Alexandra och Madeleine som oxå är dagbarn hos Solla.

Min älsklingsmat:
Makaroner. Macka utan smör.

Mina idoler:
Morbröderna Niklas och Jonas.
(för dom e så knäppa)

Mammas morbror Kenta o hans schäfer Charlie..
gillar jag faktiskt oxå fast.. det talar jag inte om för
Kenta säger att min navel är en knapp o Charlie bara ska
pussa mig jämt när jag kommer.

Mina intressen:
Att hjälpa pappa i garaget.
(Han brukar säga: "Att det skulle ta 4 ungar innan nån var
intresserad av bilar! ")

Att rita och måla, jag har just upptäckt tjusningen. Att sjunga. Att cykla
och åka inlines, jag är jätteduktig på det.

Och jag älskar att

Sarahs Lekstuga

Om du vill kan du maila till mig...

sarah.niemeyer@swipnet.se

Förresten.. här är min mamma...