Upprop

Det är höst, igen. Dom färggranna bladen singlar ner mot marken och blåser bort i vinden.

Det är dags at börja skolan igen. Första ring faktiskt. Det ska bli kul att börja gymnasiet tänkte jag när jag slutade 9:an i våras. Massor med nya ansikten och människor. Vi hade varit på informationen i våras så jag kunde hitta lite grand runt skolan. Jag var där tidigt så det var endast några tjejer i klassrummet. Läraren som tog emot mig stod kvar i dörren och väntade på att mer elever skulle komma. Av vana satte jag mig längst bak i ett hörn med dörren under uppsikt. Därifrån kunde jag se dom som kom in. Även se och bedöma dom snabbt. Nå att gå samhälle skulle nog inte bli så svårt tänkte jag.

Det kom in en kille med en tjej i armkrok som skrattade och tjoade och hälsade stojigt på läraren i dörren. Innan han satte sig lät han ögonen svepa över klassen. Jag mötte hans blick när hans blick kom till mig och höll fast den några sekunder innan jag tittade ner. Han bara log till svar och satte sig två raden framför mig. Tjejen som han hade haft med mig satte sig bredvid honom och viskade någonting i hans öra. Hon vände sig snabbt om mig och blinkade med ögat åt mig.

Det var praktisk taget slut på personer som skulle in hit nu. Efter att ha suttit och lyssnat på pratet en stund tog läraren till orda. Han hälsade oss välkomna och log. Våran andra föreståndare skulle komma senare.

Vi började med den uttjatade men ack så nödvändiga rutinen att ropa upp namnen i klassen.

Som vanligt var mitt först, jag hade nästan förväntat mig det. Mitt namn är Jonathan Alvin.

Jag svarade klart och tydligt och återgick till att studera killen framför mig. Jag kände en känsla som jag inte kunde sätta fingret på någonting ovanligt. Andres boström hörde jag killen säga efter an stund. bra, nu vet jag vad han heter

Efter att listan var slut så var det Ingeting mer och vi kunde gå därifrån för att ses nästa dag.

Jag tog min jacka och skyndade därifrån. Bussen hem skulle gå om fem minuter och det var inte många bussar som gick. På väg till stationen grubblade jag över varför den där killen väckt sådana känslor inom mig som dom hade gjort. visst hade jag varit kär förut och jag hade upplevt känslor som dom här. Men ingenting som dom här.

Dessutom var det hela befängt. Men ändå. Ett litet kort av hopp fanns ändå inom mig.

Jag bestämde mig för att inte fundera på det hela. Dessutom så var det hela nog önsketänkande.

Busen kommer och Jonathan hoppar på för att åka hem och njuta av den sista lugnet innan skolhysterin börjar och tänker inte mer på saken.. Jonathan går upp på sitt rum och lägger sig på sin vattensäng och knäper på sin stereo.

Sedan ligger han där och lyssnar till musiken.

Efter uppropen strövar andreas och hans kompis Johanna på stan en stund

[Vad var det med den där brunhåriga killen som satt i hörnet?]

Tanken studsade genom Andreas huvud åtskilliga gånger efter det att han lämnat klassrummet.

[Det fanns någonting i hans blick när han mötte den vid dörren.]

Han väcks av att sin tjejkompis Johanna sår honom lätt i revbenen för att få hans uppmärksamhet.

- Nå vad tycker du om klassen Johanna frågar Anderas.

Tror du vi kommer at få det bra där?

- Jo dådet kommer vi nog. Synd att inte fler från våran gamla klass valde samhälle som vi.

Du andreas, det fanns några snygga personer i klassrummet där

*Johanna blinkar illmarigt mot andreas*

*Andreas himlar med ögonen *

Johanna! säger andreas och slår ut med armarna i luften.

[Han vet mycket väl vad Johanna menar]

efter några timmar strövande säger andreas hejdå och åker hem till sig.

Hans mamma är inte hemma så han säter sig och flippar på datorn och kolar genom sina mail.

Lite av det vanliga lite reklam några nyhetsbrev men vad är nu det här.

Det ligger ett brev från Martin i brevlådan

Andreas undrar om han verkligen ska läsa brevet

Han beslutar sig för att göra det ändå.

Han klickar på det och börjar läsa

Hej Andreas!

Varför tog det hela slut som det gjorde?

Jag har legat och tänkt pådet här varje dag nu . jag kan inte fånågot svar.

Om du läser det här vilket jag inte tror så vill jag att du ska veta att jag ångrar mig.

vill väldigt gärna vill ha dig tillbacka.

Jag saknar verkligen det vi hade och längtar efter dig.

Kan inte du ringa elelr skriva någonting tbx?

Puss & kram

Martin