ansvar

Conny, som är runt de fyrtio, berättar att han sedan något halvår har investerat i en egen dator.
- Visst gjorde inköpet ett rejält hål i kassan. Vi som har varit utanför arbetslivet under längre perioder har i allmänhet inte så mycket pengar.
- Men jag kände att det var dags nu. Inte minst eftersom jag har två barn, en pojke på fem och en flicka som är åtta. De är ju fortfararande rätt små, men jag vill att de tidigt skall få en insikt om hur man använder en dator.
- Idag är det ju nästan ett krav från skolan att ungarna skall kunna handskas med den nya tekniken och jag vill inte att de halkar efter.
- För mig personligen är detta med datorer också tämligen nytt, så det finns mycket att lära. Vad jag och ungarna har fixat på egen hand är än så länge att ladda hem några spel från internet. Och där har jag också hittat en chat. Vi har blivit ett gäng som faktiskt träffas rätt ofta på nätet. Jag läser också tidningar typ "PC för alla" för att snappa upp tips.

Tålamod och lugnt tempo
- Men skall man gå framåt riktigt ordentligt så tycker jag att det behövs en kurs, och den här passar mig perfekt. Den kostar inte alltför mycket, vi betalar 300 per termin. Och Ann har ju förmågan att förmedla kvalificerad kunskap samtidigt som hon fattar hur man kan känna sig när man har besvär med det psykiska.

"Det behövs personal som kommer utifrån men ändå är kända av husets besökare"

- Jag vet att jag framstår som lugn och lättsam på ytan, säger Conny. Men blir det för stressigt omkring mig så blir jag orolig och då kan det låsa sig. Ann jagar aldrig på oss, hon har enormt mycket tålamod och låter saker och ting få ta den tid de behöver...

Ann Gustavsson är i botten matematiklärare. Med Folkuniversitetet som arbetsgivare undervisar hon runt tjugo elever på ett halvt dussin olika läroplatser under en arbetsvecka.
Bland annat besöker hon Göteborgsfontänen på en av Långgatorna i Göteborg och en rättspsykiatrisk avdelning, där hon förutom data även har en matematikkurs.
Hon har för övrigt också skapat en uppskattad kursbok i matematik för människor med psykiska funktionshinder.

- Här i Mölndals aktivitetshus undervisar jag under hela onsdagarna, säger Ann. Jag har tre grupper som avlöser varandra mellan nio och halvtre. Kurserna har olika svårighetsgrad och eleverna får börja med pröva sig fram. Var och en får känna in hur mycket man hänger med och sedan välja en lämplig nivå.

Ann delar ut fotostatkopior. Aktuella utdrag från en manual som hon skrivit för att göra funktionerna i ordbehandlingsprogrammet Word extra förtydligade.
Grundmaterialet upptaterar hon i takt med att programmet ges ut i nya versioner. Liknande studiematerial har hon också för programmen Excel och Power Point.
I vissa grupper har hon även introducerat layoutprogrammet Publisher, och det ledde till att eleverna kunde skapa sina egna julkort.
Tillsammans med de sex eleverna går hon steg för steg igenom de övningar som skall betas av och hon är noga med att försäkra sig om att alla hänger med.

- Som Conny nämnde, så försöker jag ge lektionerna en tydlig och fast struktur, säger Ann. Det är viktigt att alla har klart för sig vad vi skall göra innan de sätter sig vid varsin dator. Men jag anser också att man måste kunna improvisera inför mötet med varje enskild deltagare, även om utgångsläget är att alla i gruppen skall göra samma övningar under lektionerna.

Ny utrustning
Ett praktiskt exempel är när Ann slår sig ner vid en kvinna som suckar och börjar tycka att det hela känns jobbigt. Ögonen krånglar och det går inte riktigt att koncentrera sig. Tillsammans resonerar de sig fram till att det kanske beror på att hon har fel glasögon för att kunna se bra på skärmen. Ann får sin lätt rastlösa elev att istället knappa in sig på ett spännande parti patiens och allt blir åter frid och fröjd.

I Mölndals aktivitetshus har man haft dataundervisning sedan starten 1996.

- Samarbetet med Ann fungerar väldigt bra, säger Mona Jonson, verksamhetschefen för Mölndals aktivitetshus.
- Det behövs personal som kommer så att säga utifrån, men som ändå är väl kända av husets besökare. Veckorna får på det viset en mer varierad struktur.
- Alla deltagare som kommer hit har kanske inte lust att vara här varje dag från morgon till eftermiddag. Då känns det bra att kunna gå på en speciell kurs och sedan gå hem. Vi har personer här som bara är med i en kurs, andra är med i flera.

"Datakurserna har lite av skolkaraktär över sig, och det uppskattar många..."

Mona Jonson berättar att Mölndals aktivitetshus startade 1996 som ett treårigt projekt. Numera är kommunen huvudman. Målsättningen var från första dagen att lyssna av vad brukarna av huset ville ha.

- Vi trodde att det skulle finnas ett stort intresse för skapande verksamhet, måleri, keramik och sådant. Men deltagarna förklarade omgående att dataundervisning kändes väldigt viktigt. De ansåg att det var ett sätt att hänga med i samhället, så därför har vi haft datakurser redan från starten. Nu har Ann sammanlagt fyra kurser här.
- Även samarbetet med kommunen har rullat på bra, fortsätter Mona Jonson. De ansvariga där har fullt ut insett att vi behöver bra datautrustning, så vi har fått en utmärkt uppsättning nya datorer till vårt förfogande.

Status och identitet
Arbetsterapeuten Bror Johansson och Elisabeth Hummelgren, som i botten är mentalskötare, tycker att det är skönt när Ann håller sin undervisning, eftersom de då inte behöver greppa helheten i huset på samma sätt.
- Under de timmar hon är här kan även vi gå in för mer speciella uppgifter med kanske bara några få deltagare. Det kan bli tillfälle att laga någon annorlunda maträtt i köket, eller så gör vi en utflykt som vi annars inte skulle fått tid till. Anns närvaro gör att dagarna blir mer strukturerade även för de deltagare som inte är med i kurserna.

Man kan inte annat än konstatera att samarbetet melllan dataläraren Ann Gustavsson och den fasta personalen i Mölndals aktivitetshus går som på räls.
Ann håller med. Upplever att hon är en kugge i ett team, trots att hon inte befinner sig i huset under hela veckan.
- Det du ser här är ett ovanligt gott exempel på samarbete. På alla andra ställen där jag jobbat eller jobbar kanske inte kommunikationen är lika bra, säger Ann - och får medhåll av sin kollega Eva Hagman-Mattson.

"Nyttiga perspektiv, men tufft ibland..."
Eva Hagman-Mattsson, kollega till Ann, cirkulerar under en arbetsvecka mellan fyra olika mötesplatser för människor med psykiska funktionshinder i Göteborg

Eva säger att man måste vara klart medveten om att de personer man arbetar med har problem.
- Men jag är definitivt inte intresserad av att rota för mycket i folks bakgrund. Jag vill se var och en i grupperna som medmänniskor, inte som "sjuka individer. Jag är ju datahandledare, inte psykolog eller terapeut.
Samtidigt förklarar Eva att det är oundvikligt att ibland glida in på frågor som rör det privata livet.

- Man får ha i beredskap att arbetet inte alltid bara kan handla om datastudier. Från och till upplever någon elev så akuta problem att det inte går att undvika resonemang om dem. Det skulle helt enkelt uppstå en konstig och onaturlig situation om jag inte bemöter den som vill ventilera ett akut kaotiskt läge.

Eva Hagman-Mattsson

Att undervisa i hur man handskas med datorer är en relativt ny arbetsuppgift för Eva Hagman-Mattsson. Tidigare arbetade hon inom restaurangvärlden, men kände en dag att det var dags att pröva på något annat.

Hon började på en datautbildning och läste även pedagogik med inriktning på undervisning inom data.
- Mitt nya jobb fick jag faktiskt av en slump. En kvinna som gick på samma utbildning som jag arbetade också på Folkuniversitetet med att skapa kurser för personer som haft kontakt med psykiatrin. Hon antydde att de behövde en ny lärare inom data.

- Jag nappade på erbjudandet och det har jag verkligen inte ångrat. Varje vecka möter jag numera människor som har mycket speciella erfarenheter av livet och därför har synpunkter på tillvaron som kan vara väldigt annorlunda. Naturligtvis har detta gett mig nya och nyttiga perspektiv på tillvaron.

- Men jag skall inte förneka att arbetet även kan ha en tuff sida, säger Eva, och fokuserar det faktum att hon ständigt flackar mellan olika arbetsplatser. Som många andra handledare i den situationen upplever hon från och till att hon hamnar lite utanför arbetslaget.

"På ett av mina aktivitetshus frågar arbetsledaren alltid hur kursen går. Det känns jättebra..."

- Man missar det där viktiga småpratet på kafferaster som binder samman ett arbetslag. När det drar ihop sig för en fika så är jag redan på väg till nästa ställe. Jag hamnar också utanför den handledning för personalen som förekommer regelbundet på respektive enhet.
- Även om min roll definitivt inte är att vara behandlare så tycker jag att jag ibland får alltför lite information. Den behöver inte alls vara djuplodande utan mer av karaktären "om den eller den personen gör si eller så bör du tänka på det eller det..."

- För att ge ett exempel...det var en kvinna som började prata alltmer högt och aggressivt. Till slut stod hon och skrek mot mig. Jag upplevde situationen som ohållbar både för min egen del och för de övriga deltagarna, så jag körde helt enkelt ut henne.

- I ett sådant läge känner jag att vi handledare måste kunna få hjälp av den personal som är mera vana vid hur deltagarna agerar. Vid det här speciella tillfället så lämnade jag arbetet för dagen utan att någon så att säga samlade upp det hela. Gjorde jag rätt eller fel? frågar man sig. Är det vanligt att den personen brusar upp? Kommer hon tillbaka i fortsättningen? Var det kanske jag som sade något jag inte borde ha sagt?
- När det blir så känner man sig ensam och osäker, säger Eva. Tankarna virvlar runt i huvudet utan att man har någon att bolla sina känslor mot och arbetskapaciteten påverkas negativt..

Eva Hagman är övertygad om att respektive enhet skulle få ut mer av henne om hon kunde få en större kontaktyta mot den personal som umgås med deltagarna under hela veckorna. Samtidigt inser hon att det kan vara praktiskt svårt att lösa. Hon betonar också att upplevelsen av utanförskap skiftar starkt från arbetsplats till arbetsplats.

- På ett av mina aktivitetshus kommer till exempel arbetsledaren alltid fram och förhör sig om hur kursen går och hur jag upplever verksamheten i stort. Han är oerhört lyhörd och berättar väldigt mycket om deltagarna med viljan att ge mig en bred helhetsbild. Det känns jättebra. Skriv det!

Text / foto: Lars Lejring