" Jag har nu läst igenom Kriminalinspektör Owe Magnussons rapport om sportdykarolyckor och här är en längre redogörelse:

Rapporten är ung. 50+ sidor tjock.

Rapportens sammanfattningsdel är bra och ger en god bild av innehållet varför jag citerar den i fulltext:

---------------------------------------------------- *SAMMANFATTNING*

Undersökningen görs på uppdrag av Sjöfartsverket och Rikspolisstyrelsen och är ett led i det pågående arbetet med att minska olyckorna med fritidsdykare. Det är av stor vikt att utvecklingen inom fritidsdykningen kartläggs så att rätt information kan lämnas i det förebyggande arbetet.

Rapporten bygger på polisutredningar av dykarolyckor med dödade och skadade fritidsdykare. Svenska Sportdykarförbundet har också ställt material till förfogande och via Rättsmedicinalverket har en sökning gjorts i denna myndighets databas 'Rättsbase'.

I Sverige inträffade under perioden februari 1983 - maj 1998 43 dykarolyckor med fritidsdykare. Under samma period inträffade tre olyckor i Norge med svenska fritidsdykare inblandade. Materialet omfattar totalt 50 personer, fördelade på 39 dödsfall och 11 personskador.

Rapporten behandlar dykares beteenden vid fritidsdykning.

Några av de frågeställningar som jag försökt finna svar på är:

* dykarnas ålder, kön och utbildning,
* hur dykningarna utförts och organiserats,
* dykarnas problem under genomförandet av dykningen, samt
* i vilken omfattning utrustningsfel är olycksorsaken.

De kategorier fritidsdykare som oftast förekommer i olycksstatistiken är:

* nyutbildade, samt
* de som dyker i egen regi från land utan dykledare eller ytorganisation.

Under dykningen får dykarna i huvudsak tre typer av problem:

* De förlorar kontakten med parkamraten,
* får slut på luften, och/eller
* har svårt att ta sig till ytan.

Någon skillnad mellan de olika utbildningssystemen (främst PADI och CMAS) kan inte urskiljas i det material som ligger till grund för denna rapport. De svenska dykarnas beteenden är ganska lika oavsett typ av utbildning eller organisationstillhörighet.

De faktorer som med största sannolikhet bidrar mest till ökad dyksäkerhet är:

1. Att man dyker organiserat via dykcenter eller sportdykarklubb med ytorganisation och dykledare.

2. Att man deltar i fortsättningsutbildningar för högre certifikatsnivå.

3. Att parlina eller annat hjälpmedel för att hålla kontakt med parkamraten används.

4. Att man har tät kommunikation med parkamraten.

5. Att reservluftsventil eller annat hjälpmedel som varnar för låg andningsgasnivå används. Alternativ ett separat andningssystem.

6. Att dykvästen utrustas med luftflaska.

7. Utökad utbildning i mental förberedelse och information om nödvändigheten att snabbt skapa flytkraft, där dumpning av viktbälte ingår.

-------------------------------------------------

Intressant att notera är slutsatsen om att det är ungefär lika många PADIdykare som CMASdykare som omkommer, vilket slutgiltigen torde ta död på PADI vs CMAS debatten.

Författaren påpekar på flera ställen att utredningsmaterialet ofta saknar viktiga detaljer, då polisrapporterna tenderar att fokusera på den tekniska utredningen och obduktionsresultaten och att polisen stannar vid 'Ej brott'.

Resultaten redovisas mha. stapel- och cirkeldiagram.

Här är några exempel bland resultaten: (Mina kommentarer inom parentes)

*Svensk eller utländsk utbildning?
72% var utbildade i Sverige
12% utomlands
6% var utlänningar
10% okänt.
(Detta torde slå hål på föredställningen om att det bara är Thailandcertifierade som förolyckas.)

*Könsfördelning
76% Män
24% Kvinnor
Antalet omkomna 1996-1997 fördelar sig 50-50, (vilket kan tyda på att fler kvinnor börjat dyka.)

*Åldersfördelning
Medelåldern 31 år
åldersgruppen 21-30år står för 44% av olyckorna.

*Årstidsfördelning
Jan-Mar 10%
Apr-Jun 46% ( <== Ringrostiga premiärdyk?)
Jul-Sep 28%
Okt-Dec 16%

*Utrustningsvana
Liten vana 52%
Vana 30%
Okänt 18%

*Slut på luft?
'Gott om luft' 44%
Slut på luft 32%
Okänt 24%

*Luftanalys
Utan anmärkning 20%
Anmärkning 31%
Ej utförd 20% , dvs. apparaten återfanns tom.
Okänt 29%

En i mina ögon avsevärd brist är avsaknaden av siffror på den totala dykningen i Sverige. Den enda uppgift som nämns i rapporten är en branschuppskattning till ca. 500 000 eller fler dyk/år. Utan säkra siffror på den "icke olycksdrabbade dykningen" så faller delar av resultatet lite platt.

Sammanfattningsvis vill jag säga att rapporten är med tanke på utgångsmaterialet, mycket bra och utgör en bra bas för vidare säkerhetsdiskussion. Strikt rapportmässigt håller den även god klass. (God svenska, bra rapportstruktur mm.)

Jag avslutar med ett citat som tydligen avser oss här på listan:

"I nyhetsgrupper på Internet diskuteras ofta olika sätt att dyka, nästan alltid med säkerhetsaspekter i förgrunden. Informationstörsten är stor hos sportdykarna, speciellt vad beträffar orsakerna till inträffade dykarolyckor. Man kan helt enkelt säga att säkerhet ligger i tiden. Det är av största vikt att detta intresse tas till vara och att man i det förebyggande arbetet får ut information till dykarna om de erfarenheter som vunnits bl.a. genom utredningar av dykarolyckor."

Simma lugnt! /Skepps-Erik "