Hasse Asplund

Komvux Södertälje

Svenska 3:2

Fördjupningsuppgift / vt 95

Version VI

Kompletterad och justerad text framställd efter redovisningen.

Lämnat textversion V till

Jan Sundqvist 10 maj

Efter att under 70 och 80-talet ha samlat 13 små böcker av en litet speciell författares utgivning och dessutom genom åren alltid vid flyttningar av det personliga bohaget alldeles särskilt månat om dessa 13 ordsamlingar och alltid sett till att de hållits ihop och varit lätt tillgängliga, kan jag idag säga att jag betraktar dem som något alldeles särskilt värt "att ta hand om". De har uppen-barligen varit väsentliga för mina vanor i den materiella tillvaron. Man kan kanske se dem som föremål i det personliga historiska muséet och har också en tid fungerat som verktyg och material i "den mentala verkstaden". Små "snygga" böcker och laddade av strålande innehåll...

Genom en uppsatsuppgift / fördjupningsuppgift i ämnet Svenska har jag nu tagit dem till objekt för en slags "subjektiv studie" i författarskapets villkor och de funderingar som finns i ämnet. Till en början kändes arbetet något påtvingat. Orden som berörde ämnet kom fram utan någon större entusiasm... Genom envetet sökande efter hyfsade kombinationer i ordsnickeriet fanns också som pådrivande faktor en slags ambition att se det egna språket som möjlighet att spegla en annan människas tänkbara verklighet och det egna skrivandet som verktyg kunde på nytt väckas till liv genom böckernas närhet och den ande som fanns anad i dem... Innehållets underfundigheter gav stimulans...
Det blev så småningom möjligt att se vad som kunde komma fram till synligt i relationsspelet mellan en professionell författares ord, när dessa ställdes i förhållande till det egna skrivandets möjligheter. Texten jag knåpade ihop blev till under ett par veckors idogt jobbande... och jag har med ett visst intresse sett en slags textmassa växa fram. Processen var möjlig tack vare datorn och de möjligheter till ord och textbehandling som varit tillgängliga... Intresset för layout tillsammans med en "samlarläggning" och behovet av gestaltning fick till min förvåning fram både ett ökat intresset att få reda på mer om författarens filosofiska resonemang och personliga historia och det som kanske laddat hans känslor till förmedlingsbara tankar i aforismens form... till det koncentrat av insikter de är... Dessutom har intresset för uttrycksformen sedan ökat under hand som tiden gått, både när jag fördjupat mig i det som hör till skrivandets hantverk, såväl som när det gäller författarens arbete och hans anade personliga bakgrund. Skarp förmedlingsbar klarsyn kanske... i underfundig och sann formulering...

I stället för en utröttad leda i sinnet vid uppgiftens genomförande har istället en människogestalt bakom min lilla boksamling blivit ännu mer påtaglig under arbetets gång och sökandet bland författarens ord har istället dessutom utökat dimensionen i upplevelsen av de små innehållsrika objekten som jag ursprungligen till mycket stor del valde att ta till mig av estetiska skäl.

Det som kommit fram genom "fördjupningsarbetet" är inte ord av vetenskaplig skarpsinnighet, utan mest reaktioner skapade ur det som Alexander Weiss givit uttryck för om sitt både egna och egenartade författarskap. En relation till en medmänniska bildades.

Jag har sökt efter meningar och uttryck för det som berör skrivandet och arbetat med att försöka sammanfatta några vinklar på dels Alexander Weiss´ författarskap och dels på skrivandet överhuvudtaget med utgångspunkt från det jag tillfälligtvis under läsningen funnit i några av hans texter.

Tidsbegränsningar och egen bristande förmåga att skriva, gör att jag inte kan göra anspråk på någon uttömmande eller särskilt djuplodande redovisning, men det som till slut kommit fram kan dock ge en kanske något valhänt vinkling på ett par särlingar och deras attityder till författarskråets verklighet. En professionell författare och en studerande amatörs syn på ett stort och oöverskådligt ämne har i sammanhanget kunnat komma till uttryck. Min egen närvaro finns som jämförelse i texten, eftersom jag skapat den i relation till Alexander Weiss´ eget material vilket finns presenterat i form av några utdrag ur hans arbeten och då huvudsakligen ur skriften "Definitioner" och som har med författarskapet, läsaren och recensenter att göra.

Texten här... tillverkad av mig är som sagt en amatörmässig ordsamling... men kanske kan bli till ett embryo för ett större arbete om författaren Alexander Weiss för någon någongång... kanske...

Alexander Weiss föddes 3 juni 1924 och är uppväxt i Bremen (I Bonniers Den Sv. litteraturen är han född 1926). Han fick en borgerlig uppfostran enligt egen utsago. Han bosatte sig i Sverige 1938-39 efter en splittrad tillvaro. Han hade sitt påbrå ursprungligen från Tjeckoslovakien och vistades i England och Tyskland enligt texten i en av sina böcker, där han ger förklaring till sin splittrade grund och som lämnat spår i hans författarskap, vilket ter sig både mycket utspritt och detaljkoncentrerat i skilda ämnen där jagets identitet alltid är centralt. Hans rötter finns i den nazistiska andans kulturklimat och hans släkt var utsatt av hotet från dess antisemitiska övergreppspolitik.

Hans utgivning har varit regelbunden under en tjugoårsperiod och enligt de litteraturförteckningar jag sett har utgivningen skett i genomsnitt med ungefär en bok per år och sträckt sig mellan inledningen och mitten av 1960-talet fram till början av 1980-talet.

I bokverket Den Svenska litteraturen finns han upptagen bland de författare som invandrat och där han räknas till den kategori som genom sin vistelse i Sverige har givit perspektiv på det förflutna utan "att ha varit främlingar i den svenska modellen" och "bär de på minnen av annat slag än den som är infödd". Han ses som en särling i förhållande till dessa invandrade författare i bokverkets artikel, genom att han skrev på svenska och genom sin utgivning av sina till formatet tunna men existentiellt laddade böcker.

Alexander Weiss lever inte längre utan gick ur tiden under 1980-talet.

Skapande människor finns inom alla områden. När grundbehoven är tillgodosedda finns energi över för konstnärligt arbete. I ett välorganiserat samhälle, som det svenska, finns tid för skapande verksamhet för många... Behov att se verkligheten formulerad och att berätta finns också. Kulturkonsumenterna och producenterna är åtskilliga.

För att få sin situation belyst och begriplig är några av oss skapande av nödvändighet för att gestalta en vardag, som ibland kan vara gåtfullt problematisk. Några blir röst för det medvetna och står för kontakten med både det personliga och det kollektiva medvetandet och överbryggar med sitt arbete det delvisa förmedvetna och det underliggande dolda undermedvetna, kanske ibland svårbegripliga skikten inom människan som kan ges förklaringar. Andra står för bryggan mellan det undermedvetna och medvetna skikten inom oss och fungerar som vägvisare för oss som lever i en mer grumlig förmedveten tillvaro och kan kanske leda oss till insikter i det medvetnas självupphöjdhet. Konstnärsskap blir till en nödvändighet i överlevnadskonsten och ger ibland möjligheter till dialog mellan de som anser sig stå för förnuftet och oss andra som inte har så självklara liv. Några behöver ofta bekräfta sin existens och har skapandet inbyggt i sig och tillämpar sin förmåga lätt enkelt och naturligt av vana, eftersom de inte kan annat än att förhålla sig till sina liv på något annat vis än att försöka tänka, prata och skriva eller på annat sätt formulera sin inbyggda oro t ex genom musik, dans, måleri eller skulptur. Det kulturella livet kan tjänstgöra både som mötesplats och diskussionsarena lika väl som stridsyta och slagfält.

Kulturyttringar av olika slag får möjlighet att utvecklas mer eller mindre i ett fredligt samhällsskick, där konkurrensens stridigheter sker inom de ekonomiska ramarna i språket. Konkurrenslagarna styr utvecklingen och inom litteraturen finns mästare liksom på alla andra områden, men för att mästerskapet ska kunna utvecklas och dess stjärnor komma fram och lysa under längre eller kortare tid behövs en bred bas av intresserad betalningsvillig amatörism som har tid att ägna sig åt "kulturkonsumtion".

Utöver ett "elitskikt" finns andraplanskonstnärer finns verksamma och har ett berättigande i ett generöst samhälle, eftersom man kan verka som interpret mellan samhällsskikten. Den breda basen av amatörism och de många strävsamma yrkesförfattarna som arbetar med sina uttrycksmedel ger genom sin spridning av skapande aktiviteter ekonomiska möjligheter för litteraturens stjärnskott att lysa och ger dessutom också det stora etablissemanget av funktionärer och akademiskt folk som lever på behovet av att se tankar formulerade och diskuterade ett samtidigt självbelysande existensberättigande. Det krävs en betalande publik för att materiellt överleva som konstnär. Detta faktum ger de udda existenserna i den intellektuella världen en rätt hård och slitsam tillvaro fylld av tvivel. Den utsatthet man anar i arbetet för det man absolut villkorslöst måste göra som konstnärligt skapande individ kan kanske finnas spår av i den idogt envisa produktionen och den speciella konstnärligt präglade form som författaren valt. I ett hårdare samhällsklimat går man sannolikt under...

Ett fåtal av alla de som skapar litteratur eller arbetar inom det skrivande konstnärsskapets osäkra förhållanden finns kvar i litteraturhistorien. De flesta som får en möjlighet att tillfälligtvis träda fram och att prövas i offentlighetens ljus, får också snart till öde att försvinna in i massornas myller av titlar och personnamn, men blir en tid kvar i historien som några bokstäver i de stora kollektiva registren över författarskap, som man kan finna i de allmänna litteraturhistoriska samlingarna, där man manifesterat deras existens, tack vare att de någon gång fått något utgivet av något förlag, tidning eller blir berörd i någon tidskrift.

Någon affärsmässig och inflytelserik person i maktställning måste ha funnit det skrivna som tillräckligt intressant för att kunna tjäna på att publicera det som skapats och kunnat lansera det för en intresserad betalningsvillig publik. Även i detta sammanhang är popularitet viktig och betydelsefull för överlevnaden. Genom att se frekvensen av de skrivandes förekomst i litteraturen som handlar om litteraturen själv, kan man se ett slags mått på kändisskapet inom den litterära världen, där de som anses speciellt läsvärda ständigt återkommer, medan de som är mer blygsamt förekommande och kanske otidsenliga befinner sig mer i skymundan. Det krävs mecenater och popularitet för att klara sig. Skråtänkandet är väl etablerat.

Alexander Weiss var antagligen en sådan marginell författare. Han kanske befann sig i skuggan av sin berömde äldre bror Peter Weiss och verkar, enligt det han skriver, ständigt kämpa för att fastlägga sanningar och att se sin och andras platser i samhällsbyggnaden han hamnat i. Han har i förhållande till giganterna i litteraturhistorien en blygsam produktion, som man numera möjligen kan finna antikvariskt eller glest utströdd på bibliotek och hemma hos allmänheten. I bokhandeln syns hans verk numera sällan. Bo Cavefors förlag är känt för sin utgivning av udda titlar och för några år sedan realiserades hans utgivning och de små färgglada fyrkantiga temaböckerna med sina innehållstäta, både allvarliga och envist borrande texter såldes ut på de årligt återkommande bokrealisationerna.

Alexander Weiss är mest känd för sina aforismer som han själv kallat för "tankens fotografier", som likt ögonblicksbilder kan ses som reflexer av allt som hör till livet och skapandet i stundens klarsyn. Han har skrivit sina böcker på svenska, till skillnad från sin äldre och mer kände bror som skrivit på tyska och som nått internationell ryktbarhet genom sin dramatik och sina kritiskt radikala artiklar i dagspress och andra publikationer.

 Vid läsning av Alexander Weiss´ texter kan man ana en personlig kamp i arbetet med, i och genom språket och han har genom sitt val av uttrycksmedel som är inriktat på det personliga individuella jagets uttryck, hamnat i skuggan av sin mer kände äldre bror Peter Weiss´ författarskap som mer är inriktat på det kollektiva. De båda kom till Sverige på flykt från den tyska nazismens förföljelser av judar och andra folkgrupper under trettiotalet och de slog sig ner i Sverige 1938-39 och har båda verkat inom det svenska kulturlivet till sin död.

Den mer vänsterradikale Peter Weiss blev en känd kulturpersonlighet, kanske beroende på den aktuella vänsterkonjunkturen som under denna tid hade stark förankring i kulturetablissementet, medan Alexander Weiss fick en mer undanskymd plats och blev sannolikt (gissar jag) starkt kritiserad av den nya vänstervågen som kom fram ur "överklassens" och "borgerskapets" oppositionella ungdomslager. Det var ju synnerligen opassande att syssla med det individuella en tid. Allt som gjordes skulle vara i det arbetande folkets tjänst och allt som skrevs skulle vara politiskt belysande av verkligheten, ansåg man. Den som sysslade med det privata var en borgerlighetens företrädare, sades det. ...samtidigt som folklig kultur hölls fram och den "vanliga" människan framhölls...

Alexander Weiss drevs in i försvar kan man förstå av hans texter... Kanske det var detta som tystade honom en tid i den offentliga verksamheten?

Intresset för honom och hans skrivarbete upphörde och han kommer sannolikt snart att glida in i den anonymitet som infinner sig förr eller senare efter livets slut för de flesta av oss. Dramatik och radikala texter som publiceras i dagspress hade och har en större publik än aforismer och dikter, vilket kan förklara hans liv i skuggan av sin mer kände bror som kanske kommer att vara kvar i minnet litet längre.

Alexander Weiss´ böcker är fyllda av prosadikter, poesi, betraktelser och välformulerade tankekorn i form av aforismer och med betoning på just aforismen som är det Alexander Weiss oftast nämnts för i den svenska litteraturhistorien.

Alexander Weiss utgår ofta ifrån en aforism och verkar för läsaren att utveckla en text från denna och låter tänkbara betydelser runt koncentratet av ord växa ut till långa serier av bearbetning av innebörder i språket, fast han själv påstår motsatsen. Han säger själv att de längre texterna kompletterar aforismerna.

Det som skapas vid läsning och i arbetet med orden och bilderna speglar människans förhållanden till sin omvärld. Samma mänskliga teman skildras genom tiderna och varje tidsålders förhållningssätt ges gestaltning genom konst och litteratur. Så också hos Alexander Weiss.

Ord och bilder tangerar alltid det som är aktuellt och i det som skrivs anas alltid den person som gjort urvalet. Uttryckssättet och medlen för uttrycket ger glimtar av livsinställning hos den som styr urvalet tankar. Alexander Weiss verkar vara en sökande och prövande person som genom sina analytiskt inriktade texter testar möjligheter och lägger fast ordföljder som tänkbara sanningar.

Alexander Weiss är flykting och väljer att intensivt arbeta med sitt nya språk. Han livsöde speglas i hans texter och ger glimtar av en människa som genom litterärt arbete försöker att skapa ett hållbart förhållningssätt både till sitt egna öde och sitt nya land

Han säger själv i ett självbiografiskt avsnitt i en av sina böcker att han fattade ett beslut att bli författare, skrev en bok och bestämde ett möte med en förläggare, men förlaget fungerade sedan inte som utgivare av hans alster. Hans manuskript försvann och det som fanns kvar var endast ett brev med ett gåtfullt omdöme av förläggaren, som också lovade att man skulle höra av sig och att han (Alexander Weiss) berört något mycket väsentligt, men utelämnat förklaring vad detta väsentliga innebar och fått en obesvarad fråga att stanna kvar inom författaren och en källa till undran. Löftet att höra av sig infriade sig aldrig, men gav stoff till en reflexion i ett kapitel i en senare bok. En lucka i ett genomtänkt varande som fylldes vid ett senare tillfälle i form av ett uttryck. När en ung författare lämnar ett förstlingsverk och det oförklarligt slarvas bort är det ett mycket nonchalant uttryck från en förläggare och att dessutom lämna ett brev med ett slags svårtolkat allmänt svävande omdöme måste satt spår inom Alexander Weiss. Händelsen ger belägg för det etablerade hierarkiska systemet i förlagsvärlden anser jag och ger belägg för att det påverkat Alexander Weiss i hans förhållande till systemet i bokvärlden.

Alexander Weiss lämnar synpunkter på skrivandets mening och uttrycker i sina egna böcker tankar om författarskapet. En av drivkrafterna är skuldkänslor som driver på skrivandet. En ständig rundgång i det som finns runt det som anses och hävdas att vara rätt skapar den rättsapparat i resonemangen som leder fram till uttryck genom ett skapat alster inom alla konstformer. Oron och flykten tar form och människans rättsuppfattning blir gestaltad och prövad. En annan drivkraft är att helt enkelt se sin tanke klädas i ord för att kunna kommunicera med andra.

När man ser hans ord och former för uttryck bildas långsamt en skönjbar personlighet inom läsaren genom urvalet av ämnen och deras gestaltning och som ger tolkningsnycklar både till dunkelt anade och klart upplysta rum. En god författares bästa egenskap (tycker jag) är att ge läsaren visshet att något inträffat, som gestaltat ett perspektiv som i viss mån förändrar tillvaron efter läsningen, eller i varje fall ger ljus som vägledning till annan inriktning i det personliga synsättet på det som händer och sker. Genom skärvor och pusselbitar får läsaren själv foga samman helhetsbilder som kan bli möjliga att växa fram mellan stycken av laddad text där former och mönster bildas genom det som författaren lämnat i sina ord som tolkningsbara delar i en gåtfull helhet i sin iver och vilja att så uttömmande som möjligt både klargöra och lägga fast delar av verkligheten. Han säger t ex om sitt skrivande, bland annat, att han "smälter ner verkligheten till sina beståndsdelar och koncentrerar den till dikt, prosa och aforismer för att få kontroll över den" och att han med stor "frenesi" arbetar med detaljer för att slippa skriva om verkligheten som den är. Trots detta kommer en verklighet att framträda, men blir då till speglingar av läsarens personliga upplevelser och erfarenheter som det ju för det mesta blir, när man läser, men till skillnad mot annan läsning så befinner man sig i en slags inre dialog med individen Alexander Weiss, eftersom det i största utsträckningen inte är några berättelser han skriver. Han lämnar möjligheter för läsaren att bli aktiv i sina egna tankegångar.

 Alexander Weiss´ texter äger en oerhörd täthet och verkar försöka täcka in allt. Genom nästan maniska upprepningar av centrala teman med betydelseförskjutningar av allt det som han broderar runt i det skrivna, får vi ibland tålmodigt arbeta oss igenom olika nästan maskinellt bearbetade företeelser, som sedan kan fogas samman i aforismernas klara tydliga sammanfattningar, där både prosastycken och de genomtjatande texterna möts i klarsynta reflektioner, som kan verka likt frön för de egna funderingarna hos läsaren.

Perspektivet på det centrala får genom upprepningen en näst intill total tömning av möjligheter att fortsätta och det blir en tystnad intill textavsnittet som klart avgränsar det som behandlats och känslan av att det är avslutat ger för en orolig ande tillfälle och anledning för begrundan av den egna tillvaron genom hans texter.

Genom ihärdigt tjatande omskrivningar hamrar han ibland fram former, nästan som när en idog ciselör bearbetar och formar ett föremål, samtidigt som dekoren sakta växer fram. Mönster markerar skålens form genom upprepade slag mot ytan, där mönstren både markerar och förstärker grundformen hos föremålet, både genom att följa formen och att samtidigt framhålla den genom små riktningsavvikelser för att ännu klarare ge formen tydlighet. Genom den spänning som skapas genom idog strävan att se var formens gränser går, blir konturen av det som han ägnar sitt uttryck övertydlig och det som saknades i arbetet finns kvar som tillägg hos läsaren.

Ordciselören Alexander Weiss visar genom långa besvärjande ramsor upp för läsaren avsnitt i tillvaron, där han nästan maniskt hårdtestar olika företeelser, som han av en eller annan gåtfull anledning absolut måste ge form, som till exempel i avsnittet "Ordet neger är..." som behandlar dessa tre ord med tillägg som 260 gånger kan knytas till begreppet "neger" i boken "Definitioner" och ger därmed ger ordet "neger" 260 betydelser och därefter definierar han "Ordet kvinna" 149 gånger men knutet till ett betydande antal egennamn och kvinnliga företeelser än vad han förmår att knyta till ordet "neger". När man ser hans frenetiska arbetssätt i språket pendlar innehållets skilda betydelser mellan varandra på ett nästan vansinnigt galghumoristiskt sätt, där man inte vet om det hela utspelar sig med stort allvar eller med ett vanvettigt skratt eller med ett stillsamt roat leende... Han katalogiserar faktiskt tillvaron språkligt och ger material till aspekter på människan och hennes uppfattningar om sig själv. I "Definitioner" säger han i en serie just definitioner "Semantik: att betrakta språket under mikroskopet för att hitta sammanhanget."

Att se "Om du..." i "Förutsättningar" kan verka oanvändbart i sin upprepningsmodul och leder till en stumhet om inte villkoret "Om" bryts loss från subjektet och predikatet så att de frigörs till användning, vilket man tvingas till att göra, för att få loss handling ur den instängande provrörskänslan som skapas och för att ge någon slags befrielse från de 202 "Om"-ens tvingande villkorsskapande innebörder. Författaren binder oss fast och ger oss inget annat val än att gå en frihetens väg av nödvändighet.

Han säger själv på ett ställe att hans böcker blir mer och mer matematiska och det kanske kan vara ett skäl till att de fastläggande mönstren låter läsaren söka sin egen väg i förhållande till det som med matematisk precision hamras fast genom hans text. Frihetsberövandet genom läsningen föder en längtan till något annat någon annanstans. Man överger författaren men återkommer men med ett eget svar eller komplement i form av en reflexion.

Den blygsamma produktionen när det gäller antalet volymer och antal sidor i Alexander Weiss´ författarskap växer därmed på något märkligt och paradoxalt sätt till i storlek och djup, när man börjar ägna hans små böcker uppmärksamhet. Hans ord om författarskapet i tillvaron, finns i hans skrifter litet här och var med synpunkter på författarens roll och arbete och visar möjliga yrkesattityder som hör ihop med författarskråets utövare.

Eftersom orden kommer direkt ur en aktiv författares perspektiv och eftersom hans äldre bror också hörde till samma krets yrkesverksamma människor, kan man anta att det som yttras om författaraspekterna på tillvaron äger en viss sanningshalt och i viss mån kan vara värda att ta fasta på, för den som vill veta något om utövandet av konsten att skriva. En professionell författares attityder kan vara intressanta att se och belyser, här och var, något som hör till författarens arbete och plats i tillvaron. Han stod tydligen tidigt i sin ungdom i brevkontakt med Herman Hesse vilket uppenbarligen borgar för ett egocentriskt svärmiskt och nästan mystiskt synsätt med ambitioner att försöka sammanfatta mänsklig helhetssyn där övermänniskojagets analytiska skärpa kombineras med det som hör till det freudianska förhållningssättet i tillvaron.

När man ser på titlarna i hans utgivning kan man konstatera att de trots sin knapphet ger information som berör de ämnesområden som behandlas och bland dem kan man just finna en freudiansk vinkling.

Genom att samla några yttringar i ämnet som Alexander Weiss, med sin känsla för aforistisk klarsyn, skrivit ner och att titta litet på dessa, kan kanske ett försök till diskussion bildas för den som vill förstå författarens platser i samhällsbilden. Yrkesfolkets syn på sitt hantverk och dess utövning kan vara nog så intressant, som att se en grafiker arbeta med en bild eller en mästerkock komponera och laga till en måltid även om innehållet kan vara förbryllande vid första anblicken.

Författarskap grundar sig på kommersiella intressen och på ett eget mer eller mindre konstant uttrycksbehov. En intressegrupp befinner sig på producentens sida och en på konsumentens sida. Där finns de som betalar det mesta. Läsaren med sina behov av förströelse och med en inriktning på att förstå tillvaron eller att berika sin egen tillvaro med hjälp av perspektivförskjutningar i sitt eget resonemang, som kan åstadkommas med hjälp av författarens insikter i skilda ämnen som redovisas genom hans/hennes utgivning..

Mellan dessa finns de som tillverkar produkten: Text; tankar; berättelser och vackra eller irriterande, uppseendeväckande och anstötliga ordsamlingar som trycks i artiklar, diktverk, romaner, facklitteratur. teaterlitteratur, sångtexter, tevemanus och sakliga knastertorra instruktionsböcker...

 Drivkrafterna för författandet är flera. En av dem som Alexander Weiss påvisar är bl a ångesten och skulden där författaren drivs till urskuldande och förklarande attityd. En annan är ett behov att på något sätt svara på tillfälligheternas komplikationer. Att skriva något kan vara en följd av behov att upprätta kontakt med andra för en ensam och litet udda människa. Alexander Weiss säger klart ut i sin bok "Additioner" 1968 att han vill vara vän med sin läsekrets och säga vad han vill säga och han gjorde det med de medel han hade till buds, sin erfarenhet, sin språkliga formvärld och sitt utrycksbehov för att komma fram till en formulerad förståelse av både det egna och det han var i kontakt med under sitt liv. Skrivandet var för honom livsluft och genom sina texter ville han ge möjlighet för människor att finna insikter i det som är tänkbart. Kanske han var en författare som fungerade som en sökande och förklarande forskare...

Under fördjupningsarbetets gång har jag kommit fram till slutsatsen att det som skrivs om författare och litteratur är spår av en annan större och mer lukrativ verksamhet som gestaltar sig på ett mer spekulativt och dominant sätt, än författarens samlingar av ord visar och som författaren själv rör sig genom. Något som gäller för författare precis som för de flesta andra skapande personer som inte har förmågan eller tid och intresse att själva vara affärsmässiga. Att bli känd av en läsekrets och att skapa kontakter med förlagsvärlden som i sin tur också arbetar med relationer med den läsekrets som kan tänkas vilja läsa författarens ord och där press och tidskrifter tjänstgör som förmedlande och diskuterande länkar mellan intressenterna kräver sitt speciella arbete. Ett publicerande ekonomiskt system lever sitt liv och sammanflätar en publik med den som tillverkar texter och som måste leva både i ett socialt sammanhang såväl enskilt som privat. Ett samspel sker. Detta har blivit synligt och begripligt genom kontakten med den värld som hör till litteraturens manifestationer i form av biblioteksväsendet och litteraturvetenskapens genomarbetade systematisering av litteraturen, bokhandeln och förlagsvärlden som man tvingas till kontakt med i ett fördjupningsarbete av det slag som här visas prov på och genom Alexander Weiss´ egna författarkommentarer som handlar om förhållandet mellan författaren och förläggare, recensenter och läsare.

Att förlagsbranschen och kritikerkåren (recensenterna) har ett stort ansvar inför både de övriga läsarna och författaren och för den affärsmässiga vinklingen av utgivningen kan ju inte undgås att ses, förstås och litet grand beröras, när man gör en studie som rör litteraturens värld. Efter att ha sett kopplingen mellan författarens utgivning och uppmärksamheten i pressen, kan man inte annat än undra hur kändisskapet fungerar i bokvärlden. Den grafiska framställningen jag gjort, där man kan se hur förhållandet mellan utgivningsfrekvens i förhållande till publicitetens yttranden avslöjar dels en topp i uppmärksamheten och en efterdyning som följs av en periods tystnad. Iakttagelsen väcker frågan hur författaren hade det under denna period. Efter en svacka kommer en slags "come-back" och sedan blir det återigen tyst. Den stora allmänhetens krav och den allmänna politiska konjunkturen spelar naturligtvis in och har betydelse för hur stora möjligheterna är att bli publicerad.

Alexander Weiss har själv ett antal gånger i sina skriftställningar berört recensentens och läsarens betydelse för skrivarbetet och en undran finns kvar inombords: Hur såg egentligen recensenterna på honom? Han hade ett skapande liv i sitt textarbete och det var relaterat till en kulturell konjunktur.
En diskuterande och resonerande människa, en individualist som reagerade offentligt och blev prövad av offentlighetens smakdomare och nu berörd i ett gymnasialt fördjupningsarbete.

Hur var det egentligen? Frågan väcktes... och undran består...

En fråga som kan leda till spekulationer, men kanske också till ett slags bidrag i en långsam litterär dialog, vars deltagare aldrig kommer i direkt kontakt med varandra. Kanske som en slags långsam indirekt verkande, nästan slumpartad brevväxling i tiden, utan att höra samman med någon tydlig linjär tidsaxel.

Trots allt han skriver om författarskap och om författarskapets villkor kvarstår frågor, fast man delvis kan få svar på vad var det var som orsakade att en människa som Alexander Weiss blev författare.
Hur var det?
Vad gjorde att han fanns kvar så länge i författarrollen och hur klarade han sig?
Hur stor var hans utgivning volymmässigt i försäljningssiffror?
Vilka var hans läsare?
(Finns det någon struktur i läsekretsen att läsa av? Hur skulle en sådan undersökning gå till?
Och... -Vad mer kan man hitta om det symbiotiska samspelet mellan författare, förlagsvärlden och läsarna...?

Alexander Weiss fick ett barn i slutskedet av sin livsperiod.
I sin sista bok blev hans diktning mycket starkt socialt präglad genom de problem som tydligen skapades.
Boken lämnar oss en känsla av hopplöshet...

Generellt sett kan man säga att den dominerande drivkraften för Alexander Weiss författarskap har varit att skapa kontakt med andra människor och tjänstgöra som en fortlöpande brevväxling.

Vilka svar fick han?

Blev hans öde den övergivnes tystnad?

Jag har med mina ord om Alexander Weiss produktion velat visa på en av de många klarsynta sökarna i litteraturhistorien. Han har i sin allmänt redovisade produktion bidragit kommersiellt, men också intellektuellt, genom sitt enträgna skriftskapande, till att ge strukturer i tillvaron och förmått språket att bära i nuet och i dialog med en läsekrets (...kan jag nog påstå)... Att bruka orden, symbolerna för det levande livet ligger som en arvslott som ständigt måste brukas även idéellt av lust och nyfikenhet.

Men ibland längtar vi efter tystnaden och stillheten och en vila där tankarna och språkets frön kan få en tids ro.

Här kommer den nu, stillheten och tystnaden, kanske som efter ett sakta vågsvall som går in i lugnet och som blir till en tyst vågrörelse i luften efter en ganska orolig kanske litet väl verbaltät kuling.

Jag ville under skrivandets gång försöka ta reda på vad författarskap innebar för Alexander Weiss och återspeglat av honom själv genom hans egna yttranden om författararbetets förhållanden.

Följande sammanfattning innehåller ett koncentrat av hans egen uttalade syn på författarskapet grundat på urvalet textavsnitt jag samlat i mitt fördjupningsarbete i ämnet Svenska vt95
(Se sid * i fördjupningsarbetet)

En författare kan vara en givare av gåvor.
Ibland inlindade i stora paket...
Epikern behöver många ord för att formulera det som aforistikern fångar fåordigt.

Tillbaka till översikt - innehåll... 

Åter till Indexsidan... Hemsida 1  

Åter till Pip-sida där det finns en del annat trassel att kika på...

En länk... "Anteckning till en självbiografi" - http://www.immi.se/ir/mote4.htm

Vill du skicka ett meddelande?