Dikter
Fanart
Kontakta mig
Länkar
Noveller
Om mig
Start
Vänner

Tillägnad alla som har/har haft det svårt i livet.

Han ligger ner. Sparkarna haglar omkring honom. Han har inte en chans att
resa sig, han är utlämnad, utlämnad till ödet av de som inte tycker om
honom. De är många, vissa är långa, vissa korta men alla har de en sak
gemensamt; de hatar honom. Vissa för att de ser honom som dryg, vissa för
att han är populär, vissa för att de faller för grupptrycket.

En till spark kommer, den går mot hans huvud. Sparken träffar honom i
bakhuvudet, någon som stod bakom honom sparkade men vem bryr sig? De som
inte sparkar tittar på, ingen bryr sig. Ingen vågar, de som inte vill
sparka är rädda för vad de andra ska tycka. De som vill sparka bryr sig
inte vad som händer så länge de får sparka. De känner en tillfredställelse
i att sparka, att kunna sparka på någon som inte kan ge tillbaka.

Han försöker säga något men halsen bara brinner och hans huvud smärtar.
Han ligger där och går mot en säker död, utelämnad till de personer som
hatar honom. Om han nu ska dö så kan han väl dö snabbt och smärtfritt men
nej. De vill se honom plågas, de vill se honom lida. Alla sparkar, han har
hela världen mot sig. Varför vet ingen, han ville aldrig någon något ont.
Han ville bara finnas till och hade alltid ett leende på sina läppar.

Nu syns det inte mer att han är en människa. Näsbenet är krossat för länge
sedan, hakan finns det inte mycket kvar av och kindbenet är obefintligt.
Han är inte människa längre, men i deras ögon har han aldrig varit det.
Han var bara någon som man kunde slå på när man ville, han slog aldrig tillbaka.

Hans ögon är stängda, hans medvetande är borta sedan länge. Han är död,
han är äntligen fri från det helvete han var född till. Fri från att leva.

Ingemar Berg, 10 maj 2002

Mina tankar om "Smärta":

En sak som slog mig var hur lik den här novellen blev John Hron's död. Ska jag vara ärlig hade jag inte hört talas om John Hron fören Linnea påpekade hur lik novellen var hans död. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat undgå en sån sak som John Hron's död och jag skäms för det. Jag skrev dock novellen efter mina egna tankar och var inte influerad av John Hron, inte för att det egentligen spelar någon roll men i alla fall.

Om du har läst "Smärta" och blev påverkad så vill jag be dig om två saker:

1. Våga säg ifrån, det här händer i verkligheten! Säg ifrån och tänk inte bara på vad grannen/kompisen
kan säga. Det kunde lika gärna varit du som låg där och hur hade du då velat att omgivningen skulle reagera? Det är svårt att inte falla för grupptrycket men tänk på den stackare som plågas. Du gör honom/henne en tjänst!
2. Minns John Hron

Tillbaka