Grönlingen är en bottenlevande fiskart som i Sverige blir ca 10 - 15 cm lång. Arten har dock rapporterats kunna bli upp till 20 cm längd i de nordöstra delarna av sitt utbredningsområde i Sibirien. Grönlingen är långsträckt och slank till formen med huvudet något tillplattat uppifrån. Runt munnen har den tre par skäggtömmar. Två par är placerade under nostippen och ett par i munvinklarna. Färgmässigt är den oansenlig, brunsvart på ryggen med en gråbrun till ljusbrun grundton. Längs kroppssidorna finns vanligen mörkare bruna oregelbundna fläckar. Buken är ljust gulvit.

Troligen är det först under det sena 1800-talet eller under början av 1900-talet som benämningen "grönling" börjar användas i Sverige på dessa fiskar. Det nu använda svenska namnet härrör sig troligen från tyskans "Gründling" ("bottenlevande"). Detta är i Tyskland namnet på en annan fiskart som här i Sverige kallas sandkrypare (Gobi gobio). "Smerlor" som benämning på grönlingar lever dock kvar i Danmark, där arten fortfarande kallas "Smerling".

(utbredningskarta)

Grönlingens naturliga utbredning sträcker sig över hela kontinentala Europa och öster ut i Ryssland från Sibirien ned mot Svarta havet och Kaspiska havet. Arten är dock sällsynt i Sverige då den befinner sig på randen av sin nordvästliga utbredning.

Grönlingens lek är dåligt känd i Sverige men sker troligen i små grupper på natten där en hona och flera hanar deltar. Den befruktade rommen, som är fastklibbande, avsätts på stenar och växter. Leken inträffar troligen i maj-juni, men kan även vara långt utdragen under sommaren. Enligt uppgifter av Bertil Lekander på 1940-talet sker den kring midsommartid i Igelbäcken. Grönlingshonor, som varit stinna av lekmogen rom, har dock observerats i Igelbäcken redan i slutet av april. Äldre honor kan leka vid flera tillfällen ända in på sensommaren. Vid en vattentemperatur på 15ºC kläcks rommen efter 8-10 dagar. Ynglen uppehåller sig den första tiden på mycket grunt vatten i lugnare partier av strömvattnen och uppvisar samma beteende som de vuxna fiskarna, d v s ligger stilla och trycker mot bottnen samt förflyttar sig endast kortare sträckor vid störningar. De har en snabb tillväxt och uppnår en längd på 3 - 3,5 cm redan under första sommaren. Grönlingar i Sverige når troligen könsmognad under sin tredje sommar vid en längd av 7 - 8 cm.

Fiskforskare besökte Igelbäcken vid Eggeby och Ulriksdal under hösten 1987 och följande sommar 1988 fortsatte man med provfisken avseende grönlingförekomst vid totalt åtta lokaler från Säbysjön till bäckens mynning. Grönling förekom detta år på fem vattendragssträckor, alla nedströms om Akallavägen på Järvafältet. Det bästa fångstresultatet erhölls vid Ulriksdal i bäckens nedre del.

Den andra september 2001 genomfördes en ny elfiskeundersökning i Igelbäcken. Fjolårets myckna regnande och årets reglering av Säbysjön har inneburit att flödena i bäcken varit gynnsamma. Detta visade sig i mycket riklig förekomst av ettåriga och årsungar av grönling. I förhållande till tidigare elfiske var det betydligt fler grönlingar på de två lokaler (Ulriksdal och Eggeby) som undersöktes. Hotbilden mot fisken i vattendraget kvarstår emellertid då grönlingens förekomst sett till hela vattendragets sträckning fortfarande är sparsam.

Vad äter grönlingen i Igelbäcken?

Studier har gjorts av svenska grönlingars födoval. Resultaten visar att fiskarna äter en stor mängd olika bottenlevande smådjur. I samband med provfiske-inventeringarna 1988 insamlades även bottenfauna med håv från Igelbäcken i syfte att ge en karaktärisering av miljökvaliteten hos grönlinghabitaten.

Bottenfaunaundersökningar i samband med elfiskeinventering visar på en god förekomst av bottenfaunagrupper som ur födosynpunkt är viktiga för grönlingen. I studierna ingick två grönlinglokaler i Igelbäcken vid Ulriksdal och Eggeby. Bottenfaunaundersökningen vid dessa lokaler upprepades våren 1998. Resultaten från Igelbäcken visar på Bottenfaunastudierna 1988 låg till grund för födovalsstudier (maganalyser), utförda på konserverade beläggexemplar av grönling. Möjlighet gavs även, via bottenfaunaunder-sökningen, till beräkningar av vilken föda grönlingen föredrar. Arten bedöms i utländska studier vara en födogeneralist med ett brett urval av vattenlevande smådjur på sin matsedel. Resultaten från svenska vatten visar att grönlingar i dammar även konsumerar små hinnkräftor (Cladocera) som ej tillhör den egentliga bottenfaunan utan normalt brukar påträffas som frilevande djurplankton.

Grönlingen är känslig för konkurrens och predation.

Därför söker sig grönlingen gärna till extrema miljöer, som små vattendrag, för att undgå andra fiskarter. Speciellt uttalat blir detta då det gäller att finna uppväxtmiljöer åt de små grönlingungarna. Platser för reproduktion och uppväxt väljs som en kombination av god syretillgång (= god strömhastighet), skyddande substrat i form av stenig botten och beskuggade partier som sänker vattentemperaturen sommartid. Ju mer heterogen miljön är med växlande strömpartier och djuphålor desto mer grönling kan lokalen härbärgera. De starkt strömmande partierna av bäcken utgör nyckelbiotoper för grönlingen.

Grönlingen har idag, på grund av omfattande negativ påverkan, en begränsad spridning i vattendraget. På de lokaler där den förekommer har grönlingen visserligen ett stort numerär, men sett till hela vattendraget är förekomsten sparsam. Det faktum att förekomsten inskränks till ett fåtal lokaler gör den även mer utsatt för ytterligare negativ påverkan. En utarmning av beståndet kan befaras. Efter vidtagna restaureringsåtgärder och med en garanterad minimivattenföring över året bör det därför utredas om det finns förutsättningar att sprida grönling till nya lokaler inom vattenområdet. Sådana kan exempelvis vara sträckan mellan Säbysjön och Barkarby flygfält samt sträckan nedströms flygfältet. Dessa sträckor har, med en garanterad minimivattenföring från Säbysjön, sannolikt förutsättningar att på sikt hysa goda bestånd av grönling.