Boken "Vinterkriget", som kom ut 1985, utspelar sig i det snökalla Finland under tiden november 1939 till mars 1940. Stora Ryssland anfaller lilla Finland

för att Finland vägrat att lämna ifrån sig land till ryssarna.

Boken är skriven som en dagbok i jagform och händelserna beskrivs utifrån den finske soldaten Anttis ögon.

Vad jag vet så har denna bok inte fått någon uppföljare. Men det kan ju bero på att det bara har varit ett vinterkrig mellan Ryssland och Finland.

Boken börjar med att alla inkallade män samlas i en skola i Seinäjoki. Bland dessa 400 män finns Antti och hans bror Paavo. Efter att de blivit informerade om att Ryssland har förklarat krig mot Finland får de sina vapen och ryggsäckar med militär utrustning. De blir skjutsade till finska försvarslinjen vid Karelska näset. Där blir de varmt välkomnade av det ryska artilleriet. De får gräva sina blivande hem, djupa sandgropar i marken. Där får de gömma sig. De får ligga där dag ut och dag in och skjuta på ryssen. På kvällarna bygger de stridsvagnshinder, bastar i bastun som de byggt och plockar bort människor som blivit offer för kriget under dagen. Under dagarna har de börjat få besök av en katt som blir deras kelgris. De matar den varje dag. En dag slutar den tvärt besöka dem.

En dag när det hade nysnöat skulle de åla sig fram till sin postering. Paavo gick före, Antti ålade bakom. Ryssen hade då ett hårt artilleri riktat mot finnarnas löpgravar. Paavo tyckte att det var mesigt att behöva krypa ända fram till posteringen så han gick upprätt. Antti tänkte säga åt honom att huka sig men då träffades Paavo av en granat och avled direkt. Antti sörjer honom inte så mycket. Det är ju krig och han får lägga ett lock över sina känslor.

Dagarna går och de får ett uppdrag att storma en hårt bevakad rysk ställning. Just innan de ska börja bestämmer sig de ledande militärerna att de får slippa. Det räddar troligen deras liv. Kriget fortsätter och de blir beordrade att ännu en gång rycka framåt. Nu har de fått hjälp av nya starka rekryter. Men i alla fall så är det en lång väg att gå. På vägen dit kommer de fram till ett stort öppet fält. När de kommit halvägs ut på fältet hör de flygplan de som kommer mot dem. Alla lägger sig ner. I nästa sekund flyger ett 10-tal plan förbi. De upptäcker dem inte som tur är annars kunde det ha slutat illa. De kommer fram till sitt mål. När vi de kommer dit möts de av flyende soldater som varnar dem för att ryssen är mycket stark här. De vänder inte om utan tar sig fram och bygger upp en korsun och gräver skyttegravar. Tillslut blir de också tvungna att retirera tillbaka där de kom ifrån för ryssarnas anfall blir för farliga. Slutligen blir det fred. Då är de bara 8 personer kvar av hela gruppen på 400.

"Vi litade inte riktigt på fredsfördraget. Vi tittade ungefär en kvart om grannen skulle börja skjuta eller om det skulle börja regna metall från himlen. Sedan gick ryssarna upp ur skyttegravarna och började gå över till vår sida. De ropade något: "Mir, mir…" Det betyder: "Fred." De hade inga vapen i händerna, men de var många, flera hundra man. Vi var ju inte fler än åtta man där och vi steg upp ur groparna och gick ryssarna till mötes mellan ställningarna i skogen som kanonelden mejat. Ryssarna kände på våra armar och kinder och pratade sinsemellan något som vi inte förstod. Vi såg förvisso fruktansvärda ut, magra och skäggiga och smutsiga, så det var svårt att ta oss för människor."

Den här boken har inte många likheter med andra krigsberättelser som jag läst. Den beskriver verkligheten för den vanlige soldaten under vinterkriget. Här får man veta hur vardagen såg ut. Det finns lite actionliknande beskrivningar ibland t.ex. när Anttis bror dör och när bombplanen flyger över soldaterna som ligger och gömmer sig i snön. Boken är också lite läbbig när Antti fryser fast med huvudet i marken hans kamrater blir tvungna att pissa i hans hår för att isen ska smälta me tillslut får han nog och skär bort håret. Efter det får han evig huvudvärk.

Personbeskrivningarna är ganska kortfattade.

Som Anttis bror Paavo stupade många andra av hans vänner också innan Finland gav upp. I citatet ovan har Antti beskrivit när Finland bett om fred och ryssarna och finnarna får hälsa på varandra. Man får också ett exempel på att ryssarna var så överlägsna i antal.

Denna bok var inte den precis bästa boken jag läst och den var inte så lång så den här bokrecensionen kunde inte bli så lång heller.

Boken får 2 krossade tegelstenar av 5 möjliga.

Tillbaka till rec.