the

Teets historia

Te har funnits som dryck mycket länge. Vissa kinesiska legender förtäljer om hur redan folket under den mystiske och sägenomspunna kejsaren Shen Nung, omkring 2737 f.Kr, doppade kulan i koppar av lera och fröjdades över hur gott det smakade.

En modern historiker skulle säkert bara fnysa och skaka på huvudet åt dessa uppgifter, "några skriftliga källor existerar ej", skulle denne säga med en viss arrogans i rösten.

Vi andra som kan godta en god legend skrattar bara åt historikerns sätt, och förundras över teets anrika förflutna.

Nåväl, en beläst bokmal skulle kunna tala om för dig hur Erh Ya, en urgammal kinesisk ordbok, berättar om människornas första möte med te.

Man tror att teodling hade sin början i provinsen Szechwan i Kina, för att sedan kvickt sprida sig genom landet.

Nå, Europa då?

Borde inte vi kultiverade västlänningar ha anammat en sådan ärorik tradition vid detta stadium? Nej, så lyckliga var vi tydligen inte.

Vid slutet av 1500-talet hade man fått kännedom om den gyllene drycken, men den användes endast som medicin (vilket kanske inte är helt fel).

Engelsmännen, vilka alltid ansetts som stora dyrkare av te, hade inte bekantat sig med ordet innan en gentleman vid namn R.L. Wickham, ansvarig för English East India Company's kontor i Firando, Japan, nämnde det.

Britterna tyckte på den tiden hemskt mycket om att dricka det svarta gift vi kallar kaffe, men ändrade snart inställning då teet introducerades 1657.

Riktigt snart spred sig seden med eftermiddagste över hela Europa, som nu hade insett vilken underverkan en kopp kunde ha vid rätt tillfälle. Holländarna var nästan först med detta, redan på 1600-talet, men folket på de stora öarna var inte sena att följa efter.

1940 kom ett gissel även känt som te-påsan, uppfunnen av en New York-bo vid namn Thomas Sullivan.

Den mysiga och lugnande seden att koka vatten och ladda kulan började trängas ut till förmån för hetsade människor, vilkas enda mål med en kopp te var att mätta smaklökarna för en kort stund.

Nog kan man tro att det var en falsk mättnadskänsla, som försvann lika snabbt när koppen var slut. De som förnöjt höll fast vid löste visste minsann att njuta av livet och ta det lugnt, de behövde inte stressa sig fram genom ett hektiskt liv.

Och där är vi idag, i tedrickandets Sverige, där en kopp te inte bara behöver betyda ett one-night-stand

År 829 kom Ansgar till Sverige

En frälsare från Tyskland som skulle rädda
oss från asagudarna och det nordiska barbariet.

I mitten av 60-talet kom
Mauris Vernon från Sri Lanka. Också han en frälsare.

Hans uppdrag var att
rädda oss från kaffedrickandets elände och lära oss att dricka den
intellektuella drycken te.

Att komma in i Mauris teaffär på Hornsgatsspuckeln i Stockholm är som att
komma in i en kyrka.

Vacker gammal panel på väggarna och en lugn,
högtidlig stämning. Tekannor i silver från England och vackra blå
porslinskrukor från Kina står insprängda på hyllorna.
Och lukten är himmelsk.

En blandning av starkt, sött, kryddigt, tungt och
syrligt. Jag letar instinktivt efter biktbåset där jag kan bekänna mina
synder och berätta allt om mitt förkastliga kaffe och öldrickande.

Och som
straff kommer Mauris att ålägga mig att dricka tio koppar vanligt simpelt
påste.

Adress till Mauris Vernons Tea shop är:
The Tea Centre of Stockholm
Hornsgatan 46
118 21 Stockholm

Att som tedrickare sluta avända tepåsar är ett mycket enkelt sätt att vara miljövänlig

Det fina är ju att man dessutom får en både godare och billigare
kopp te om man istället brygger lösviktste.

Tepåsen är en engångsprodukt. Så varför skall man använda tepåsar?

Det är ju ingen som dagligen använder papperstallrikar och engångsbestick.
Tepåsen innehåller ungefär 15 ggr så mycket förpackning som te i paket.

Den överförpackade tepåsen är så skrymmande att den kräver 3-4 ggr så mycket
transporter och därmed utsläpp.

Tepåsen ger bara i Sverige upphov till ett sopberg på 600 ton.
Tepåsen är inte världens största miljöproblem.

Men varje bransch måste se om
sitt eget hus. I tebranschen är tepåsen det största miljöproblemet.

Tepåsen är helt enkelt onödigt slöseri. Det finns ju utmärkta alternativ i
form av tetänger och tekulor för den som vill brygga bara en kopp.
Det är oerhört viktigt för företag som vill överleva på marknaden att förutse
de alltmer miljömedvetna konsumenternas beteende.

Konsumenten kommer inte i
längden att acceptera den orimligt överförpackade tepåsen.

Det är därför ett
naturligt val att upphöra med att sälja tepåsar redan nu

Tesorter

När jag talar om te, menar jag naturligtvis löste. Kom inte dragandes med dessa miljö- och smakförstörande små papperspåsar i onödan! Nej, ta fram kulan och dina burkar med te! För vilka fördelar finns det inte med löste, jo t.ex:

Smakar bättre

Miljövänligare

Billigare

Mysigare

Många, många fler smaker att välja emellan, med mer "exotiska" smaker

Inte ett dugg besvärligare än påste!

Lättare att göra en hel kanna eller så

Det är mycket roligare att gå och lukta bland lösteerna än att glo på färgglada förpackningar när man ska köpa te.

Du kan själv bestämma exakt hur mycket te du ska köpa

Det finns hur många roliga tekulor som helst att välja emellan

+ alla andra fördelar som jag inte kommer på just nu

Olika sorter av mina egna favoriter

Citron

En, enligt mig, odödlig klassiker. Detta te är milt, uppfriskande och mycket, mycket gott. En given sort i tehyllan! Passar utmärkt till t.ex. mjuka mackor med ost, eller en liten fika efter ett ruskigt regnväder. Inte i något speciellt behov av massiv sockring, men några kommer säkert att slänga i en bit eller två (eller varför inte en stor sked honung?). Bra när man är förkyld, också

Vanilj

Delikat att avnjutas bara som det är, eller till fika med diverse smaskiga kakor. Mild smak, härlig smak, flera ljusår från beska teer vilket gör att de flesta kommer att tycka om detta te. Behöver inte sötas så mycket

Svart vinbär

Ganska gott te, som precis som namnet antyder smakar svartvinbär. Lukten kan ibland misstas för något mycker mer oangenämt, men det är ingen fara. Inte speciellt sött som fruktteer kan vara ibland

Kanel

Gott te som smakar, surprise surprise, kanel! Ganska mild men ändå "dov" smak, och man orkar inte med hur många koppar som helst, även om man har honung i. Gott till kanel-knäcke

Överjägmästarens favorit

Milt, fint te, gjort på en blandning av teer från Kina, Indien och Ceylon. Gör liksom inte så mycket väsen av sig, luktar och smakar lite och dovt. Nästan som Earl Grey, skulle man kunna säga, fast mildare. Ett te som känns riktigt och rätt en småregning dag tillsammas med ostmackor och en hygglig bok i favoritfåtöljen, men vilket te gör inte det?