TITANIC (ironi)

Jag har inte skrivit den här texten, men fick den i ett e-mail & tyckte den var ganska kul..

Scen 1
KATE WINSLET: Ja, det här var ju en fin liten båt, eller hur?
KATES SLISKIGA FÄSTMAN: Ja, det är det verkligen. Här är konstverken du frågade efter. De är gjorda av av någon som heter Picasso. Jag är säker på att det inte kommer att bli något av honom.
KATE: Ha ha ha. Det är väldigt roligt för vår nittiotalspublik, eftersom de redan vet att dessa ovärderliga målningar kommer att sjunka till havets botten då fartyget går under.
LEONARDO DICAPRIO: Hejsan, det är jag som är Leonardo DiCaprio. Du har kanske sett mig på de tusentals hemsidor på Internet som dyrkar mig. Du är väldigt söt.
KATE: Tack. Det är du med.
LEONARDO: Jag vet. Jag är till och med sötare än vad du är. Nu ska jag stå här och lägga pannan i veck så där lite sexigt, så att alla tjejer i salongen kommer tillbaka och ser filmen om och om igen. Lite senare kommer min vita skjorta att bli genomblöt.
KATE: Medan du gör det kommer jag att koncentrera mig på att stå här och se vacker ut,
så att alla killar hänger med i filmen ända fram till det att fartyget börjar sjunka och folk börjar dö.
SLISKIG FÄSTMAN: Ursäkta mig. Jag tycker inte om dig, Leonardo, även om du räddade min fästmös liv. Jag kommer att se ner på dig eftersom du är fattig, och sedan kommer jag antagligen slå min fästmö och efter det, så publiken verkligen kommer att hata mig, kommer jag förmodligen slänga en gammal dam i vattnet bara för att rädda mig själv och alla mina pengar.
PUBLIK: Buuu! Vi hatar dig! Även om alla verkliga personer har några fina sidor, så har vi inte fått se några av dina. Och till råga på allt så försöker du ställa dig emellan Leonardo och Kate, så därför hatar vi dig ännu mer. Buu! (även om det faktiskt är Leonardo som försöker ställa sig emellan Kate och dig, men Leonardo är mycket snyggare än vad du är, även om han bara är tretton år, så är vi på hans sida. Buu!)

Scen 2
LEONARDO: Jag är glad att vi kunde smyga iväg så du kan vara otrogen mot din fästman.
KATE: Det är jag med. Även fast jag är förlovad med honom och har lovat att gifta mig med honom, så finns det inga hinder för oss att klättra upp i ett baksäte och älska så fönstren immar igen. Det faktum att jag är hjältinnan i den här filmen kommer utan tvekan hjälpa vår boskapsliknande publik att förlåta mig för det, även om de antagligen skulle vara heligt förbannade på min sliskiga fästman om han hade gjort något liknande mot mig.
PUBLIK: Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Muu! Eller, vi menar, buu!
LEONARDO: Jag håller med. Men först skulle jag vilja måla av dig, så då måste du ta av dig alla dina kläder.
KATE: Men kan en film med en fem minuters nakenscen vara framgångsrik i en stad som exempelvis Jönköping, där publiken kanske inte accepterar något sådant?
LEONARDO: Jag slår vad om att de första tre veckorna kommer filmen att vara utsåld till sista plats, på varenda föreställning.
BERÄTTARE: Enligt Jönköpings biografägare, Herman Douglason, är det exakt vad som hände.
KATE: Okej då. (Hennes kläder faller till golvet.)

Scen 3
FÖRSTE STYRMAN: Kapten, vi är på väg att gå på ett isberg.
KAPTEN: Toppen, jag behöver lite is till min drink. (Kaptenen dricker lite grann.)
ISBERG: (Slår in i fartyget.)
FÖRSTE STYRMAN: Det där är nog inte så bra...
KAPTEN: Botten upp!
PUBLIK: (Tystnad.)
FÖRSTE STYRMAN: Det där var ironi, era dumskallar.
PUBLIK: Var är Leonardo?

Scen 4
LEONARDO: Jag har fått reda på att fartyget håller på att sjunka.
KATE: Det är ju jättehemskt.
LEONARDO: Skulle du vilja följa med och utöva lite omoraliska, men helt acceptabla övningar baksätet igen?
KATE: Javisst.
SLISKIG FÄSTMAN: (För sig själv) Jag kammar noll här. (Till Leonardo) Hör du Leonardo, bara för att du försöker ta min fästmö ifrån mig så kommer jag att sätta handklovar på dig och fängsla dig i ett rum som sakta håller på att fyllas med vatten, detta på grund av att vi håller på att sjunka, vilket jag tror har nämnts tidigare.
LEONARDO: Att du inte skjuter mig med en gång...
SLISKIG FÄSTMAN: Om jag hade gjort det så hade du inte kunnat rymma från det vattenfyllda rummet och rädda Kate ifrån mig. Behöver jag säga att du ändå kommer att dö senare...
PUBLIK: Förstör det inte för oss! Buu!
LEONARDO: Han har faktiskt rätt, jag är dödsdömd.
PUBLIK: Åååååh, titta så söt han är när han är dödsdömd.
SLISKIG FÄSTMAN: Gud vad jag hatar er.

Scen 5
KATE I 150-ÅRS ÅLDERN: Efter det räddade Leonardo mig från min hemska fästman åter igen och hjälpte mig upp på en träbit som låg och flöt i vattnet. Det är klart - om jag inte hade behövt rädda honom tidigare i filmen så kunde jag suttit på en livbåt, torr och varm, utan att behöva bada i det kalla vattnet och nästan frysa fötterna
av mig. I alla fall, han är rätt död nu, och jag är väl ungefär tusen år
gammal, och vem lagar till min middag? Jag behöver ett bad också. Sänk den där Enya musiken, det skär i mina öron. Dagens ungdomar och er skränmusik! När jag var i er ålder... Hallå! Ni skulle bara våga ge er iväg nu. Kom tillbaka! Jag skulle vilja lägga dig över mitt knä, om jag hade haft ett. Jag skulle ha slagit dig i skallen med den här enorma diamanten. Kom tillbaka!
(Tona ner till svart. Börja rulla eftertexterna och spela en sång av Celine Dion som vi redan hört till leda.)

~ ~ ~ ~

Tillbaka

Till startsidan