| Jag
tycker det är förbannat roligt att vara tränare. Men det är
svårt att sätta fingret på just vad som är kul med det. Det
är flera olika faktorer som gör det kul. Jag har haft förmånen
att få ha hand om lag som spelat på toppen av vad man presterat
förut och även hela tiden tänjt på den gränsen. Just gränsöverskridandet
är nog roligast. Det är nog just det som går att jag tycker
det är kul och driver mig. Jag är ingen person som låter mig
nöjas - allt kan alltid göras bättre - och känner man sig nöjd
kommer man inte längre... Man kan och ska glädja sig - men ska
fan aldrig låta sig nöjas...
Det
finns även stora avigsidor med att vara tränare eller ledare.
Dessa avigsidor gör att man säkert fyra-fem gånger per säsong
tänker "Nu skiter jag i det här. Va fan ska jag vara kvar
här för?" Känner jag mig själv så vete katten om jag snart
inte gör slag i saken också.
Det finns många positiva saker man kan säga om innebandy
i en jämförelse med andra lagidrotter man hållt på med - men
det finns även saker där innebandyn är mil efter andra idrotter.
För enkelhetens skull jämför jag med fotboll och bandy som
jag själv hållt på med
1)
Innebandyspelare har en slappare och mer gnällig attityd
till träning. Exempel ett är att vid ett kortare
uppehåll i seriespelet, så finns det alltid ett gäng spelare
som "råkar" bli sjuka/förkylda eller känner av nån gammal
skada, som är bra lagom till samma vecka som serien drar igång
igen. Vissa blir verkligen sjuka/förkylda eller skadade men
i största allmänhet så förhåller det sig just så här. Det
är min erfarenhet.
Jag
har heller aldrig varit med om så smågnälligt som det ofta
är när det ska till att springas i slutet av träningen eller
under försäsongen. Även här finns det alltid spelare som har
ont nånstans - men bara några minuter tidigare sprungit som
en glad älg under tvåmåls-spelet.
Jag
tycker helt klart att attityden och inställningen till träning
är mil sämre än vad jag är van vid från fotboll och bandyn.
Gå ner och kolla på en försäsongsträning i fotboll t ex. Så
gott som alla är där och inte fan är det nån som känner av
nån gammal skada eller gnäller när det ska springas. Där fortsätter
dom att springa om dom så spytt.
2)
Innebandyspelare har en sämre känsla för ansvar
(för laget och klubben).
Just detta får en att fundera både en, två och tre
gånger om man överhuvudtaget ska träna nåt lag i fortsättningen.
Här är en del vardagliga exempel från en vecka. Pengar ska
in för ex bingolotter eller overaller eller vad det nu är.
Det är alltid några som har samvetet/ansvaret och betalar
i tid. Det är oftast samma personer. Som tur är har jag sluppit
det mesta av detta själv eftersom Kenneth Pettersson i herrlaget
och Sara Göransson är fogdar. Hur dom står ut fattar jag inte...
Men snart gör dom väl inte det.. Nya bingolotter ska ut. Det
blir ett gäng lotter kvar - men sällan/aldrig är det nån som
kan offra sig. Det blir då Sara/Kenneth eller jag som får
ta de där förbannade lotterna. Men det är dom som möjligtvis
får ta en lott som gnäller.. Pengar måste hur som helst in
till laget. Att bedriva en innebandyverksamhet är dyrt. Serieavgifter
och domarkostnader är inte billigt, sjukvårdsmaterial, bollar,
konor, mv-utrustning och allt vad det kan vara. Förståelsen
för att det kostar och hur mycket i kombination med att pengar
inte bara finns i lagkassan är försvinnande liten. Den är
i alla fall i praktiken näst intill obefintlig.
Sen
har vi kiosken i Sporthallen 4-5 veckor på en säsong... och
det är ju väldigt många som erbjuder sig att stå... Oj då,
råkar du få stå två ggr på en vecka? Sen finns det även dom
som har en förmåga att inte stå nånting. Själv har man nog
mer kiosktimmar än hela damlaget. Inte står man för att det
är kul - utan snarare för att det är lindrigare att stå själv
än att få ihop folk och dessutom få gnäll för det. Inte står
man för lagets skull - snarare för sin egen och klubbens.
Det
drar ihop sig till bortamatch och vilka kan köra ... jo samma
tre-fyra som alla andra bortamatcher. Till i år har jag personligen
sett till att de som kör också får nåt för det. Alla måste
lägga pengar till de som kör. Naturligtvis även här så är
det ett gäng som "glömt" pengar matchdagen. Vad händer då?
Jo, då får man lägga pengar ur egen ficka så att dom som kör
kan tänka sig att köra även nästa bortamatch. Det slutar vanligtvis
med att några kommer att åka gratis medan man själv får lägga
minst 100:- får att få åka med att coacha... Det "roligaste"
jag varit med om var förra säsongen med herrlaget. Ingen hade
ju bil när vi skulle till Norberg och spela. Det slutade med
att vi åkte taxibuss till Norberg och alla fick betala 150:-
per skalle. Nästa bortamatch hade vi kunnat plocka med halva
Kungsör i alla bilar.. Vem ska behöva offra sig när nån annan
kan göra det?
Fattas
det pengar till domare till hemmamatchen? Ja, vilka är det
då som får lägga pengar ur egen ficka? Just detta uppoffrande
för laget och klubben som några eldsjälar lägger ner i ur
och skur och den enda tacken är gnäll om man får ta en bingolott
eller råkar få stå en timme mer i kiosken än nån annan.
Allt
det här har jag nog inte varit med om i nån annan idrott.
Kanske är jag för demokratisk som ledare? Pang - du fixar
seket .. du fixar bilar .. du tar in pengar från alla till
de som kör .. du tar in bingolottopengar .. du tar in pengar
för overaller.. du betalar domare .. du ringer in matchresultatet
.. du skickar in matchprotokollet .. du ringer tidningen ..
du fixar kioskschema .. du fixar så det finns varor i kiosken
.. du kollar så det är ordentligt städat när vi haft kiosken,
du fixar så att sargen är uppe, seket är i ordningställt till
hemmamatchen, du ringer de spelare som inte tränade idag som
ska vara med mm, mm. Det går säkerligen att dubbla... Dels
fixar man allt själv för att 1) man VET att det inte
blir gjort annars 2) man VET att det, om det bli gjort, blir
riktigt gjort 3) det tar mer tid, ork och kraft att
få det fixat av nån annan och 4) man slipper höra gnället
(för allt är ju serverat som det ska...)
Nu
är jag inte den personen som är auktoritär eller odemokratisk
- och det är jag GLAD för. Jag tror inte de lag jag haft skulle
haft lika kul eller uppnått ett lika bra resultat om jag vore
det. Det finns spelare som helt klart trivs bättre med auktoritära
ledare men som lag tror jag att det är mer värt att de spelare
som behöver vissa fria tyglar får det. Men helt klart tar
det stor kraft av en.
Varför
är man tränare?
Förra säsongen räknade jag ut att min KOSTNAD för att
träna ett lag är ungefär 400-500:-/månad. Jag vet att jag
säkert skulle kunna kvittera ut ett "hyfsat" tränararvode.
Jag skulle tro att "normalt" tränararvode ligger på runt 10-15
000:- för en säsong. Jag tycker det låter "larvigt". För mig
skulle det vara en stor skillnad om jag tränade ett lag i
en annan förening. Då skulle jag begära ersättning. Men nu
är ju KIBK min klubb. Det är väl bättre att klubben/laget
lägger dom pengarna på nåt vettigare - och hur skulle förresten
det gå att få ihop en sån summa??? Dessutom så har jag aldrig
ansett mig själv vara mer värd än en spelare i laget eller
nån annan tränare i klubben. Varför skulle jag ha betalt om
inte t ex en tränare för yngsta pojk- eller flicklaget har
det. Vad är det för skillnad på tränare och tränare? Det är
inte därför jag är tränare... Jag vill träna ett lag för att
jag vill det, om spelarna vill det och lite för att se hur
mycket jag kan utveckla ett lag (på så sätt skulle jag kunna
tänka mig att träna två-tre lag per säsong..)
Lite
av detta kan kanske sammanfatta varför man ibland får en mindre
känsla av att "detta är nog sista året jag tränar nåt lag"
eller när man ibland blir riktigt trött tänker "nu skiter
jag i allt - direkt". Det är väl just det att man är en av
få personer som gör mycket i föreningen och en av två som
gör allt i laget. Man lägger ut pengar så att de som kör får
sina pengar, man tar bingolotterna som blir över, man står
10 ggr mer än nån annan i laget i kiosken, man lägger ner
tusentals timmar på hemsidan och uppdateringar, man ser/coachar/sitter
i sekretariatet över 100 matcher på en säsong. Man gör det
för KLUBBEN och man gör det för LAGET. Ibland gör man det
också (ska villigt erkännas) för att slippa höra gnället.
Det tar mindre kraft av mig själv att göra en sak än att irritera
mig på att inte nån annan gör det. Då är det inte så förbannat
konstigt om man blir irriterad utåt nån gång per säsong när
nån person väljer fel dag att gnälla över nån /för mig) skitsak.
För det mesta blir man bara "trött".
Ibland
(rätt ofta) så brukar jag tänka att jag har det "bra" som
orkar bry mig , försöka ta ansvar osv. Det måste vara jobbigare
för dom som aldrig tycks göra det...
Hur
det blir nästa säsong vet jag inte i dagsläget. Jag vet inte
om jag kommer att träna nåt lag eller vara engagerad på nåt
sätt. Ibland känner jag att det vore rätt skönt att bara kunna
sitta på läktaren som alla andra utan att behöva bry sig när
det fattas folk i kiosken eller seket (för det brukar lagen
oftast glömma att komma ihåg s a s). Med största sannolikhet
kommer jag nog i alla fall inte att ansvara för hemsidan längre.
Det tar för mycket tid och det känns inte kul längre. Finns
det nån som vill ta över får han/hon gärna göra det. Men jag
skulle tro att ingen vill, orkar eller törs. I så fall får
väl sidan läggas ner. Det är inte upp till mig om det ska
finnas nån KIBK-sida utan det är upp till dig. Men
går jag efter mycket annat, så är det nog upp till mig om
det ska finnas nån hemsida.
Så,
då har ni fått en liten insyn hur det känns att vara tränare
(eller rättare sagt allt annat runt omkring med att vara tränare).
Nästa krönika kommer sannolikt att handla om lite mer praktiskt
ledarskap. Jag tänkte ta upp min syn på ledarskap och varför
jag har den synen.
-
Ulf Andersson
|