Av de många små kraftstationer som i elektricitetens barndom växte upp utefter åar och bäckar finns idag mycket lite bevarat. Jag har därför funnit det angeläget att försöka lämna ett litet bidrag till dokumentationen av denna epok, medan personer med egna minnen av den här tiden ännu har möjlighet att berätta. Framställningen gör på intet sätt anspråk på att vara fullständig, och samtidigt kan en del mindre fel ha smugit sig in. Det har t. ex. varit nödvändigt att i vissa fall, speciellt rörande kraftstationens tekniska funktion, göra vissa tolkningar och antaganden, vilka vid närmare påseende kan visa sig innehålla brister. Ett varmt tack riktas speciellt till Sture Claesson, Broddarp, som välvilligt lånat ut dokument och fotografier, och som låtit mig ta en hel del tid i anspråk. Utan detta hade inte denna dokumentation varit möjlig. Slutligen vill jag även tacka övriga personer som på olika vis bidragit till detta arbete.

                                                                                                                                                                                                Stockholm i november 2001.

                                                                                                                                                             Niclas Schönborg

Ó Kopieringsrätten till föreliggande arbete förbehålles Bringetofta samhällsförening.

ett stycke teknikhistoria ifrån Bringetofta

Bakgrund

Efter 1:a världskrigets slut uppfördes många mindre elektriska kraftstationer på det Småländska höglandet. Bringetofta socken var inget undantag i detta avseende, emedan inte mindre än tolv olika kraftstationer av varierande storlek finns och har funnits inom församlingens gränser. Under världskriget var det stora svårigheter med att få tag i fotogen, vilket innebar en ytterligare förmörkning av de redan dystra tiderna. Visserligen hade elektrifieringen av det Småländska höglandet påbörjats redan under 1900-talets första decennium i och med att den driftige och företagsamme J. E. Sundberg 1907 hade bildat Stenkvill-Klinte Kraft AB, sedermera Smålands Kraft AB.¹ Utbyggnaden av detta bolags ledningsnät gick emellertid allt för långsamt för att landsbygdsbefolkningen skulle kunna vänta på att bolaget skulle dra fram ledningar. Med elektriskt ljus i stugorna skulle ju världskrigets mörka kvällar vara ett minne blott. Valde man dessutom att införskaffa en elektrisk motor kunde tröskningen av säden, kapningen av veden etc. betydligt underlättas. Dessa fördelar gjorde att flera av lantbrukarna i Bringetofta beslöt att ta saken i egna händer, och själva uppföra små elektriska kraftverk. I en tidningsartikel införd i Eksjö-Tidningen 1920 beskrivs elektrifieringen av socknen. Vid denna tid hade sju kraftstationer uppförts, varav en var belägen utefter Lillån på byn Drageryds ägor. Nämnda år hade här en elektrisk kraftstation färdigställts efter initiativ av Anders Johan Gustavsson, fader till socknens i elektriskt hänseende allt i allo, Gustav Schönborg (Andersson). Längre norrut i Lillån fanns ytterligare ett mindre vattenfall på Broddarps och Armarps ägor, vilket i långa tider utnyttjats. I Karl XI:s inventering av landets kvarnar 1697 omnämns två olika kvarnar på nämnda hemman. Efter att säkerligen ha blivit påverkade av bönderna i Drageryd, vilka hade bildat Drageryds elektriska förening, beslöt även några år senare Broddarps by, Armarps gård och den närliggande byn i Mattarp, att uppföra en elektrisk kraftstation.

1Det första vattenkraftverket i Sverige byggdes redan 1882 vid ån Viskan, och levererade 3 hk.

         Elektriska kraftstationer som finns eller har funnits inom Bringetofta socken.

Föreningens bildande och uppförandet av kraftstationen

I nämnda tre byar visade sammanlagt åtta gårdar intresse av att deltaga i uppförandet av en kraftstation, fyra i Mattarp, tre i Broddarp och en i Armarp. Dock var även ägarna till två f. d. grenadjärtorp intresserade av att deltaga. Dessa båda torp, Norratorp och Västerdal, hade under det Svenska indelningsverkets beståndstid gemensamt ägts av innehavarna till Mattarp respektive Broddarp. När indelningsverket avvecklades i början av 1900-talet försåldes dessa båda torp, Norratorp 1909 och Västerdal 1907, vilka hädanefter kom att bli självständiga små gårdar. Banden till moderbyarna syntes emellertid att ha bestått, och det var nog ingen tillfällighet att just dessa båda torp kom att deltaga i den elektriska föreningen. Föreningens stadgar finns bevarade och återges nedan i sin helhet, och av dessa framgår tydligt vilka hemman med tillhörande ägare som var involverade i projektet. I stadgarna anges föreningens namn till "Armarps elektriska energiförening," och i andra handlingar förekommer även benämningen "Mattarps elektriska förening." Det vanligast förekommande namnet är dock "Broddarps elektriska förening."

                                           Stadgar för Armarps elektriska energiförening

som har till uppgift att anlägga kraftstation i Armarp och derifrån distribuerad elektrisk energi, till Armarps gård, Broddarp, Mattarp, Västerdahl och Norratorp samt närliggande ort, föreningen tillhör underteknade fastigheter och ägare, nemligen 1/4 mtl Armarp äg. Albert Karlsson 1/16 mtl Broddarp äg. Clas Svensson 1/8 mtl Broddarp äg. Albert Johansson 1/8 mtl Broddarp äg. Gustaf Andersson² 1/8 mtl Mattarp äg. Gustaf Andersson³ 1/8 mtl Mattarp äg. Johan Karlsson 1/8 mtl Mattarp äg. August Karlsson⁴ 1/8 mtl Mattarp äg. Johannes Hafstedt en afsöndring Västerdahl äg. Emil Andersson och en afsöndring Norratorp äg. Karl Falk.

1§ Delägarna som innehar mark som beröres af såväl kraftverksanläggningen damm-byggnader och dammröta samt afloppsvatten förbinder sig upplåta densamma till föreningen afgiftsfritt under en tid af Tjugo /20/ år med förnyelserätt af ytterligare 20 år på samma grunder, samtliga föreningsmedlemmar förbinder sig att under föreningens beståndstid å sina respektive fastigheter upplåta fri mark för ledningarnas framdragande.

2§ För framtida underhåll af föreningens egendom svarar samtliga medlemmar gemensamt.

3§ Alla föreningsmedlemmar hafva i kraftstationen och ledningsnät lika delaktighet och lika skyldighet.

4§ Vid försäljning af någon eller några fastigheter är säljaren skyldig öfverlåta såväl egande som nyttjanderätten af sin andel i föreningens egendom till köparen.

5§ Föreningsmedlemmarna äga rätt utnyttja den elektriska energien för såväl kraft som belysning, men för händelse af att vattenbrist skulle uppstå förbinda sig medlemmarna att inskränka enerskiförbrukningen som behofvet påkallar.

6§ Eventuella tvister angående denna förbindelse får ej dragas inför domstol utan afgöres af skiljenämd enligt lag.

 

Denna förbindelse godkännes af oss samtliga undertecknade delägare

Armarp Bringetofta den 18 mars 1925

Bevittnas af:

            Broddarps elektriska förenings distributionsområde och ledningsnät.

Tillägg till kontraktets femte paragraf.

Föreningsmedlemmarna äga rätt att utnyttja den elektriska energin i följande utsträckning. Varje medlem äger för belysning begagna högst två 50-ljuslampor och i övrigt lampor med mindre ljusstyrka till det antal, att belysningen i dess helhet uppgår till sammanlagt 425 normalljus.⁶ Energin för kraft får endast utnyttjas vid de tillfällen, då det rinnande vattnet vid kraftanläggningen genomgår flodluckorna. Den som bryter mot bestämmelserna i denna punkt är förfallen till ett vite av 25 kronor. Två föreningsmedlemmar skola utses med uppgift att kontrollera, så att bestämmelserna i denna punkt efterföljas.

Av nämnda kontrakt kan flera intressanta detaljer inhämtas förutom uppgifterna om vilka ägare och gårdar som stod bakom projektet. Den tid av tjugo år för upplåtande av mark som stipulerades i stadgarna behövde aldrig förlängas eftersom föreningen ej ens kom att bestå under de första tjugo åren. Vidare synes den jämnt fördelade äganderätten, nyttjanderätten samt underhållsskyldigheten mellan föreningens medlemmar en aning förbryllande. Nog torde t. ex. Armarps gård ha haft ett större behov av elektricitet än Norratorp och Västerdal, men kanske ansåg man det för krångligt att fördela rättigheter och skyldigheter efter t. ex. varje gårds hemmanstal. Under föreningens livstid förekom det att flera av fastigheterna bytte ägare, men detta verkar ej ha ställt till med några problem. Den gård som geografiskt sett låg närmast själva kraftstationen var Clas Svenssons hemman i Broddarp. Detta faktum var säkerligen avgörande då det gällde att bestämma ifrån vilken gård spänningsregleringen skulle ske. Nedanstående kontrakt, vilket är undertecknat samma dag som stadgarna, förtäljer vilka åtaganden som kraftverkets "maskinist" hade att utföra.

Kontrakt å skötsel af Armarps energiförening.

Ägaren af 1/16 mtl Broddarp åtager sig härmed att under en tid af 20 år ombestyra skötsel af föreningens kraftverk, skötseln innefattar igångsättning och igenslagning tillsyn äfven att spänningen är normal, smörjning och tillsyn af maskineriet samt reglering af vattnet. I skötseln inbegripes ej sådant arbete som kan hänföras till reparationer och underhåll. Ofvanstående skötsel är afgiftsfri.

Ett av de större arbetena vid anläggningen av kraftstationen var uppförandet av själva dammen. Detta arbete sköttes internt bland intressenterna, och mot en ersättning av 1700 kr åtog sig två av Clas Svenssons söner, Albert och Ture Klaesson, att utföra arbetet. I ett av Albert och Thure lämnat anbud den 26/1 1925 specificerades noga hur bred och hög jordvallen skulle vara, samt hur brant den skulle slutta. Den 22/7 1925 mottog de den sista delbetalningen för sitt arbete, och som anbudet stipulerade att 20% av anbudssumman skulle innestå till dess att "arbetet är av delägarna av kraftverket insynt och godkänt," får man förmoda att dammen var klar vid denna tidpunkt. Dammbyggnaden är utförd helt för hand och innehåller flera stora stenar. Än idag kan man vid det västra dammfästet mot Armarp se var man hämtade fyllnadsmassor. På det djupaste stället kom vattendjupet att uppgå till hela 4½ meter. Flodluckan,⁷ d. v. s. den avrinningsanordning som är nödvändig för att dammen inte ska svämma över vid högvatten, förlades intill det västra dammfästet. Vattennivån i dammen kunde styras genom att antingen sätta dit eller ta bort de horisontella bräder, över vilka överskottsvattnet rann ut.

-1 st. självreglerande Francis-turbin med erforderliga lager, sugrör, svänghjul och
pådragsanordning, utvecklande 6.5 kW vid 6 meters effektiv fallhöjd.
-1 st. likströmsgenerator om 2´ 220 V med remskiva, spännlinjaler,
shuntregleringsmotstånd och spänningsdelare, lämnande 4.5 kW⁸ vid 1500 varv/minut.
-1 st. instrumenttavla i marmor tillsammans med erforderliga instrument och övrig elektrisk
utrustning inne i maskinrummet.
-Åskskydd till kraftstationen inkluderande linor och jordtag.
-Ledningstråd i koppar från kraftverket ut till gårdarna med ett tillhörande motoruttag vid
varje gård, samt montering av ledningstråden på av delägarna resta och stagade stolpar.
-1 st. pådragsanordning för kraftverkets reglering inklusive voltmätare, linor och trissor ifrån
Armarps gård.
-All invändig ledningsdragning i husen, utförd med 2´ 6 mm² koppartråd.
-Fullständig montering av maskinutrustningen i kraftverket.
-Installation av 15 ljuspunkter i varje gård.
-Ihopsättning av trätuben för transport av vattnet från dammen till turbinen. Det erforderliga
materialet, virket och järnringarna, består delägarna själva med.

8Vid en revision av anläggningen 20/3 1931 angavs dock effekten till 4.2 kVA (= 4.2 kW).

Som framgår av beskrivningen av turbinen så var det från början tänkt att den skulle ha en stel axel fram till generatorn. För att få en jämnare drift och minska behovet av manuell reglering beslutade man dock att dessutom montera en fjäderregulator mellan turbinen och det svänghjul som fanns intill generatorn. Fjäderregulatorn beställdes från Hällarydsverken i Skede till en kostnad av 900 kr. När den elektriska belastningen på generatorn ökade, reagerade denna med ett något minskat varvtal, vilket medförde en lägre spänning. Fjäderregulatorn var konstruerad för att i detta läge justera upp varvtalet och därmed spänningen. Detta tillgick så att fjädern kopplade ihop in- och utgående axel på regulatorn hårdare vid minskande varvtal på generatorn, och omvänt vid ökande varvtal. Naturligtvis minskade även turbinens varvtal en aning när den kopplades hårdare samman med generatoraxelns minskade varvtal. Arrangemanget var emellertid enbart tänkt som en kontinuerlig finjustering av den arbetspunkt som ställdes in med hjälp av pådragsanordningen på turbinen. Själva regulatorn påverkade sålunda ej vattenmängden till turbinen, utan enbart graden av ihopkoppling mellan turbinaxeln och generatoraxeln. Tyvärr visade sig regulatorn ha en tämligen marginell inverkan på spänningen. I kraftstationen fanns uppsatt en justeringsanvisning med instruktioner om hur regulatorn skulle ställas in beroende på olika onormala driftfall. Denna justeringsanvisning finns bevarad, men det skulle föra allt för långt att här i detalj gå igenom denna. Istället finns den bifogad i ett separat kapitel på slutet. Svänghjulet fungerade som ett energilager som gav större stabilitet i spänningen vid variation av belastningen på nätet, eller fluktuationer i vattenflödet. För att kunna ställa in rätt arbetspunkt, d. v. s. rätt spänning, var man tvungen att kunna reglera vattnet till turbinen, vilket skedde med pådragsarmar på turbinen. Efter att vattnet hade passerat turbinen fortsatte det ut genom sugröret, innan det rann vidare söderut. För ett specifikt vattenfall, med visst vattenflöde och fallhöjd, konstruerar man vanligtvis en optimal turbin med ett givet varvtal. Denna turbins varvtal är emellertid ofta betydligt lägre än det för generatorn avsedda. Så var även fallet för anläggningen i Broddarp, varför en mekanisk växel fanns monterad på turbinaxeln. Att man i likhet med många andra mindre kraftverksbyggare valde ett likströmssystem, och inte ett växelströmssystem, har nog sin förklaring i att en likströmsgenerator är fördelaktig ur reglersynpunkt. Nackdelen är dock att man måste ta ut strömmen via kolborstar ifrån rotorn, vilket orsakar ett stort underhållsbehov. Från bevarade fakturor framgår också att man vid ett flertal tillfällen köpt in nya kolborstar. Dock valde man den standardiserade driftspänningen 220 V. Detta gjorde att övergången till Smålands Kraft som elleverantör gick relativt smidigt, emedan alla invändiga installationer kunde behållas. Den remskiva som fanns med i offerten blev troligtvis aldrig monterad. I vissa kraftverk var det vanligt att den mekaniska energin på turbinaxeln överfördes till generatoraxeln via en rem. Kanske befanns en dylik anordning vara överflödig i och med införskaffandet av fjäderregulatorn, som i sig innebar en mjuk överföring av den mekaniska energin mellan turbin- och generatoraxeln. Med hjälp av spännlinjalen justerades generatorns läge i sidled, så att den fick rätt position i förhållande till svänghjulsaxeln. I höjdled justerades däremot läget m. h. a. mellanlägg. Shuntmotståndet och spänningsdelaren användes till att ställa in en lämplig ström genom maskinens magnetiseringslindning. Genom att justera dessa till lämpliga värden kunde man få den önskade nätspänningen 220 V vid normala turbin och generatorvarvtal, och dessutom erhålla minsta möjliga variation i nätspänningen för en given variation av maskinens varvtal. Inuti maskinhuset, utefter den södra gaveln, fanns instrumenttavlan monterad. Vid denna tid var det vanligt med instrumenttavlor i marmor, eftersom detta material erbjuder god elektrisk isolering. På instrumenttavlan fanns monterat en voltmätare och en strömbrytare för att kunna koppla ifrån nätet. På de stolpar som kraftverksägarna själva fick sätta upp monterades två parallella koppartrådar på vita porslinsisolatorer. Valet av koppar tyder på en vilja att satsa på gedigen kvalité. I mer enkla anläggningar förekom det ledningsmaterial av t. ex. järn eller zink, vilket gav lägre kostnader, men i gengäld större ledningsresistans och förluster. De båda ledningstrådarna var ganska dåligt uppspända på isolatorerna, och när det blåste låg ofta trådarna och svajade med risk för kortslutning. Kraftverkets största nackdel var emellertid den ringa effekten. Den uttagbara effekten från ett vattenfall är proportionell mot både vattenflödet och fallhöjden, och båda dessa storheter är ju ganska små för det aktuella vattenfallet. Om man antar att generatorn i bästa fall levererade den maximalt angivna effekten 4.5 kW, så blev det ändå inte mer än 450 W per abonnent. Denna siffra verkar riktig, då det i föreningens stadgar var stipulerat att man sammanlagt fick koppla in lampor motsvarande 425 normalljus (vilket m. h. t. ovanstående beräkning bör ha motsvarat ca. 425 W). Nu var väl knappast samtliga lampor tända det säger ändå något om den begränsade kapaciteten. De 15 ljuspunkter som tilldelades varje abonnent var fördelade på boningshusen, uthusen samt utebelysningen. Förutom belysning var dessutom varje gård utrustad med ett uttag för motordrift. Ville man köra sin motor var man dock tvungen att vidtala Ture, eftersom kraftverket bara orkade driva en motor i taget. Dessutom var motordrift endast tillåten när vattenflödet var så pass rikligt att vatten spilldes ut genom flodluckorna. Allvaret i dessa bestämmelser underströks av de böter som kunde drabba den som ej följde förordningen. Exakt hur många gårdar som verkligen hade en elmotor är ej helt klarlagt, men åtminstone så fanns det en hos Emil Andersson i Västerdal och en hos Ernst Schönborg och Johan Karlsson i Mattarp. Man kan dock tänka sig att nämnda motorer lånades ut till övriga föreningsmedlemmar. I avtalet med Elektriska Installationsfirman i Jönköping var det bestämt att anläggningen skulle stå färdig den 1 augusti 1925, och att ett års garanti på arbetet och utrustningen skulle ingå. Förutom byggnationen av själva dammen fråntog sig firman även allt snickeri, mureri och smidesarbete. Exempelvis beställdes dammluckorna av August Claesson i Skaftarp till en kostnad av 128 kr. Claesson hade själv uppfört ett kraftverk på sina ägor vid Storån år 1923. Genom att stänga dammluckan kunde hela kraftstationen torrläggas, vilket var praktiskt vid exempelvis reparationer. Diverse järnvaror köptes av J. M. Hammargrens Söner i Sävsjö, och för införskaffande av virke till själva maskinhuset anlitades August och Anton Hultgren i Östra Hult, Almesåkra. Byggnationen av maskinhuset utfördes internt av kraftverks-intressenterna. Maskinhuset, vars utseende delvis framgår av ritningen längre fram, var en liten enkel rödfärgad träbyggnad med längden 4.5 m, bredden 3.5 m och höjden 2.5 m, och med ett tak täckt av stickor. Ett enda fönster, placerat t. v. om dörren på husets östra sida, släppte in ljus i byggnaden. Då detta inte var tillräckligt fanns även ljuset från en glödlampa att tillgå. Trätuben var utförd i tjärat virke, och hade en ytterdiameter på ca. 65 cm.⁹ Med tiden uppstod små läckor i tuben, vilka bildade ett antal dekorativa vattenstrålar lite här och var.

I originalmanus finns här en blåkopia av ritningen på kraftstationen. Denna tar dock för stort minnesutrymme ( 10 Mb ) varför vi tillsvidare
utelämnar denna.Vi hoppas genom någon åtgärd få ned minnesstorleken och återkommer med den ( Webbmaster Anm.. )

Kraftstationens aktiva år

Under en tidsrymd av nära tjugo år skulle kraftstationen komma att förse delägarna med ljus och kraft innan den skattades åt förgängelsen. Driften av anläggningen var långt ifrån problemfri, och redan på försommaren 1927 fick föreningen vidkännas en betydande motgång. Mitt under ett störtregn gav plötsligt dammen vika. Vårfloden hade varit kraftig detta år, och eftersom fördämningsvallen inte hade hunnit sätta sig ordentligt orkade den inte stå emot vattentrycket. Från början hade man bara byggt en enda flodlucka för avtappning av överflödigt vatten, belägen invid det västra dammfästet mot Armarp. Tyvärr visade sig detta vara otillräckligt när vårfloden satte in, vilket var en bidragande orsak till dammgenombrottet. När man reparerade dammen anlade man därför ytterligare en flodlucka invid det östra dammfästet mot Broddarp. Själva jordvallen förstärktes med pålar fastsatta med bergdubb. På dessa pålar spikades bräder, vilka bildade en gjutform som i sin tur fylldes med cement. Mycket arbete åtgick också för att rensa bort grus och sten i kanalen. Hela reparationsarbetet utfördes av Georg och Ernst Johansson mot en summa av 1000 kr, och var klart i september samma år. Efter detta inledande missöde var man befriad från ytterligare problem med dammhållfastheten. Rötterna från de träd som med tiden växte upp utefter jordvallen hjälpte till att ytterligare stärka dammen. Vid intaget till tuben satt en intagsgrind, bestående av ett galler, som skulle hindra att grenar och andra föremål följde med in och skadade turbinen. Ibland hände det att det samlades mängder med löv och grenar vid gallret med följd att vattenflödet i det närmaste avstannade. Problemet fick avhjälpas med att rensa tilloppet och starta om kraftverket. Om vattenflödet var rikligt på våren och hösten, så kunde fallet vara det motsatta på sommaren, då ibland vattenbrist kunde uppstå. Detta problem uppstod tyvärr ganska ofta, och i dessa lägen gick kraftverkets avgivna effekt ner, vilket ledde till att delägarna fick inskränka sin elförbrukning. Ibland gick det så långt att man helt fick stänga av kraftstationen. Brandförsäkring för anläggningen tecknades hos Jönköpings Läns Brandförsäkringsbolag, och såsom underlag för dessa försäkringar utfördes revisioner av anläggningen av Jönköpings Läns Elektricitetsförening. Vid en sådan revision, utförd den 20 mars 1931, befanns anläggningen vara i gott skick. Dock anmärktes att såsom brandskydd skulle en asfaltsbeklädd plåt monteras på väggen i närheten av generatorn. Isolations-motståndet mellan fasen och den jordade nollan uppmättes med 250 Volts provspänning, och uppgick till nöjaktiga 10 MW . Att anmärkningen från revisionen åtgärdats, kontrollerades senare av Installatör Ernst Karlsson på Elektriska Handelsfirman i Jönköping.

I det ursprungliga skötselkontraktet var det bestämt att kraftverket skulle skötas kostnadsfritt av Clas Svensson, men med tiden måste detta ha tett sig orimligt, ty när Clas Svenssons son Ture ca. 1935 tog över skötseln utgick en ersättning på 10 kr om året. Ture var emellertid inte speciellt förtjust i uppdraget som kraftverksmaskinist. Tillsynen av kraftverket ca. en gång i veckan, den dagliga spänningsregleringen och det löpande underhållet kunde nog kännas som ett påhäng. Värst torde dock spänningsregleringen ha varit. Förutom att tillse att nätspänningen höll sig på ca. 220 V, innefattade denna påslagning av kraftverket ca. kl. 6-7 på morgonen och avstängning ca. kl. 10-11 på kvällen, varje dag, året om. På ett av föreningens årliga möten försökte därför Ture avsäga sig uppdraget. Om så hade blivit fallet hade man varit tvungen att flytta utrustningen för spänningsregleringen till någon annan gård, vilket inte skulle ha varit så lätt. I stället erbjöds Ture, på Albert Johanssons inrådan, en höjning av det årliga bidraget till 50 kr, om han fortsatte att sköta driften. Ture accepterade erbjudandet och därmed slapp föreningen en kostsam flyttning av reglerutrustningen. Alla föreningsmedlemmar brukade träffas en gång om året för att ersätta Clas Svensson för dennes utlägg under det gångna året rörande kraftstationen. Nedan följer några exempel på utgifter som föreningen hade under sin beståndstid. Mot slutet av 30-talet och i början av 40-talet kan man se att kostnaderna för underhållet att stiga. Observera dock att förteckningen nedan inte är komplett, utan skall snarast ses som ett exempel på olika slag av utgifter som var förenat med driften av kraftverket.

Vid det här laget hade emellertid tiden börjat hinna ikapp de små privata kraftstationerna på det Småländska höglandet, och så också i Broddarp. Den elektriska utrustningen började bli sliten och anläggningen var i allmänt behov av en upprustning. Samtidigt ökade behovet av elektricitet i takt med att man önskade skaffa mjölkmaskiner, starkare motorer till de moderna halvrensande tröskverken m. m. Det var uppenbart att det inte skulle gå att hålla fast vid den egna anläggningen, med dess otidsenliga likströmssystem. Vid den här tidpunkten köpte Smålands Kraft upp mängder av små lokala kraftstationer med tillhörande distributionsnät, och inkorporerade dessa i sitt eget nät. Till följd av de ändrade förutsättningarna uppstod oenighet i föreningen hur man skulle gå till väga. På ena sidan befann sig Ernst Schönborg i Mattarp som menade att en anslutning till Smålands Kraft var alldeles nödvändig om man skulle kunna följa med i utvecklingen. Visst stöd hade han av den dåvarande ägaren till Norratorp, Arvid Johansson, men även av Ture Klaesson i Broddarp som var angelägen om att slippa skötseln av kraftverket. Mot dessa stod de övriga delägarna, vilka antagligen tyckte att det var dumt att ge upp det oberoende som det innebar att vara självförsörjande på elektricitet. Troligtvis kändes det nog också en smula förargligt att behöva skrota den anläggning som man investerat en hel del pengar och arbete i. Dessutom var anslutningsavgiften till Smålands Kraft ganska dyr. Hur som helst blev det till slut Ernst, Arvid och Tures linje som gick segrande ur diskussionen, och 1944 avvecklades kraftstationen med tillhörande ledningsnät. Den 18 oktober kl. 13.⁴⁰ detta år tog Smålands Kraft över elleveransen. Den elektriska utrustningen återköptes av Elektriska Handelsfirman i Jönköping, medan själva maskinhuset revs. De gamla ledningarna monterades ner och Smålands Kraft satte upp nya. Att kostnaden för anslutningen till Smålands Kraft var förhållandevis hög illustreras av ett bevarat kontrakt från 1944, gällande Ernst Schönborgs gård i Mattarp. För själva anslutningen fick ett engångsbelopp på 750 kr plus 10 kr för en trefasanslutning erläggas. Den årliga avgiften bestod för det första av en fast del, baserad på hemmanets areal, antalet rum i boningshuset och en undantagsstuga, samt en 5 hk tröskmotor, och uppgick till 40,25 kr. För den faktiska elförbrukningen fick man till detta betala 8 öre/kWh under sommarhalvåret och 12 öre/kWh under vinterhalvåret. Dessa kostnader var naturligtvis oerhört mycket högre än de 10-20 kr som man under ett normalt år fick erlägga för den egna kraftstationen. I gengäld fick man naturligtvis tillgång till tillförlitlig elektricitet i tillräcklig mängd.

Generatorn och dess spänningsreglering

Nätspänningen reglerades m. h. a. en vev i köket hos Clas Svensson, vilken via linor löpande på trissor var kopplad till pådragsarmar på turbinen. Pådragsarmarna i sin tur styrde hur mycket vatten som släpptes på turbinen, vilket gav en direkt påverkan på turbinens varvtal. Linorna var fästade på baksidan av Clas Svenssons stuga, och sedan vidare på ledningsstolparna ner till kraftstationen. På knutbrädorna i nordväst kan man än idag se skrapmärken efter linorna. Linorna var uppsatta på ledningsstolparna nedanför själva elledningen, och när man vred på veven gnisslade dessa och förde ett våldsamt oväsen. I den schematiska skissen i figuren nedan över det elektriska systemet syns generatorn till vänster och belastningen (i det här fallet bestående av glödlampor) till höger. Generatorn, vilken var en s. k. shuntmagnetiserad likströmsgenerator (av samma typ som tidigare användes som bilgeneratorer), bestod av en fältlindning seriekopplad med ett shuntmotstånd, samt själva rotorn eller ankaret. Den över rotorn inducerade spänningen är proportionell emot varvtalet och magnetiseringsströmmen genom fältlindningen. Då generatorn var avsedd att gå med ett någorlunda fixt varvtal (1500 varv/min), var man hänvisad till att reglera vattnet till turbinen. Denna reglering var nödvändig eftersom spänningen fluktuerade med belastningen. Till följd av det ringa vattenflödet var dessutom kraftverket avstängt på nätterna, då vattenmängden i dammen, i bästa fall, fylldes upp till brädden av flodluckorna. På voltmätaren i köket hos Clas Svensson kunde man direkt avläsa hur ändringen av vattentillförseln till turbinen påverkade nätspänningen. På kvällen när abonnenterna släckte sina lampor kunde spänningen stiga från normala 220 V till mer än 250 V. Voltmätaren var bara graderad till 250 V, så exakt hur högt spänningen kunde stiga gick ej att säga. Vid så höga spänningar vitnade glödlamporna, och man fick skynda sig att via veven i köket minska turbinpådraget så att spänningen gick ner. På samma sätt fick man öka turbinpådraget på morgonen eftersom spänningen tenderade att sjunka när abonnenterna slog på sina glödlampor. Säkerligen kunde nätspänningen även variera en del från gård till gård. Clas Svenssons gård låg ju närmast kraftverket, och fick på så vis den högsta spänningen. De mer avlägset belägna hemmannen i Västerdal och Norratorp fick på grund av spänningsfall utefter de längre ledningarna nöja sig med en lägre spänningsnivå.

Tiden efter nedläggningen

- diverse invändiga installationer (strömbrytare, ledningar, säkringar etc.)

BRUKSANVISNING
för
Injustering och igångsättning av självreglerande
turbiner med fasta ledskenor

Ex. 1) Antingen: Efter ytterpådragets fulla öppnande går turbinen med normalt varvantal i tomgång, men regulatorn verkar ej för en mindre belastning utan varvantalet sjunker.
Fjädern måste då spännas lösare vilket tillgår så, att de tre skruvarna J lossas samt muffen F med tillhjälp av en klonyckel vrides medsols varvid turbinaxeln samtidigt fasthålles, så att den ej medföljer i rörelserna. Sedan omvridningen gjorts, fastdrages skruvarna J varefter man igångsätter och provar. Vid alla vridningar tages endast några grader i sänder.

Ex. 2) Turbinen går med för stor hastighet såväl i tomgång som med belastning och vid undersökning visar det sig att skruven ej ligger an mot inre stoppet. Man får då som i exempel 1 lossa skruvarna J samt vrida muffen motsols, varefter man åter åtdrager skruvarna och provar.

Ex. 3) Turbinen går med rätt varvantal i tomgång, men vid ökad belastning gör regulatorn häftigt, helt utslag på en gång, varvid turbinen också kommer upp i rusningshastighet, varefter regulatorn, efter några ögonblick, åter går hela slaget tillbaka.

 

Detta pendlande fortgår hela tiden. Man får då något spänna fjäderdelen X vilket tillgår så att man lossar de tre skruvarna I samt vrider hylsan motsols.
Vridningen utföres direkt med handen om hylsan eller också med tillhjälp av en klonyckel.

I originalmanuset finns en blåkopia. Vi har emellertid på grund av utrymmesskäl ej kunnat återge denna.
( Storl. 10 Mb Webbmaster anm.).

Källor: