Pireus
En vinterdag 1983 fick Robert en lite udda idé.
- Ska vi inte börja spela grekisk rebetiko?
- Varför inte, svarade Bjarne.
Vi tyckte att om japaner kan spela jazz, kan väl vi spela grekiskt. Musiken är ju fri som fåglarna.
Fem år senare kom Maria med och bildade stommen till den grupp som finns än idag. Då kallade vi oss Athinas, efter en favoritgata i Atén, och som mest innehöll orkestern tio medlemmar.
Idag heter vi Pireus och är tillbaka som tavernatrio, som vid fester och större engagemang gärna utökas till en kvintett.
Under åren har vi i huvudsak spelat i tre musikmiljöer; taverna, kulturarrangemang och grekiska föreningar. På föreningarna möter vi människor från alla olika håll i Grekland. De vill naturligtvis höra sin musik och dansa sina danser och därför har vi lärt oss de flesta genrer.
Orkestern blev alltmer av en musikförening, ett kunskapscentrum för att lära in och lära ut. Vi tog gärna hit musiker från Grekland och vi reste också dit för att arbeta och inspireras. Alla dessa kontakter har också självklart gjort att vi fått den repertoar som vi har idag.
Vännerna i Atén gav oss rebetiko, den bouzoukibaserade storstadsmusiken.
Rebetikomusiken utvecklades i början av 1900-talet i grekiska hamnstäder, framför allt i Pireus, bland människor ur samhällets lägsta sociala skikt. Rebetiko har under perioder av hårdnande förtryck varit förbjuden i Grekland på grund av texternas ofta starkt samhällskritiska innehåll, vilket rent av tagit uttryck i konfiskering av de instrument som är unika för rebetikomusiken; bouzouki, tzouras och baglama.
Från 1922 berikades rebetikan genom den tragiska mindreasienkatastrofen, då Grekland tog emot 1,5 miljoner från Turkiet, främst från Izmir (Smyrna). Den musik flyktingarna förde med sig kom att kallas smyrnarebetiko, till skillnad från den inhemska pireusrebetikon. Smyrnarebetikon var mer virtuos, då den fritt kunde utvecklas i Turkiet.
På öarna finns alla de som givit oss nisiotika och i städer som Livadia, Grevena och Parga har klarinett- och lutaspelare spelat upp sin demotika.
I skillnaden mellan landsbygds- och storstadsmusiken kan man utläsa hur levnadsvillkoren avspeglar sig i folkets musik. Storstadsmusiken är tung och inåtvänd - den solodansande stadsbons musik. Sångernas innehåll är baserat på mänskliga erfarenheter - de handlar om fängelsevistelser, turkiska harem, kärleksbekymmer, drogmissbruk, utvandring, sorg och vrede.
Landsbygdsmusiken är inte så problemorienterad - här beskrivs naturen och man förnimmer Egeiska havets sälta och det doftar timjan och oregano. Den grekiska folkmusiken är märkbart resistent mot västinfluenser och man värnar om varje landsdels speciella musikstil.
Av alla dessa hundratals låtar vi spelat, är det ju svårt att välja ut låtar till en CD. Vi ville inte göra några krystade försök att visa på den grekiska musikens mångfald eller koncentrera oss på någon speciell genre.
Vi valde helt enkelt ut några låtar som just nu känns "goa att spela".
Håll till godo!
Pireus består av:
Robert Fölsch - bouzouki, baglama, tzouras, gitarr, laouto, oud och sång
Bjarne Henricsson - dragspel, mididragspel, (sång)
Maria Stellas - sång och slagverk
På den senaste skivan medverkar också: Kostas Delizisis - klarinett och sång, Dyar Jalal - slagverk och Stefan Bergman - bas.