Det finns ett filosofiskt problem som går under namnet Soritetsparadoxen. Det går ut på att om man tar bort ett sandkorn från en kulle, så är det fortfarande en kulle. Och tar man bort ett till så är det fortfarande en kulle, och så vidare och så vidare. Problemet är att till slut består kullen bara av ett kvarvarande sandkorn. När slutar det vara en kulle?

Det är det vi måste ha i åtanke nu när vi arbetar med vårt projekt mot trafficking. Vår insats är naturligtvis omärkbar i den enorma människohandeln, men som sagt så kan många omärkbara förändringar ge stora resultat. Om tillräckligt många små (och stora) organisationer bekämpar industrin..... Tillslut kanske trafficking-industrin inte kan kallas en industri längre, utan istället en marginaliserad kriminell företeelse.

Trafficking, den moderna slavhandeln, är som sagt den tredje största kriminella industrin i världen. Bara droger och vapen är större. Och det här handlar inte om varor, det handlar om livs levande människor. Unga flickor som kidnappas eller luras och förs till andra länder där de tvingas till prostitution. Ofta tvingas de även till narkotikamissbruk, vilket gör att även om de skulle lyckas fly så är deras liv ändå redan förstörda.

Vår insats är en droppe i havet. Men havet består av just det. Många, många droppar.