Det var en gång en blåklocka som stod och solade sig på en äng.
Hon sträckte sig mot solen och njöt av varje stråle som träffade hennes öppna klocka.

Blåklockan ansågs av de andra blommorna som lite högfärdig för hon vägrade att böja sin nacke.
Men hon var inte alls högfärdig och styvnackad i gäntligen utan ytterst blyg
och för att dölja det höll hon sitt huvud högt.

Men så en dag så började det att regna och det regnade något aldeles ohyggligt.
Hela klockan fylldes med vatten och för att kunna stå kvar och inte bryta nacken blev Blåklockan tvungen att böja sitt huvud mot marken och tömma ut vattnet. 

När hon så vände blicken ner mot gräset fick hon syn på ett litet bi som tryckte sig mot hennes smala stamm och försökte att huka sig undan stormen.
Hon böjde sig  ner och frågade
- Hur står det till med dig?
- Jag håller på att drunkna snyftade biet, och jag fryser något så ohyggligt och är aldeles stel av köld.
Om inte solen kommer upp snart så fryser jag i hjäl.
Dessutom fins här ingen stans att söka skydd och till skogsbrynet orkar jag inte flyga. Sa biet med svag röst.
Då sa klockan som fattat tycke för det stelfrusna flygfäet
- Kryp in i min klocka du, för jag står stadigt med min rot i marken och klarar av stormen och min kjol håller dig både varm och torr.
Biet kravlade sig på stela ben in i Blåklockans varma famn och torkade upp och hämtade krafter. När solen åter började att lysa så var hon både torr och utvilad.
När biet åter skulle flyga ut i solen sa hon
- Jag kommer åter i kväll för att vila i din vackra klocka går det bra?

Och Blåklockan som för första gången mötte vänlighet och tacksamhet istället för det eviga tjatet om att hon såg mallig ut lovade det lilla biet att stå där och vänta på henne så att hon skulle få skydd för natten.
Sedan den dagen har Blåklockan sitt huvud vänt mot marken och inte mot solen.

Jag vet att det fins andra varianter på hur Blåklockan böjer nacken men så har jag berättat sagan om Blåklockan för mina barn.