Coplas a la muerte de su padre
Jorge Manrique
Recuerde el alma dormida
avive el seso y despierte
contemplando
cómo se pasa la vida,
cómo se viene la muerte
tan callando;
cuán presto se va el placer,
como después de acordado
da dolor;
cómo a nuestro parescer
cualquiera tiempo pasado
fue mejor.
Y pues vemos lo presente
cómo en un punto se es ido
y acabado,
si juzgamos sabiamente,
daremos lo no venido
por pasado.
No se engañe nadie, no,
pensando que ha de durar
lo que espera
más que duró lo que vió,
porque todo ha de pasar
de tal manera.
Nuestras vidas son los ríos
que van a dar en la mar,
que es el morir;
allí van los señoríos
derechos a se acabar
y consumir;
allí los ríos caudales
allí los otros medianos
y más chicos;
allegados son iguales
los que viven por sus manos
y los ricos.
|
klagosång vid sin fars död
Jorge Manrique
Låt den sovande själen minnas
öppna ditt sinne och vakna
och betrakta
hur livet går till sin ända
hur döden nalkas
så stilla.
Hastigt försvinner allt behagligt
och blir smärtsamt
då man inser
att i vårt tycke
har varje svunnen stund
alltid varit bättre.
Ty vi förnimmer hur det nuvarande
ögonblicket går sin väg
och försvinner.
För den som tänker vist
är det som ännu inte hänt
redan ett faktum.
Låt ingen bli lurad, nej,
att tro att det man väntar på
blir mer varaktigt
än det ögonblick det varar
för allt skyndar vidare
på sådant sätt.
Våra liv är floderna
som som rinner ut i havet,
det vill säga, döden.
Där hamnar herresäten
att förgås
och förtäras.
Dit rinner vattenrika floder
och andra som är mellanstora
och än mindre.
Där hamnar såväl
de som lever av sina händer
som de rika.
|
